Sommaren 2007 genomförde jag hela min sommarsoloturné per cykel som en personlig och symbolisk men också stenhård, global och konkret aktion för hållbar utveckling och miljön. Det hela pågick sju veckor, från premiären på Kulturhuset i Stockholm 1a juni till avslutningen 21a juli i Trollhättan, och det blev till slut nästan 300 sköna mil jag tillryggalade, drygt 20 ännu skönare föreställningar jag uppförde och nästan 7000 allra skönaste människorna jag mötte i publiken. Det var den grymmaste turné jag gjort ur alla aspekter och det är förstås omöjligt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Men varför ska det å andra sidan vara vettigt?

Här under ligger därför rapporterna jag skrev och la ut dagligen efter, innan eller under dom olika etapper jag cyklade och spelningar jag spelade. I dessa står också om varför jag gjorde det hela och mycket annat. Och alldeles under denna rapport finns en pedagogisk karta för ungefär hur turnén rörde sig. Gitarren hade jag på ryggen, på styret hade jag kontoret med all elektronik och sladdar, på pakethållaren min scenografi och rekvisita och i cykelväskor på sidan mina kläder.

Här och var längs vägen dök två eminenta dokumentärfilmare upp med sin kamera och sin mikrofon. Det hela kommer så småningom bli en film som kommer att visas på biografer och tv. Mer om detta skriver jag om på min vanliga hemsida när det drar ihop sig framåt jul.

Jag vill förstås passa på att tacka alla som stått längs vägen med kladdkakor, kaffetermosar, läsk och allt möjligt och självklart även dom som bara dykt upp med en kram eller high fajv just när man behövt det, vilket man alltid gör, oavsett hur man tar sig fram. In life as well as on tour.

Och så vill jag tacka min lyckliga stjärna för att jag på 270 mil bara hade 15 mil i regn och säkert 250 mil i medvind. Det är fanimej nästan så det är helt sjäukt (hässleholmska för sjukt) när man tänker på det.

Lite jäkla best och worst of då då såhär i backspegeln (backspegeln rent metaforiskt, det är ju bara byfånar och bysnillen som har backspegel och tuta på cykeln och jag är ju numera stadsbofåne):

1. Mest otippade djuret: Visst är det spektakulärt med grävlingar, älgar och hornugglor men den stora positiva överraskningen var fantamej människan. Vilket djur! Sen finns det en hel del exemplar av den arten som är helt jävla dumma i huvudet, men jag har sett en och annan nazistgrävling också på min färd, så det ska man inte lasta människan as such för.

2. Godaste maten: Måste ju ha varit kantarellmackorna i Fengersfors. Tänk att komma till en ort man aldrig har hört talas om och så visar det sig vara fantastiskt vackert och därpå uppträda för halva ortens befolkning som är på fetaste humöret och som grädde över iet, pricken över moset, katten i gröten, få världens godaste katarellmackor. Det är svårslaget om man gillar bra feeling, vilket man gör.

3. Bästa ortsnamnet: ‘Bocka-Rolles Bök’. Vem behöver en motivering? Vem ifrågasätter vinnaren? Vem kan segla förutan vind?

4. Bästa cykelvägen: Alla har väl nån gång tänkt i sin djupaste fantasti; finge jag bara nån dag cykla på en väg som går på stigar mellan träd, längs klippor, på stränder, runt husknutar och som samtidigt tar mig raka vägen från a till b, helt otrafikerad, tydligt skyltad, men inte överdrivet, man känner sig kreativ och skärpt som hittar, man kan inte köra vilse hur jävla disträ man än är på grund av olika trumpetslingor och textrader man har i huvet, men det känns ändå äventyrligt i nån mening. Det har alla tänkt. Men få har fått uppleva det. “Ginstleden” makes your wet cykeldreams come true.

5. Värsta ondskans triangel: Är inte, som Bushadministrationen fått för sig Iran, Syrien, Nordkorea utan Kungsbacka, Uddevalla, Trollhättan. Det hällregn som mötte mig i Kungsbacka och följde mig ända till Uddevalla och som pikade med nazimisshandeln jag utsattes för i Trollhättan kändes inte slumpartad utan välplanerad och snyggt iscensatt i sin djävulskhet. Dock vill jag framhäva att vare sig skyfall eller idioter lyckas smolka den enorma lyckobägare hela den här turnén blev. Tvärtom, det framhäver bara konturerna. Eller nåt.

6. Bästa förbandet: I konkurrens med Ozzy och Familjen på Hultsfred får det ändå bli IdaMaria på Arvika. Hon kommer säkert att gå långt. 270 mil kanske. Om hon orkar.

7. Skönaste boendet: Måste varit det lilla idylliska hotellet i Orrefors. Med blodsockerhalten i tramporna, utschasad, utsvulten, bakfull och surrealistisk stapplade jag in i receptionen och blev omhändertagen som en skum prins. Underbart ställe, god mat och mjuka sängar.

8. Bästa åskskyddet: När det började rå-åska i mellanskåne och jag svängde in på en skogsväg och såg ett stort kinesiskt palats som hette Yang-torp torna upp sig mitt i skogen. Jag lyckades inte komme in utan blev istället bjuden på kaffe hos Sonja och Sten en kilometer därifrån. Oh tvära ljuva kast.

9. Bästa landskapet: Måste ju vara Dalsland. Där finns inga bilar, inga städer, inga människor, inga vägar, efter ett tag är det på gränsen att man själv finns. Man rör sig framåt som en formlös ande genom ren tidlös skönhet. Har ni tröttnat på hallucinogena droger är Dalsland ett bättre alternativ och helt utan biverkningar. Vad jag vet.

10. Bästa publiken: Får man vara så jäääkla tråkig och så jäääääkla klyschig och så jäääääävla dum i huvudet att man säger: Alla? Inte? I så fall passar jag. Det har verkligen glatt mig att se så många ansikten (och övriga kroppsdelar) på så många platser.

Och gladast är som vanligt räven, att cykelturnén faktiskt har haft den inspirerande och uppmuntrande inverkan jag hade hoppats och inte bidragit till den ständiga dåligt samvete-felling som ekologisnack i media oftast kan ge. Och jag har aldrig trott på dåligt samvete som sund drivkraft till förändring. Vare sig det gäller personliga relationer eller globala konflikter.

Så starta en självförsörjande rotfruktsgård. Annars går jorden under. Och då är det ditt fel. Skyll inte på mig. Jag cyklade.

Här är äntligen en karta i väntan på sammanfattningen som jag snart lägger upp.

Ungefär såhär gick cykelturnén fast en miljon gånger krokigare och med en miljard omvägar och schyssta avvägar. Klicka på kartan så blir den fetare. Flottigare.

Och här är föreställningarna jag gjorde:

1/6 Stockholm 3/6 Katrineholm 5/6 Norrköping (lunchföreställning) 5/6 Norrköping (kvällsföreställning) 6/6 Linköping 8/6 Motala 12/6 UKM 14/6 Hultsfred (greatest) 16/6 Hultsfred (nya) 18/6 Emmaboda 20/6 Kristianstad (eftermiddagsspelning) 20/6 Kristianstad (kvällsföreställning) 28/6 Ystad 30/6 Marsvinsholm 1/7 Malmö 3/7 Båstad (matiné) 4/7 Varberg 8/7 Grundsund 12/7 Fengerfors 14/7 Arvika 16/7 Karstad 19/7 Lidköping 21/7 Trollhättan

På natten skulle jag sen gå hem till hotellet och det är så jävla ironiskt och komiskt men framför allt så jävla tragiskt. Plötsligt är jag förföljd av någon och jag hör andra ropa till honom: ‘Gör inte det, lämna honom i fred.’ Av nån anledning förstår jag att det gäller mig, antagligen för att det inte finns någon annan där. Min förföljare börjar småspringa och skriker med en extrem vrede och målmedvetenhet att han ska döda mig. Jag tror honom, han springer, jag springer, han springer ikapp mig och sparkar ner mig och när jag ligger på marken skriker han med samma vrede och målmedvetenhet att han ska döda mig och jag tror honom. Han måste ha fått syn på min telefon som jag tappat i fallet för plötsligt får jag en chans att springa därifrån. Vilket jag gör, blodig, halt och jävlig men för livet och då kan man springa med sitt huvud under armen. Jag kom till hotellet, fick lägga om dom värsta såren, sen kom väktare och poliser dit. Så cykelturnéns sista natt fick jag ägna åt förhör och idag, min första lediga dag, ska jag på läkarundersökning och röntgen eftersom jag inte kan gå normalt längre. 

Självklart blir INTE det här cykelturnéns sista rapport, under veckan ska jag skriva den stora superdupersammanfattningen med bonusmaterial och extra allt. Och då är den här misshandeln bara en svart liten prick i det färgsprakande havet av upplevelser. Hoppas jag. 

Nu är det dags. Sista etappen ska cyklas idag, 20e juli. Man ska aldrig snåla med kärlek och grädde* och eftersom glädje ligger nånstans däremellan ska man inte snåla med den heller, utan gärna ta ut den i förskott.

Så skicka nu era sista peppande eller första gratulerande hälsningar. Cykelturnén är mer eller mindre genomförd nu, det är bara dagens sju mil och så förstås lördagens avslutande föreställning kvar. Och båda grejerna kommer jag att genomföra om jag så har 40 graders feber och 180 graders lutning. Det kan bli punktering på båda däcken, båda lungorna och hela himlen. Jag kommer att krypa till Trollhättan med cykeln på ryggen om jag måste. Kanske har det redan skett i den stund ni läser detta. Varenda milimeter av dom 270 milen har jag genomfört per cykel och jag har hunnit till samtliga 23 föreställningar i tid. Jag kan inte fatta att det gick. Och så bra dessutom. Peppar, peppar men också salt och örtkryddor.

Efter sista föreställningen åker ju cykeln till Stockholm och jag till Malmö. Självklart kommer jag att skriva en avslutande halsbrytande maratonrapport här nästa vecka -det blir avslöjande listor, svar på allt, bantningstips, sex och sudoko. Men framför allt blir det en vemodig tillbakablick på dom otroliga sju veckor jag har haft ute på vägen - och inne i datorn med er.   

Tack för att ni har varit så många fina som följt spektaklet och glöm nu inte att fälla en kommentar och en tår.

Hjärtligen

Emil

(*när jag skrev kärlek och grädde syftade jag förstås på kravmärkt närodlad vegangrädde framställt av antirasistiska queerfeministiska bönder med syndikalistiskt fackliga rättigheter)

Det är tur att jag inte har kamera med mig, ingen hade trott på mina bilder - varken dom naturlyriska sjuka vyerna eller dom enastående friska människorna. Det känns som att man ljuger redan när man ser det.

Och appropå kamera: Jag har ju inte haft karta, klocka eller kamera. Men tiden fanns ändå, liksom rummet och förhoppningsvis bilderna - så alla ni som tagit olika bilder längs cykelturnén, maila gärna dessa så kan jag lägga ut dom på hemsidan när jag nästa vecka syr ihop cykelsidan med en extra allt superduper all stars greatest experiences the top forever mm. Alla bilder kan vara intressanta.

Man tackar.

Igår kväll hade jag en av mina lyckligaste stunder på länge. Vinden städade bort åskmolnen på himlen. Jag satt på en stentrappa på ett torg i Karlstad, jag hade kvällssolen i ansiktet, en ny låt i huvudet och vinden i håret, doften av blommande lind i näsan, kaffe i munnen, feeling i kroppen och livets facit i röven. Jag hade en halvtimme av stillsam våldsam lycka, sen gick jag till hotellet och var helt utmattad och var tvungen att lägga mig. En halvtimmes lycka tär på en mer än tio mils cyklande!

Dagens deckargåta: Vem blir avslappnad av musiken dom kör i frukostmatsalarna på hotellen? Vad är det som säger att nån mår bra av roxettecovers där melodin spelas i tersstämmor på två synth-panflöjtar? Är det en allmän sanning där jag utgör undantaget som bekräftar regeln eller är vi alla försöksråttor i ett fasansfullt experiment? En till roxettecover där melodin spelas i tersstämmor på två synth-panflöjtar kan vara det som får mig att avbryta cykelturnén. Det är förskräckligt.  ’Han klarade regnet, stormarna, backarna, smärtorna, sträckorna och dom vilda rovdjuren. Men hissmusiken tog knäcken på honom.’ Kommer det att stå på löpsedlarna i så fall. Och så en bild när jag försöker strypa en synth-panflöjt med fradga i munnen. Men jag ska vara stark. Det är så lite kvar nu.   

Jag sitter på ett alldeles underbart internetkafé i Kristinehamn. Dom har bara en enda dator, en laptop med trådlös uppkoppling. Man behöver inte sitta i mörkret bland folk som spelar dödsspel och äter pizzakartong, som annars är fallet på internetkaféer, här sitter man i ljuset bland folket och känner lugnet och dricker espresson och skriver rapporten. Fler såna ställen åt folket så kommer det här landet att resa sig en dag. 

Nu måste jag ut och fäktas mot vinden annars är jag snart tillbaka i Karlstad igen.

Och eftersom det inte finns utrymme för fler plötsliga bokningar att dyka upp i slutet, kan jag nu, när det är fyra dagar kvar, ge det slutgiltiga turnéschemat och blicka tillbaka med guldfiskar i ögonen: 

1/6 Stockholm 3/6 Katrineholm 5/6 Norrköping (lunchföreställning) 5/6 Norrköping (kvällsföreställning) 6/6 Linköping 8/6 Motala 12/6 UKM 14/6 Hultsfred (greatest) 16/6 Hultsfred (nya) 18/6 Emmaboda 20/6 Kristianstad (eftermiddagsspelning) 20/6 Kristianstad (kvällsföreställning) 28/6 Ystad 30/6 Marsvinsholm 1/7 Malmö 3/7 Båstad (matiné) 4/7 Varberg 8/7 Grundsund 12/7 Fengerfors 14/7 Arvika 16/7 Karstad 19/7 Lidköping 21/7 Trollhättan

Och så därtill ett par Tv-livespelningar och radiouppträdanden som jag inte vet exakt vilka datum jag gjorde. Och så störst av allt förstås; att jag invigde en ny cykelväg på Skaftö! Vilket schema man har haft, så unga vi var, så lite vi visste. Och än är det allt annat än slut.

Det är så komiskt att man nu tror att man nästan har klarat av det hela redan. “Det är ju bara 30 mil kvar att cykla.” Hade nån sagt för något år sen att jag skulle cykla 30 mil med gitarrhelvetet på ryggen för att göra två spelningar, hade jag inte riktigt känt det som att jag redan hade klarat det! Nej, jag har full respekt för dom här sista sträckorna och vet att jag säkert kommer falla på mållinjen och få punka, knäskada och hallucinationer i utkanten av Trollhättans förorter och tvingas avbryta. Framför allt har jag fullt fokus på att jag faktiskt har två spelningar kvar som ska bli dom allra bästa.

Ännu en positiv grej av dom triljarder positiva grejerna med att göra en cykelturné är att man ALDRIG kan göra ett slentrianmässigt framträdande. Inte för att det är direkt min grej annars heller, men har man cyklat hela dagen och hela sommaren för att komma till staden man ska spela i så ser man fanimej till att vara DÄR med 10 000 % av själ, hjärta och andra viktiga organ.  

Idag gjorde jag turnéns listigaste beslut. Jag såg på prognosen att det var fett med åska, regn och motstorm på gång, så jag stannar helt enkelt kvar i Karlstad idag och göttar mig och så får jag ta en längre sträcka på torsdag samma dag som jag ska spela. Det kan bli segt och lite kamp mot klockan för att hinna i tid till soundcheck, men vadsomhelst är bättre än åska, regn och motstorm. 

I detta nu, as we speak, hör jag hur det dundrar där ute och när man är i säkerhet finns det få saker som är så schysst som åska. Alltså inte schysst på det sättet att man vill umgås med det, men grymt nice. Perverst trevligt.   

Ett par schyssta ortsnamn har jag passerat på sistone: ‘St Bön’ i Dalsland måste vinna kategorin kaka på kaka. Förutsatt att St står för Sankt, alltså ‘Sankt Bön’, helig bön. I och för sig, när man gick i mellanstadiet stod det ibland ‘St Rödspätta’ på matsedeln. Så det kan ju ha varit ‘Stekt Bön’ som avsågs i Dalsland. I så fall är det allt annat än kaka på kaka, utan en jäkligt intressant kontrast. Såvida inte det var ‘Sankt Rödspätta’ som avsågs i mellanstadiet. Det var ju rätt kristet på den tiden. Utanför Lund låg ju dessutom ‘St Råby’. Och då stod ju St för ‘Stora Råby’. En rå by kan ju inte vara stekt, rent språkligt. Så kanske var det snarare ‘Stor Bön’ och ‘Stor Rödspätta’. Dessutom var det ju inte rödspätta överhuvudtaget, bara fiskrens och panering. Det ryktades att Sonja, mattanten, gjorde paneringen av skiten dom sopade upp när dom städade matan. Och det är ju mer djävulskt än heligt. Så jag vetefan.  

Idag cyklade jag också genom den värmländska byn ‘Skåne’! Det måste varit nån hemkär lokalpatriotisk skånsk sköning som tvingades flytta upp till Värmland nåt hårt år när skörden slog fel på gården himmavi och i ren sentimentalitet döpte sin nya ort till ‘Skåne’, med spettekakan på rullebören och andäktigt nynnandes på Edvard Perssons “vi klarar oss nog ändå”.

Aldrig i mitt spinkiga liv trodde jag att jag skulle stå med lera upp till knäna omgiven av producenter, skivbolagsdirektörer och världsstjärnor som hämningslöst skulle klämma på mina vad, lår och rövmuskler in på småtimmarna. Det var inte så det skulle bli. Det var inte där fokuset skulle hamna. Var finns den hållbara utvecklingen i det? Och då tänker jag både globalt och mentalt. Men kanske gav det effekten av nån slags powermassage, för jag har aldrig haft sån jäkla fart som när jag idag zwischade ner längs highwayen till soliga Karlstad.

Idag lyckades jag nämligen inte hitta några småvägar. Det gick väl för snabbt helt enkelt. Jag var så fruktansvärt nojig att det skulle torna upp sig och börja regna - det har ju liksom hänt förr - så jag körde verkligen så det rykte rent fysiskt. Jag borde ha vetat bättre. Ända sen man var liten och såg Hajk på Tv har man ju fått lära sig att solen alltid skiner över Karlstad. Och allt man lärde sig i Svts barnprogram har visat sig sant såhär långt i livet. Då tänker jag främst på Vilse i Pannkakan. Och Clownen Manne givetvis. Fast när man ser repriserna idag blir man ju lite upprörd när Manne hittar en banan i slutet av varje avsnitt och utbrister “Titta, en banan!” Givetvis borde man pk-dubba det till ”Titta, en rättvisemärkt kravbanan” Det hade ju varit trendigt om inte annat.     

Eftersom cykeln sen ska till Stockholm och jag till Malmö tänkte vi att Trollhättan var det perfekta avslutningsstället när vi la turnéschemat. Man kan då också se mig cykla mina sista meter - live! Vid det laget har jag avverkat närmre 300 mil (om allt går som det ska sista dagarna) och 20 föreställningar (om allt går som det ska sista dagarna) 

Men innan dess blir det Karlstad 16e kafé T, 20.00 & Lidköping 19/7 20.00 Restaurang Sjökanten. Och så förstås en massa stekheta rapporter direkt från diket.