Sidor
RSS Feed
Stockholm
Skrivet av Emil
Det är så märkligt, men jag drabbas ofta av ett varmt lugn när jag kommer till Stockholm. Ibland kan det komma redan i den där panikgången mellen tågen och tunnelbanan. Där det kanske minst av allt är meningen att man ska bli varm och lugn. Jag bodde här några oförglömliga år och jag kommer hela tiden tillbaka hit och jag kan mycket väl tänka mig att jag bor här igen en dag.
Nu har det förstås gått inflation i artister som skildrar och hyllar Stockholm, så det ska jag undvika. Jag som är så grymt indie hyllar ju städer som Sundsvall, Visby på vintern och Röstånga. Men jag måste erkänna att Stockholm alltid är Stockholm. En sån tautologi kan ingen förneka!
Vad är tautologi, din jävla akademiker? Är du fin i kanten? Undrar nån och hötter med en brödkavel åt mina översittarfasoner.
Tautologi är filosofernas ord för ”tårta på tårta”.
Säg det då! säger nån annan och hötter med en spade. En tårtspade.
Jag gör ju det. Nu.
Nej, vad jag vill säga är bara att det känns skönt att vara tillbaks i Stockholm och det ska bli väldigt roligt att avsluta turnén just här. Inte minst, det måste man ju erkänna, för att jag har min största publik här, då blir det ju extra roligt – det går ju inte att komma ifrån när det är en turnéavslutning. Och dessutom två kvällar på min käraste favoritteater. Det är lördag, jag sitter på ett ställe som luktar gott av rökelse, där som spelar skitbra musik och jag dricker en av de bästa kaffekopparna jag druckit på hela denna höst. Det är inte konstigt att man mår lite bra.
Hoppas alla ni som läser detta mår exakt lika bra. Minst.
Kroppar
Skrivet av Emil
Nu är jag på väg till Karlskrona – med vind i segeln. Där var jag mycket som barn eftersom min mormor bodde där. Och det gör hon fortfarande. Och kommer antagligen alltid att göra, åtminstone ett par sekel till. Hon är nästan hundra år och har fortfarande inte en rynka och är klart klarare i huvudet än vad jag är. Då kan man ju hoppas att jag ärvt lite av hennes proffsiga gener? Nej, hon är min mammas adoptivmamma så det har jag alldeles säkert inte. Och även om alla biologiskgenetiska förutsättningar fanns för mig har jag säkert screwat upp det för länge sen ändå! Men det är okej. Det var värt det. Eller?
Sen bär det av till Stockholm för fyra spelningar, några möten och några intervjuer och framför allt: Den stora turnéavslutningen på söndag! Det är så märkligt att NU redan är HÄR så att säga. När jag fick det enorma turnéschemat av Johanna Gidlund, den stora turnéfixaren, i våras, så minns jag att jag tänkte: Jag kommer garanterat få ställa in en spelning för förtsta gången i höst. Eller två. Jag kommer garanterat att bli sjuk eller sinnessjuk nån gång under hösten. Tre månader och över femtio spelningar, det kommer aldrig att gå. Men fanimej, jag har hållit mig kärnfrisk, ta i trä, peppar peppar – samt färsk koriander, nudlar, tofu och lite kikkoman soja. Och broccoli för tuggmotståndets skull. Eller?
Kanske är det thanks to you guys. Alla ni som dykt upp längs vägarna och fyllt så många salonger under hösten med så mycket sköna varma kroppar och eventuella själar. (Det är ju ännu inte helt bevisat att sådana finns) Redan efter premiären i Visby sa min kära braiga producent Jonas Fläckerud att jag kanske inte skulle skaka så mycket händer och krama så mycket bålar och så efter spelningarna. Att det var lite att tigga om svininfluensan. Och han har självklart rätt. Men jag tror också att det är lite som motsatsen till att spela svåråtkomlig. Visar man svininfluensa att man inte bryr sig, att man tar emot den med öppna armar, så tycker den inte att det är lika kul att ta en. Kanske tillskriver jag en influensa för mycket komplexa emotioner nu. Eller?
Kanske är det bara så att lite skön kroppsberöring aldrig är tillskada. Som vitlök ungefär. Och Chet Baker.
Vänner
Skrivet av Emil
Igår spelade jag i Lund. Ibland är det ju så att folk åker från alla möjliga håll när jag spelar i Stockholm. Igår var det tvärtom – folk hade åkt från Stockholm till Lund. Det är på något sätt ännu mer spektakulärt tycker jag. Jag blir lika rörd och chockad varje gång någon har åkt så långt. Och tacksam förstås. Jag, om nån, vet ju hur det tär på en och suger livsandarna ur en att åka mellan Stockholm och Lund. Man är helt kaputt efter resan. När turnén slutar nästa vecka ska jag självklart ha en massa listor och utnämningar och bästa och sämsta och sånt, men jag kan redan nu avslöja att Malmö-Stockholm är Sveriges mest själadödande tågsträcka.
Själv åkte jag mellan Lund och Malmö igår och var helt slut bara av det! Men efter spelningen i Lund var jag på middag hos mina äldsta barndomsvänner Ringdahls. Jag har känt dom sen jag var 0.0 år gammal. Katja och Petra blev polare med min syrra precis innan jag föddes, vilket gjorde att jag fick mina första kompisar DIREKT när jag blev till. På det sättet kan jag aldrig förlika mig med uttrycket att man föds ensam.
Jag umgicks i stort sett bara med dom tre hela min barndom. Så när jag var fyra år, fick jag veta igår, var jag helt övertygad om att jag skulle bli tjej när jag började skolan. Att man blev det liksom per automatik när man var sju år. Jag måste blivit djävulskt besviken. Och kan nog fortfarande känna av en viss besvikelse över den uteblivna metamorfosen ibland.
Men shit vad fint det var att äta middag och dricka vin med Ringdahls. Folk har ätit middag och druckit vin hos varandra ända sen istiden och fortfarande är det lika roligt. Jag kan tänka mig att dom trodde att det var en liten fluga när dom satt där första gången och tryckte i sig en sabeltandad tiger och delade en vinare i en grotta. Men icke då, det var här för att stanna, vilket evigt koncept!
Imorgon åker jag iväg på turnéns sista skälvande sväng. Sju dagar, sju spelningar och sju insegel är det kvar. Det ska bli en sjuhelvetes vecka. (Av Iron Maiden har vi ju lärt oss att sju är ett mystiskt tal)
Dagens tips är annars att störta den borgerliga regeringen. Eller lyssna på hela Stina Nordenstams första skiva från första till sista låten utan att göra något annat samtidigt. En syltmacka är inte dumt det heller.
Morgnar, mardrömmar och baskiska
Skrivet av Emil
Idag har jag en ledig dag i Malmö som jag har rivstartat med att vara astidig morgongäst i ett radioprogram. Jag fattar inte hur dom som jobbar med morgonprogram i radio och tv fixar det. Varje dag dessutom. En gång om året ungefär, när man släpper en ny skiva eller ska ut på nån ny turné så blir det ju att man gästar några tidiga program.
Sjukast av allt är när man ska upp och spela i nyhetsmorgon i Tv4. Soundcheck är i regel klockan 4 på morgonen sen kör man en låt vid 7 och en vid 9. Men när man är uppe vid 4 så kan man aldrig släppa tanken på att det är så dags de flesta människor dör. När dom dör. Vilket dom gör. Och så sitter man i taxin ut till tv4 och är helt förstörd av den tanken. Och plötsligt ska man promota en platta och provsmaka japanskt vin och hälsa på nån annan gäst som strax ska vinna tre miljoner kronor i tre miljoner år på triss (aldrig nån under 85 år) Det är så surrealistiskt det hela och när man åker därifrån fattar man aldrig vad som egentligen hände. Och så är man helt strange av allt kaffe man tryckt i sig och allt smink som tryckts på en. Och sjukast av allt är att man under resten av dagen tänker att ”det här skulle jag gärna göra varje dag!”
Jag har alltid drömt om att vara en morgonmänniska. Jag har alltid haft en vision av mig själv när jag svävar upp i gryningen i vita yoga-kläder i ett soluppgångsdränkt rum med stora fönster och ljust trägolv med ett milt leende i mitt förklarade ansikte! Varje sommar försöker jag redan i maj, men det slår alltid över och blir nån manisk grej där jag inte sover överhuvudtaget. Och sen försover mig.
Framför allt är det dessa eviga mardrömmar som gör att man är helt utmattad på morgonen och inte kommer upp. Jag har haft dom ända sen jag kan minnas. Hur sköna dagarna än är så ligger dom och lurar som latenta krokodiler i vassen. Om drömmar är en bearbetning av dagsrester så är det något riktigt djävulskt som händer på dagarna som jag missar hela tiden.
Inatt drömde jag att jag blev kidnappad av en fruktansvärd slavdrivare som hade mig och 300 andra slavar i en stor fabrik/nergånget hotell. Vi blev så jävla illa åtgångna, piskade och mördade om vartannat. Och så stoppade han upp dom som dog och satte ut som prydnader. Allting hölls uppe med hjälp av några riktiga odjur till vakter och ett cyniskt angivarsystem.
Efter ett par veckor kom det en gigantisk polisstyrka och räddade i alla fall två av oss. Jag klättrade ner från femte våningen och kramade om en fullt kravallutrustad kravallpolis. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra ens i en mardröm! Men då upptäcktes det att jag hade fått nån konstig insektsparasit inopererad i ryggen som gjorde att jag skulle malas sönder inifrån istället!
Jamen vafan hände i så fall igår som jag missade? Jag åkte tåg från Skövde till Malmö. Åt jättegod vegefärsbiff med fetaost. Är det så jävla farligt?
Nej, jag tror att mardrömmar kommer utifrån. Som fästingar eller andra oförklarliga saker. Baskiska språket är ju också oförklarligt, men kommer nog ändå inifrån.
Biljettläget för resten av turnén
Skrivet av Emil
Nu har jag fått veta att det är utsålt även i Lund. Men det går att komma på dörren. Teatern tar 500 personer och minst 20 av dom kommer rent statistiskt att vara sjuka och inte dyka upp! Så det finns all möjlighet att komma dit en timme innan.
Skövde är också helt utsålt. Möjligen släpps enstaka platser på dörren samma dag.
I Jönköping är båda kvällarna utsålda, men även där säger dom att det är möjligt att få enstaka överblivna platser på dörren, dessutom kanske dom sätter in ett par extra stolar i den lilla teatern.
I Stockholm på Södran är det främst turnéavslutningen på söndagen som hittills är mer eller mindre fullsatt, på extraföreställningen på lördagen finns det fortfarande platser kvar.
Kumla och Karlskrona däremot verkar inte alls vara fullbokat! Så åk dit vettja var ni än bor!
Motvikter
Skrivet av Emil
Idag är jag hemma i självaste gamla Malmö för första gången på många veckor. Och det är sommar i stort sett. Efter snön i Jokkmokk känns det som en helt absurd omställning med 12 grader och milda vindar. Men så är det också uppåt 200 mil jag har åkt och hade man fortsatt 200 mil söderut härifrån hade man hamnat i Ghana. Och hade man rest 200 år bakåt i tiden hade man kunnat prata latin och göra upp eld med förstoringsglas.
Imorgon ska jag göra en liten avstickare för en viktig minispelning i en av de mest hetluftade kommunerna i landet. Vellinge. Kommunen som vägrar ta emot en handfull ensamkommande flyktingbarn. Kommunen där Sverigedemokraterna inte behövs eftersom moderaterna genomför hela deras partiprogram. Och har egen majoritet att göra det. På samma sätt som Hitler inte behövdes i Törnrosdalen. Tengil och Katla gjorde jobbet helt enkelt.
Men det är just i såna kommuner/platser/sammanhang, när det händer något som detta, som det visar sig att det finns ett antal extra fantastiska invånare. Så var det även i Sjöbo för 20 år sen, när dom röstade rungande nej till att ta emot flyktingar. Då uppstod ett samlat genuint engagemang FÖR flyktingar i byn. När något visar sitt rätta ansikte (som moderaterna i vellinge eller centern i sjöbo) så blir det ofta så att något annat visar sitt ännu rättare ansikte och bjuder både motstånd och sköna motvikter, går samman och gör något bra utöver det vanliga. Så blev det då i Sjöbo, och lite så verkar det vara nu i Vellinge. (Och bara en sån sak som att Grön ungdoms braiga språkrör Maria Fehrm kommer därifrån visar ju att det finns massa hopp!) Och vad jag förstått har många personer i Vellinge nu börjat engagera sig för flyktingar och medmänsklighet i svallvågorna av den här skandalen.
Med det vill jag inte säga att det behövs en massa skit för att det ska uppstå en massa bra. Men ibland underlättar det!
Norrland Farewell
Skrivet av Emil
Inatt är min sista norrlandsnatt, imorgon börjar jag åka söderut igen. Jag har haft det så jävla bra här uppe. Och inatt snöar det snö. Det är med en liten tår i hjärtat jag kliver på expresståget från Östersund imorgon noon. Jag kommer att passera Ånge, vifta med min vita näsduk, jag kommer passera Sundsvall, vifta med en ännu vitare näsduk. Allt kommer att vara svartvitt med en sentimental stråkkvartett som sitter i bistron och spelar Chet Baker-låtar.
Även om jag längtar hem som satan, så kommer jag verkligen sakna Norrland. Särskilt nu när det snöar snö! Man får lätt Soon after christmas med Stina Nordenstam i huvudet. Man blir sugen på att bli lite på lyran i snön och gå in i olika telefonkiosker och ringa folk man inte pratat med på länge. Så gjorde jag alltid när det snöade när jag gick i högstadiet. Tryckte i mig en flaska Aurora och gick in i olika telefonkiosker och ringde folk. Sen dess har det liksom inte snöat där jag har bott, så jag vet inte hur man hanterar det. Och telefonkiosker finns ju inte längre. Och antagligen inte Aurora heller. Vad gör man då i snön? Så länge sen var det snön föll i Skåne.
I mitt stilla huvud övergår Stina Nordenstam nu till Kothbiro med Ayub Ogada. It kills me. Skönt att ha en inre DJ. Som vet hur man får till ett blödigt farväl.
Farväl Norrland. Wish you were here!
Förstå saker
Skrivet av Emil
När jag loggade in här såg jag att jag hade några påbörjade utkast som jag gjort under hösten, som avbrutits av att jag kanske varit tvungen att hoppa av tåget eller checka ut från hotellet eller nåt, och sen glömts bort.
En början löd ”imorse tog jag e” Sen var det inget mer!
Jag kan inte minnas att jag tagit e under turnéns gång, men det kan ju förklara varför jag haft en lyckokänsla i kroppen då och då som jag inte kunnat förklara på annat sätt!
Eller kanske var det början på ett ord som börjar med e, men i så fall vilket? Imorse tog jag em-guld? Imorse tog jag endogena depressioner på allvar och började plugga kemi? Imorse tog jag estland under mina vingar? Imorse tog jag emilio ingrosso?
Så mycket man aldrig kommer att få veta ens om sitt egna inre liv! Så många dunkla oavslutade meningar i ens utkastmapp as well as i ens inre hjärnhalva.
När jag läste grekiska i gymnasiet så minns jag hur min grekisklärare, en underbar gammal man som lite såg ut som ett päron, ett väldigt intellektuellt kraftfullt päron, sa om sitt egna liv:
”När jag var tonåring kom jag fram till att jag skulle ägna mitt liv åt tre saker: att förstå allt om antiken, att förstå allt om vår samtid och att förstå allt om mig själv.”
Inga låga ambitioner!
Jag minns också att han kände att han hade fixat antiken och samtiden någotsånär färdigt. Och det är ju nog så imponerande tycker jag. Jag har inte ens börjat med stenåldern eller dinosaurietiden. Men jag ska ta tag i det där när turnén är slut. jag lovar.
Ljuva Norrland
Skrivet av Emil
Jag älskar fan Sundsvall också. Ni kanske tycker det går inflation i mina hyllningar av olika norrländska städer? Att jag är lätt på foten i mina stadsförälskelser? Då får ni tycka det, jag skiter i det! Det är som om ens föräldrar skulle ha synpunkter på vem man blir ihop med. Det ska väl dom ta och skita i! Och jag får älska vilka städer jag vill. Det är fritt land för fan! Låt mig va! (varpå jag blåser en tuggummibubbla, tänder en cigg och gungar på stolen längst bak)
Nej, Sundsvall i mitt hjärta. Dels fick jag finaste lilla presenten igår, sånt man smälter av, dels är själva stan mäktig. Bara pampiga snygga byggnader i hela city. Man får känslan av att detta var Sveriges huvudstad på 20-talet. Min förhoppning är att det också finns nergångna hamnkvarter med fantastiska kaféer och skumma svartklubbar där jag kommer att träffa karaktärer från olika Tom Waits-låtar ikväll. På min lediga kväll.
Nu spelar dom ta mig fa-an Kate Bush på kaféet jag sitter, det här blir ju bara bättre och bättre.
Det finns dock ett stort problem med Norrland. Under dessa två veckor har jag inte sett så mycket som en glipa i molntäcket, inte så mycket som en blå strimma har jag sett av himlen. Jag hade packat med en enorm islandströja som jag köpte på island i somras. Min vision var att gå runt i den gnistrande kalla norrlandssolen med min enorma islandströja och andas klarblå norrlandsluft. Men det har inte blivit tillfälle en enda gång och tröjan tar upp halva packningen! Jag fick skippa min akustiska gitarr på grund av den där tröjan!
Men arrangörerna i Östersund har lovat sol på torsdag och sånt kan dom i Jämtland. Dom har ju till och med en egen president.
Utbyte
Skrivet av Emil
Jag var aldrig utbytesstudent när jag gick i skolan. Det hade säkert varit schysst och gjort mig till en öppensinnadare människa. Och nu är det för sent. Det är obehagligt mycket som är för sent när man tänker närmare på det. När jag fick mitt knä söndersparkat härom året, var det första jag fick höra av läkaren:
Emil, du kommer aldrig kunna bli elitidrottare i vare sig tennis, pingis eller badminton.
Squash då? frågade jag på skoj, varpå läkaren skakade allvarligt på huvudet.
Jag har aldrig haft intentionen att ens ägna mig åt någon av dessa sporter, men ändå kändes det lite sorgligt att det plötsligt var helt uteslutet! Jag hatar när saker är för sent. Det ger en lite existentiella fjärilar i magen. Obehagliga fjärilar. Mer som silverfiskar i magen.
Men jag tänkte på det här med utbytesstudentgrejen imorse – om det fanns något motsvarande jag kunde göra nu i mitt yrke i vuxen ålder? Att bli utbytesartist? Byta bostad med nån artist i Umeå ett halvår. Kanske byta låtar och byta band också. Vilka finns i Umeå? Sahara hotnights kanske? Eller är dom från Robertsfors? Och vill jag verkligen bo där i ett halvår?
Men det är inte samma sak. Det man kan sakna är den där lite intvingade rollen. Å nej, nu måste jag vara här i ett år. Isolerad i den här stan. På den här utbildningen som jag låtsas att jag inte är intresserad av. Och man tvingas även in i en umgängeskrets. Det verkar på något sett mysigt med tvånget. Kanske är det begränsningarna jag saknar i livet – tydliga ramar, förhållningsregler, tider och tvång. Jag får helt enkelt göra som mina vänner i Billie the vision och styra upp en fängelseturné. Fast av helt andra orsaker! Jag börjar med att spela i Kumla nästa vecka den 17e.
Nej, tacka vet jag livet. Där får man göra vad man vill. Och vill man inte slipper man. Och vill man inte slippa kan man tvinga sig.