Sidor
RSS Feed
Starka dagar
Skrivet av Emil
Vilka starka dagar det varit. Can you guys feel it? I förrgår skulle jag göra en magnetröntgen av mitt korsbandslösa knä. För er som inte varit på magnetröntgen ligger man fastbunden i ett rör en timme. Man får också välja vilken musik man vill ha i lurarna och jag valde Björk som jag inte hört på länge. Sen låg jag i ett järnrör och lyssnade på Björk i en timme. Jag var helt förstörd efteråt. In a good way. Hade jag legat i en mjuk säng, på en vacker strand eller en skön gräsmatta så hade det inte varit alls lika fantastiskt. Jag önskar att jag hade en sån metalltunnel hemma där nån kunde köra in mig och spänna fast mig och tvinga mig att lyssna på Björk en timme. Jag hittade fan mig själv i den där tunneln. Kanske kan det ha att göra med att jag startade det här livet i kuvös, vem vet.
Men en ännu starkare grej hände idag. Jag vill tacka Slivka, Emelie och Jenny för ert detektivarbete fram till filmen, The Satanic Mill. Häromdagen skrev jag ju extremt abstrakt här i bloggen om en film jag såg när jag var fem år, en hemsk film som antagligen är den bästa film jag nånsin sett. Jag har tänkt på den så mycket och så ofta hela mitt liv, men aldrig kommit ihåg vad den hette eller kommit på något sätt att få tag i den. Nu äntligen är det möjligt thank to you guys. Jag rekommenderar varmt att klicka på Jennys länk (kommentar till inlägget ”Hjälp mig”) till Engelska wikipedia där man kan läsa filmens synopsis. Vilken jävla historia! Jag förstod varför jag älskade filmen som barn när jag läste synopsiset (eller vad det nu heter i bestämd form)
Två stora pusselbitar till varför jag blivit den jag är: The Satanic Mill och fastspänd i ett rör. Och detta på bara ett par dagar. Jag ville prata med psykiatrikerna om detta igår, men lyckades hålla mig. Begreppet ”du borde prata med nån” får en helt ny innebörd när man står inför 100 chefer inom psykvården!
Ikväll uppträder jag i Malmö, imorgon åker jag till Göteborg och sen Jokkmokk. Andra halvlek rivstartar. Som om tränaren har gjort alla sina tre byten i paus.
Island, militärer och psyket
Skrivet av Emil
Inget ont utan nåt gott. Finanskrisen på Island har gjort att öns samtliga tre McDonalds nu stänger igen, valutan är för svag och det är för dyrt att importera de utsökta råvaror McDonalds tillhandahåller. Den Isländska mannen som driver dessa tre restauranger, nu minns jag inte vad han hette, men det kan ha varit Gudmundur eller Grubblur, tänker istället öppna tre restauranger med närodlad, Islandsproducerad mat istället. Tänk att utvecklingen ändå kan gå framåt ibland. Grubblur (kanske bror till Tupplur) får dagens ekologiska ros. Grön kapitalism funkar helt enkelt bäst när kapitalismen inte funkar.
Nu har jag haft ett par spelfria dagar inför andra halvlek. Imorgon ska jag uppträda för 100 psykiater! Jag kunde bara inte säga nej. Jag brukar inte göra så mycket såna spelningar och säger nej till nästan alla och tar bara dom som känns viktiga eller inspirerande eller riktigt absurda. Förra årets variant var när jag körde för 500 yrkesmilitärer med medaljer på bröstet och flaggor på borden. Det kändes viktigt OCH inspirerande OCH riktigt absurt, allt på samma gång.
Men kanske kan detta toppas av 100 psykiater som jag kör för imorgon. Så om ni inte hör från mig mer och om andra halvan av turnén ställs in, så vet ni varför. Det finns minst 100 personer som kan tvångsinta mig imorgon. Självklart tar jag med mig pingis-racket till spelningen för säkerhets skull.
Hjul
Skrivet av Emil
Vilken fantastiskt fin kväll som Ane Brun hade styrt upp i lördags. Allt man kan önska sig – viktigt budskap, sköna artister (och då syftar jag förstås inte på mig själv, det var ju ändå 23 andra där!) och skönaste publiken. Och så är ju dessutom södra teatern finaste spelstället i detta land. Synd att man inte kunde sätta hjul på södran och ta med den på turné. Tänk att spela på södra teatern i Fengersfors eller Grundsund eller nån annan perfekt plats i Sverige. Och tänk om man sätta hjul på deras ljudtekniker Klas också som är så bra. Och tänk om man kunde sätta hjul på Ane Brun. Då hade hon kunnat styra upp en massa fina kvällar lite överallt hela tiden. Fast det är ju det hon gör. Turné kallas det.
Speaking of which, tågturnén har nu kommit halvvägs. Halva tiden har gått, jag har gjort 25 uppträdanden av de 50 jag ska göra och hälften av mina händer har fått valkar av den sjukt tunga resväskan.
Vadå 50 spelningar – det står ju bara typ 40 i turnéplanen, Emil? ropar nån med enormt kontrollbehov in i skärmen, som om jag skulle kunna höra det, vilket jag faktiskt kan med hjälp av dagens teknik och lite människokännedom.
Precis, svarar jag in i min skärm, det är de öppna spelningarna som står i turnéplanen, en del grejer är slutna. Som igår till exempel, då spelade jag på syndikalisternas årsmöte i en liten by som hette… vad hette den? Hotjutaträsk? Hogrubbelshult? Holistisk cirkel? Eller vad fan hette orten? Om nån som följer turnébloggen som vet var jag var igår får den gärna skriva det i en kommentar, så jag vet var jag var!
Men det var på syndikalisternas årsmöte, så mycket vet jag. Som bara är vart tredje år, så det heter nog inte årsmöte heller. Och det var ju inget möte alls egentligen, när jag spelade alltså, då var det ju en spelning. Men syndikalisterna var det i alla fall. Eller?
Spelade jag igår?
No More Lullabies
Skrivet av Emil
Imorgon 24/10 17-23 gör jag och 23 andra artister en 6 timmar lång konsert för hållbar utveckling på Södra Teatern i Stockholm. Här ovan kan ni se spektaklet! Förutom jag kommer bla Ane Brun, Robyn, Tityo, Benny Andersson och Nina Kinert uppträda.
Biljetter och sånt
Skrivet av Emil
Jag får mycket mail om biljetter och sånt. Här är vad jag vet just nu:
Höstens enda Malmöspelning är helt slutsåld. Men det släpps några få platser på dörren själva kvällen 30/10. Så det kan möjligen gå att hänga på låset.
Men vill man vara säker är sista skånechansen Lund 22/11. För att boka biljetter dit, ring biljettbyrån: 046-13 14 15.
Biljetterna till turnéavslutning på Södra Teatern har också släppts och där blir det nog också fullbokat snart. För bokning – Södra Teaterns biljettkassa: 08 – 531 99 490
I övriga städer vet jag inte läget just nu - www.riksteatern.se/emiljensen för info om det.
Hjälp mig!
Skrivet av Emil
Idag bunkrade jag upp inför de oändligt långa tågresorna upp till, genom och ner från Norrland. Jag hittade en fantastisk liten affär som hade varenda bok och film jag nånsin letat efter. Kanske kan mina inköp få de ekonomiska hjulen att börja snutta. (eller snurra, men en felskrivning som överträffar ursprungstanken får ju aldrig ändras i mina rapporter) Kanske har jag konsumerat oss ur lågkonjunkturen och finanskrisen nu.
Men det finns fortfarande en favoritfilm som jag kanske aldrig kommer att se igen, oavsett hur mycket jag spenderar och har mig. Jag och Anna och Katja och Petra var och såg den i aulan på Hjärups skola när jag var runt fem och dom var runt åtta år. Jag kommer inte ihåg vad filmen hette men den var tecknad. Tror jag. Det var en obehaglig mjölnare (eller var han mjölnare? Det utspelade sig i en kvarn i alla fall) som hade barn som slavar. (I alla fall utan fackliga avtal!) Allt var mörkt och hemskt och svarta hesa fåglar och dimma. I slutet skulle en tjej med bindel för ögonen känna igen en kille. Jag skulle gissa att de två var huvudpersoner. Om hon gjorde det skulle allting fixa sig och förtrollningen släppa. Annars skulle allt bli ännu värre. Minst. Och så kände hon igen honom för att hans knä darrade. Det minns jag skittydligt. Allt sprack upp, dimman lättade, de svarta fåglarna försvann och marken rämnade och slavdrivaren sögs ner i underjorden. Det är allt jag minns. Om det ringer nån form av klocka hos nån, så speak out! Det skulle göra mig överlycklig. Hjälp mig!
Jag kan tänka mig att filmen var gjord tidigt 80-tal eller sent 70tal. Och jag tror som sagt att den var tecknad, men jag är fan inte säker! När man var fem år var det inte så stor skillnad. Och numera är det ingen skillnad alls.
Nu sitter jag på tåget till Södertälje. Att spela i städer som ligger väldigt nära större städer är alltid svårt. De flesta har för vana att åka till den större staden om det är något man gillar. För det man gillar kommer aldrig till ens egna stad. Så slutsatsen blir att om nån spelar i ens egna stad måste det vara nån man hatar!
Så tänkte vi i Hjärup i alla fall. Så vi gick aldrig på något som kom dit. Förutom när Clownen Manne kom till blåa dagiset och gigade förstås! Jävlar vilken uppslutning det var! Och jag har nog aldrig blivit så starstruck som när han sa ”titta, en banan!” live.
Jag skulle gissa att jag var runt fem år även när det hände. En tid av omvälvande kulturkonsumtion. Precis som idag.
Nya tågturnéeridéer
Skrivet av Emil
Vilken helg! Vilken helg? Den som tar slut alldeles strax.
Igår uppträdde jag för första gången i mitt liv både i Malmö och Stockholm på samma dag. Det ska bli en vana. Nästa gång kör jag en matiné i Göteborg på vägen. Eller Mjölby, det ligger ju halvvägs med tåget.
En annan möjlig tågturné, som någon föreslog i en intervju jag gjorde, skulle vara att uppträda i bistron på X2000, så skulle man aldrig behöva gå av tåget. Fast jag har svårt för bistror. Och ännu svårare för X2000. Och allra svårast för bistron på X2000. Det är något med dom där röda skinnsofforna som förstör all inre och yttre stämning. Då skulle jag hellre stå på en dressin och spela. Vilket jag faktiskt skitgärna skulle göra.
Imorgon måndag har jag min första lediga och schemafria dag i Stockholm sen jag flyttade härifrån för fem år sen. Och dessutom är det min födelsedag! Och Tores namnsdag. Så grattis Tore!
Lund 22/11 18.00
Skrivet av Emil
Lundspelningen 22a november är 18.00 och ingenting annat. 18.00 Alltså inte 19 utan 18. Glöm aldrig det! (har stått fel på olika håll men nu kommer det ALDRIG ändras. Nu är det 18.00 forever. När det gäller just Lund. Annars är det ofta 19.00 i höst. Men inte i Lund. Där är det 18.) Alltså aderton och blott aderton.
Kvällar som gäller
Skrivet av Emil
Vilka bra turnéläggare jag har som såg till att jag inte spelade i lördags när det var Vm-kval match mellan Sverige och Danmark. Inte för att jag till varje pris ville se matchen, men det var ju några miljoner svendskar som till varje pris ville det. Svendskar. Och Dandskar. Jag har redan hört ack och ve från artistkollegor som spelade för tomma hus i lördags. Så jag är glad att jag inte spelade.
Framför allt glad att jag inte spelade själva matchen. Konditionen är på topp men min korsbandsskada gör att jag inte skulle gå in i närkamperna med samma entusiasm som jag brukade när jag spelade knattefotboll i Uppåkra IF i division 6. Jag ska ärligt säga att jag tror att Kim Källström är en mer komplett fotbollsspelare än jag. (Det är ju hans position jag spelade på, så det är mellan oss det står)
Och jag sörjer inte heller att Sverige missade Vm 2010. Det viktigaste för mig var att Ghana skulle kvala in och det gjorde dom. Jag ser fram emot en ny drabbning mellan Ghana och Italien, denna gången ska jag vara på plats och denna gången är jag övertygad om att Ghana vinner och sen vinner hela VM.
Nej, herregud, håller jag på att sportblogga? Det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig.
Idag reser jag från Varberg. Ännu en gång kom jag till västkusten och ännu en gång regnade det tröstlöst. MEN det sprack faktiskt upp igår och jag fick idag uppleva min första soliga dag på västkusten under alla dessa års turnerande!
Jag satt på ett ställe som jag alltid går till i Varberg, Tovedals, och drack en decent cappuchino. Dom spelade skön loungemusik och jag tänkte att så här ska jag alltid sitta. Trycka i mig goda grejer till skön loungemusik är meningen med livet. Tänkte jag för ett ögonblick. Och så kom jag att tänka på när jag alltid var i Prag för några år sen och brukade hänga på olika fräsiga ställen där dom spelade skön techno och jag minns en vinterkväll när vi bara var några enstaka personer på en klubb och de hade en helt fantastisk Dj. Vi som var där gav honom jazzapplåder varje gång han gjorde snygga delay och sköna övergångar. Han var underbar! Allting var snudd på perfekt, men hela kvällen genomsyrades ändå av känslan av att ”ja, det här är skönt, men det är inte ikväll det GÄLLER”.
Det är det melankoliskaste jag vet. Så ofta det är så. Inte ett eget utanförskap inför situationen, men att sjäva situationen känner sig utanför så att säga. Man måste bära med sig det där. Att det alltid är ikväll det GÄLLER. Vad ska man annars med kvällar till?
Ronneby – Hässleholm
Skrivet av Emil
Vem hade kunnat ana att en torsdagkväll i Ronneby kunde vara så najs? För det första var det en jättefin publik och för det andra var jag ute på möte med mina käraste Billie the vision and the dancers och för det tredje hade dom sån sjukt god falafelsås i Ronneby – vem hade kunnat ana det? Inte jag, men jag anar inte mycket. Ronneby i mitt hjärta! Och Billie också! Och falafelsåsen i mina kranskärl!
Nu sitter jag på tåget på väg till Hässleholm och det känns alltid speciellt att komma dit. Det var ju där vi spelade in mina första två skivor och även ytterligare några låtar till senaste epn. Dessutom gjorde vi alla flygelpålägg och slagverksgrejer i just Kulturhuset, där jag ska spela ikväll så det känns lite extra.
Även om hela skivindustrin är på väg ner i graven och även om skivan som fenomen inte betyder lika mycket längre för de flesta, så är det ändå något speciellt över att göra sitt första album. Starka sköna minnen från när vi på luncherna brukade åka till Värdshuset i Vinslöv och hoppades på att se några sköna karaktärer från Plötsligt i Vinslöv, vilket vi alltid gjorde, eftersom Holger i stort sett är en inventarie på värdshuset.
På den tiden kunde man dessutom gå in på Pjärs frisörsalong och ta en decent cappuchino när inspelningarna havererade. Nu är Pjär i Skövde för er som behöver klippa sig. Eller ta en decent cappuchino. Vilket ju alla behöver nån gång i livet. Men vill ni ha en bra kväll med sköna människor och perfekt sås så ska ni åka till Ronneby. En torsdag.