eMiL Jensen // cykelturnén 2007

Idag måste jag hoppas från en klippa. Är man i Bohuslän på en idyllisk klippig ö så måste man det. I havet och bada. Trots att det är lågtryck. Det finns bara en fördel med lågtryck, det är att det inte är lika stor åskrisk. Vad jag förstår.

Jag har funderat över varför jag tycker det är så obehagligt med åska när jag cyklar. Dels är man så ovan vid att vara så utlämnad till naturkrafternas godtycke. Dels inser jag att jag har ett riktigt cykelåsktrauma att bearbeta.

Jag har lite mörkat att jag gjort en och annan cykelförflyttning tidigare i mina dagar. När jag gick ut gymnasiet och inte klarade av att vara kvar i Skåne längre packade jag min cykel och så körde jag norrut. Skåne wasn´t big enough for me and the sherif.

I fickan hade jag en nyckel till min farmor och farfars dåförtiden tomma och ännu inte sålda hus i wreta kloster, östergötland, så nånstans anade jag väl att jag var på väg dit. En förmiddag när jag cyklade genom småland var himlen ovanligt blå och mitt i en uppförsbacke förstod jag att den var blå av ren åskighet.

Plötsligt öppnade sig himlen i ett skyfall och eftersom jag inte hade några regnkläder klädde jag istället av mig och cyklade vidare i bara badbyxor och en gammal militärgrön stickad mössa jag hade köpt på nån loppis på vägen. Det åskade och blixtrade och spöregnade men jag vägrade sluta cykla. Kedjan hoppade av, jag satte på den igen och blev oljig över hela kroppen och ansiktet. Men till sist gick det inte att cykla längre i kaoset, det smattrade så hårt mot skallen att man liksom inte hörde vad man själv ville. Och åskan var rakt över mig och jag var högsta punkten på småländska höglandet. Det fanns inga hus längs vägen, så jag svängde av på en avtagsväg, en grusväg och efter ett par kilometer kom jag till en gård. Jag knackade på allt jag kunde, men ingen öppnade (det hade inte jag gjort heller om jag hade sett mig själv i det läget)

När jag skulle lyfta in cykeln i deras lada, tog jag oruitnerat nog tag i sadeln, varpå den gick av, och jag fick sätta sadeln på pakethållaren. Men jag var inte riktigt trygg i ladan heller - när man är riktigt trött och utarbetad och rädd och har varit för sig själv några dagar, så blir man ju inte helt logisk utan istället full av märkliga överslagshandlingar.  

Jag såg ut över nejden och på andra sidan ett stort fält såg jag en annan gård. Så jag lämnade cykeln och sprang över fältet, vad det än var för sädesslag så rispade det som satan i benen när man sprang genom det i regnet. Ingen var hemma där heller/ingen vågade öppna där heller, så jag sprang tillbaks och tappade min sko på vägen. Det var alldeles för bråttom (till vad har jag aldrig förstått) för att jag skulle stanna och leta efter den. 

När jag kom tillbaks till den första gården, fick jag för mig att jag skulle lifta till närmsta stad (Kisa tror jag att det var) och jag gick upp till vägen, fortfarande med badbyxor, militärgrön stickad mössa och numera bara en sko, blod på låren och olja i ansiktet och en desperat blick. Jag tänkte att det inte skulle räcka med att sträcka upp en sketen tumme, nej istället stod jag med uppspärrad ögon och knäppte händerna som i bön varje gång en bil passerade i ösregnet. Ingen tog upp mig och jag klandrar ingen!

Så jag gick ner till cykeln igen och fortsatte, nu utan sadel, ytterligare nån mil. Då såg jag äntligen människor. Ett äldre par satt på sin verande och såg ut mot vägen. Jag svängde in på deras infart och fram till verandan. Eftersom jag inte hade pratat med nån på några dagar visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, så allt jag fick ur mig var, med lite hes röst:

- Det är så ensamt där ute.

Det stora miraklet var att dom inte blev rädda. Senast Marianne och Sune hade fått spontanbesök visade sig vara juldagen fyra år tidigare, då en Hells Angelsmedlem hade knackat på hos dom, helt blodig i ansiktet. Så en neroljad halvnaken halvpsykotisk cyklist var helt harmlöst i deras ögon.

Dom tog hand om mig och jag fick bo i deras gamla drängkammare. Fem på morgonen kom Sune in och väckte mig, satte sig i gungstolen och berättade att han redan hade hämtat ägg hos hönsen och målat en dörr. Jag fick frukost, vi tog fotografier och när jag åkte senare på dagen stod dom vid flaggstången och vinkade. Det är inte utan att man får en klump i halsen och en guldfisk i ögonen när man tänker på det. 

Säkert är det på grund av detta som jag är så nervös för åska när jag är ute på vägen. Och kanske har jag nu exorsistat det ur mig och kan härmed äntligen leva ett normalt liv. Är man bara safe är ju åska skönaste tillståndet, men jag tycker inte man är safe så ofta nuförtiden när man cyklar runt i geografin. One must carry one’s safety inside, som buddhisterna säger, alltid på engelska, one must not let circumbstances adventure one’s inner safety. Varför får man inte det? Är det så jäkla västerländskt-ytligt med lite spänning i vardagen?

Innan jag slutar dagens rapport, så måste jag nämna att jag igår hade en fantastisk fotbolls-seans på en industribakgård, vi var några som stod och trixade till tolv på natten, det gick inte att sluta. 

Så om någon vill styra upp lite fotboll i Karlstad, Lidköping eller Trollhättan eller nån annan ort jag passerar, så tveka inte, skicka ett mail. Helst på nån liten idyllisk gräsplan med nät i målen. Med lite jordgubbstårta vid sidlinjen. Typ fyra mot fyra, i solnedgången. Det är ju ändå sommar.