Sidor
RSS Feed
Gott slut, gott nytt och viva la granatäpple!
Skrivet av Emil
När det drar ihop sig till nyår – och i synnerhet decennieskifte – så florerar ju listor i alla tidningar. Det roliga är att de ofta är skrivna som att det var nån slags objektiv sanning! Häromdagen hade Metro gjort listan över de tio viktigaste händelserna inom popmusiken de senaste 30 åren. Michael Jacksons död var en. Däremot var inget av hans skivsläpp med på listan! Med andra ord räcker det numera med att dö. Jag har sagt det hela hösten; döden är verkligen het nu.
Självklart ska även jag bjuda på en vetenskaplig objektiv lista. Men vad är det som skiljer mig från alla gratistidningar? Förutom att jag inte ligger på golvet på bussar, tåg och tunnelbana? Jo, jag tittar aldrig bakåt – jag blickar framåt. Därför kommer här som en syrlig, hård och dryg nyårskaramell:
De tio viktigaste händelserna 2010
1. Lådvinsalkoholismen upphör tvärt. Lustgasen tar steget ut från sjukhusen.
2. Tekniken gör historiens första baksteg. Konsten hur man gör en rulltrappa glöms bort. Ingen kan för sitt liv komma ihåg hur man gjorde. ”Det är faktiskt skitsvårt” säger ingenjörer över hela världen till TT. Rulltrappor ersätts av vattenrutschkanor och studsmattor.
3. En ny sorts husdjur uppstår; Skagenröran. Alla barn vill ha en.
4. Solipsismen får ett uppsving. Den världsbild som förfäktar att blott ens egna varseblivning av världen existerar får fäste i den svenska folksjälen. Detta påverkar ingenting i folks agerande eftersom det visar sig att alla varit smygsolipsister hela tiden.
5. Valet slutar oavgjort mellan alla. Maud Olofsson och Jimmie Åkesson blir Sveriges nya komikerpar och får ett eget program i P1 där dom intervjuar dom som intervjuat dom som varit ihop med en sommarpratare. I slottsmiljö.
6. Det visar sig att chips ger cancer men brist på chips ger ännu mer cancer. Man ser folk sitta på sommarängar med halvätna chipspåsar och titta håglöst mot horisonten.
7. Det visar sig att fyra elefanter faktiskt ÄR mer än fem myror, rent volymmässigt. Amerikanska banker stämmer Magnus Härenstam på så enorma belopp att världsekonomin äntligen kommer på fötter.
8. Fotbolls-VM slutar i en final mellan Nordkorea och Nya Zeeland. Världsekonomin rasar samman igen.
9. Italienska fotbollsförbundet, Nike och Tv4 sport bombar Nordkorea och Nya Zeeland till oigenkännlighet. Världsekonomin kommer på fötter igen.
10. Det blir otroligt trendigt med stora örsnibbar. Folk pumpar in bootox för allt vad tygen håller. Emil Jensen, föredetta artist, numera konsultkonsultkonsult, anklagas för att ha gått för långt. ”Jag lovar, dom är äkta” säger han till Tidningen – Sveriges enda dagstidning.
Och för att i all hast också uppmärksamma året som gått, 2009, kan man ju konstatera att det varit heaven and hell på det stora hela och att granatäpplet äntligen blir utnämnd till årets frukt. Underbar frukt ju – så grattis granatäpplet! Extra roligt eftersom 28e december numera är Granatäpplets dag. Glöm inte att önska varandra ”Melankoliskt Granatäpple” och ge en traditionsenlig blöt granatäpplekyss så fort ni möter någons blick på stan.
Gott slut, gott nytt och viva la granatäpple!
En fröjdefull
Skrivet av Emil
Och så är det äntligen själva lillejulafton. 23e december har blivit utnämnd till en av årets 100 bästa dagar enligt New York Times. Dom borde ju veta.
Alla vi i personalen på Emil Jensens hemsida vill passa på att önska en riktigt god jul. Vi är 214 anställda här på sidan som ser till att den uppdateras och att det skrivs nya inlägg och så hela tiden. Själv heter jag Pidde och har jobbat som Emil Jensens spökskrivare i fyra år. Det är hårt arbete, men rättvist. I Emil Jensen AB är Fair Trade inte bara ett tomt begrepp. Vi som jobbar i skrivarfabriken har fackliga avtal, vi är över 18 år och även om vi inte alltid får någon lön så har vi i alla fall alltid trevlig stämning på arbetsplatsen. Emil Jensens musik spelas på väldigt hög volym och man har ju lärt sig tycka om den med åren. Vad ska man göra?
Många förvånas nog över att vi på Emil Jensen har en väldigt strikt dresscode när vi sitter och skriver. Ena dagen måste alla ha illasittande jeans och svart polotröja, andra dagen vadarstövlar och kavaj, nu i juletider är det förstås väldigt mycket naket och sexiga underkläder som gäller. Detta beror förstås på olika sponsoravtal. Och sånt ifrågasätter man givetvis aldrig.
Ikväll är det dags för firmafest på fabriken. Då får vi äta hur mycket knäck vi vill. Vi får även använda hur mycket schampoo vi vill när vi tar våra julebad imorgon. Därför vill vi framföra vårt ödmjukaste tack till vår generösa general. Tack direktör’n.
Och från oss alla till er alla
en riktigt fröjdefull jul
Fiasko
Skrivet av Emil
I fredags ringde Mikale Wiehe (Mikaels afrikanske bror) och frågade om jag ville följa med på en grej på klimatmötet i Köpenhamn. Det ville jag absolut, inte minst eftersom jag missade allt i Köpenhamn förra helgen när jag var på Gotland. Dessutom var det roligt att just Mikael ville åka eftersom miljöfrågan kanske aldrig varit högst på hans agenda. Han sa på min telefonsvarare vilket tåg vi skulle ta, men när jag lyssnade av meddelandet hade tåget i stort sett redan gått. Självklart kom jag för sent till stationen. Och självklart var nästa tåg försenat för att det hade snöat tre milimeter i Skåne under natten. Varför är det alltid samma chock för all infrastruktur i Skåne när det faller några snöflingor? Tåget blev inte bara försenat utan dessutom inställt.
Jag insåg att jag inte skulle hinna till Köpenhamn i tid. Och när jag stod där i snöovädret (det snöade nämligen tre milimeter ytterligare under dagen och det var säkert två minusgrader!) fick jag en känsla av att hela klimatmötet skulle bli ett praktfiasko. Och när jag kom hem läste jag mycket riktigt om hur alla förhandlingar hade strandat. Inte på grund av snön i Skåne. Utan på grund av en grundläggande inställning från den rikare delen av världen som bara kan leda till fiasko.
Maria Wetterstrand hade en bra tanke som i stort sett utgick ifrån den enkla devisen ”Någon måste börja”. ”Ja, men hur ska ni få länder som USA och Kina att följa efter?” frågade journalisten. ”Det kanske vi inte får, men nån måste ju börja”. Men reportern gav sig inte. ”Jamen hur vet ni att alla andra länder kommer att följa efter”. ”Det vet vi inte, det viktiga är att någon börjar”, svarade Wetterstrand tålmodigt. ”Ja, men…” Och så fortsatte samma fråga i tolv olika versioner.
Och kanske representerar den reportern hela den fiaskoartade premissen. Nån slags utgångspunkt att vissa vinner och andra förlorar. Den funkar i fotbolls-vm och på börsen, men inte när det gäller hållbar utveckling. Alla förlorar. Eller alla vinner.
Det går självklart inte att vänta på att USA eller Kina ska bryta isen. (dålig metafor i sammanhanget!) Det går liksom inte att köra ett chickenrace i förhandlingar som dessa. Det är ju inte ens en förhandling egentligen. Det gäller inte att ge och ta. Bara ge.
Vi slår oss för bröstet och säger att vi i Europa har satt tuffa mål för oss själva. Men samtidigt släpper varje person ut mer än sju gånger mer än en genomsnittlig Indier. Hur kan vi då i första hand lägga energi på att förhandla om att Indien måste skärpa sina mål och sätta tuffare gränser? Om vi kommer ner i närheten av deras nivå kanske det är lättare att motivera. Någon måste ju börja.
Och som vanligt finns det ingen rättvisa i det hela. Det är vi i nord som sliter mest på jordens resurser, det är folk i syd som får ta konsekvenserna. När nu Hillary Clinton pratar om bistånd på några biljoner, att vi ska ”hjälpa” de fattiga länderna, så handlar det väl snarare om att vi ska betala tillbaka en bråkdel av vad vi är skyldiga.
Jag kom aldrig ens till Köpenhamn den dagen. Ett personligt fiasko i det globala fiaskot. Jag hade kunnat ta ett senare tåg, men då hade jag missat de evenemang jag skulle dit för. Och dessutom hade jag tvättid på kvällen. Sånt får man inte missa. Jag vet att det egentligen inte var min tur att tvätta.
Men någon måste ju börja.
Vinnare
Skrivet av Emil
Självklart vann Sara hela jultävlingen! Besökare 100044 – se vilket jämnt och fint men ändå brokigt tal! Tänk vad folk skulle gjort för att få det som telefonnummer. Tänk hur många teliachefer man hade tvingats ligga med. Varför skulle 100 000 vinna? Förutom för att jag sa det? Vilket tråkigt och omystiskt tal. Den som blev 100 000 har ju redan fått glädjen i att vara 100 000 och behöver inte mer bekräftelse. Det hade varit som när Evert Taube vann Taube-stipendiet 1960. OCH 1970! Absurt men sant.
Dessutom verkar vi ändå aldrig få veta vem som blev besökare 100 000. Kanske var det mitt intet ont anande fan i Indonesien. (jag har bara ett, men ändå!) Kanske var det bara nån som bara ville göra reklam i hästboken. Gästboken that is.
Och en annan aspekt som jag helt håller med om är att de som verkligen borde hyllas är dom som inte hyllas hela tiden. Därför smörslungar vi Sara idag. Du är fantastisk och dessutom underbar, en oslagbar kombination! Och stort grattis, du är en värdig vinnare. Idag faller snön för dina fötter!
100 000
Skrivet av Emil
Närmsta dygnet kommer någon bli besökare nummer 100 000 på min myspace- sida! Gå till: www.myspace.com/emiljensen. Du ser om det är just du som blev besökare 100 000 på ”profile views” intill cykelbilden uppe i vänstra hörnet. Detta firas förstås med en tävling. Den som blir nummer 100 000 vinner.
Vad är priset? Det tävlar vi om på den här sidan. Skriv en kommentar och föreslå pris. Vem sitter i juryn? Det avgör ni. Hur röstar man? Det gör man inte, vi går på känsla. Nån slags telepati alltså? Ja, inte långt i från. Tror du på det, Emil? Klart, det händer oavbrutet. Tror du på änglar? Jag upplever en as we speak. Tror du på människan? Nej, verkligen inte, vad som helst utom det! Vilken idé! Jag tror på snöflingor, stora träd, en kopp kaffe, ett dopp i havet, en flock sköna kor på österlen. Men människan! Lägg av. Möjligen människor. Men inte människan.
Tror du Sverige tar några medaljer i vinter-os?
Jag förstår inte hur Helena Jonsson skulle kunna misslyckas, med det stabila skyttet. Hon är ju säkerheten själv på vallen. Visst, om Magdalena Neuner blir frisk och hinner komma i form så har hon en fantastisk åkfart i spåret, men självklart tar Jonsson medalj.
Anja Pärsson då? Ja, haha, henne kan man ju aldrig räkna bort på stora mästerskap! Hon är otrolig när det gäller!
Curling? Well, lag Norberg har ju rutinen, men jag tror inte dom är tillräckligt hungriga. Curling handlar mycket om hunger. Herrlaget däremot saknar rutinen men har hungern. Jag är rädd för en klassisk svensk fjärdeplats där.
Tror du på ett liv efter detta?
Jag är helt fel person att fråga, jag har ju aldrig dött. Och om jag har det och i själva verket är död nu, så hoppas jag att dom tar rikskuponger här. Annars känner jag mig riktigt lurad.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt nu?
Att tågen håller tidtabellen under julhelgen.
Är det vad du önskar mest av allt? Allt i hela världen?
Ja… Vadådå?
Det finns ju så mycket annat – fred på jorden, att din familj får vara frisk och sånt. Önskar du inte det?
Jo, men om inte tågen håller tidtabellen blir man ju förbannad. Sitta där i snömodden och vänta. På julen.
Du får en sista chans, Emil, vad önskar du mest av allt just nu? Du får två önskningar.
Att tågen håller tidtabellen över julhelgen. Och bussarna.
Smörslungad
Skrivet av Emil
Det här är fanimej roligt:
Under hösten hade jag ju ett nummer i min föreställning som handlade om förnedringshumor. Om ”Grillat” i Svt och ”Roast” på femman, om hur alla program syftar till att förnedra en människa. Och om hur jag som motvikt ville göra ett humorprogram där man hyllar en människa istället. Som skulle heta ”Smörslungad”
Och jag var tydligen inte ensam om att sakna detta koncept. Till våren görs det verklighet av det hela i Malmö, som livekoncept, och klubben som heter ”Hyllad!” kommer att hållas på Babel en gång i månaden under våren. I förrgår fick jag höra talas om denna fina idé och igår fick jag dessutom frågan om jag ville vara den som blir Hyllad en av de fem kvällarna i vår, en helkväll där jag bara får njuta. Klart jag vill! Såhär beskrivs programmet på www.babel.com:
Hyllad!
Hatten av och tummen upp! I Babels nya show Hyllad! kan en kändis räkna med att tas emot med öppen famn och glada tillrop. Som en slags kombo av Här är ditt liv och Sommar i P1 får kändisen i Hyllad! vältra sig i glansen av sin egen högaktningsfulla person och välja bland annat älsklingsrätt, favoritfilm och låtar som får benen att dansa. Varken gästen eller publiken kan i förväg veta hur detta ska serveras.
Mellan uppträdandena och upptågen samtalar värden Kristoffer Jonzon med gästen. Publiken får delta med egna förlösande frågor, vackra kommentarer och älskvärda funderingar.
Varje kväll innehåller en rad olika kända och okända gäster som på något vis, och med värme, sjunger med i hyllningskören.
Det enda gästen har förberett är att svara på frågor kring olika favoritsaker och personer. Resten är lämnat till kvällen. Kristoffer Jonzon som håller i manuset beskriver kvällarna som — “Hyllad! ska vara som en Autobahn rakt in i hjärtat på gästen och publiken. Hyllad! lägger inte ut några snubbeltrådar. Hyllad! hedrar och omfamnar.”
En sån grej säger man självklart inte nej till! Så 25e febrauri på Babel i Malmö är ni hjärtligt välkomna, från såväl när som fjärran. Det blir troligen första gången jag gör något offentligt överhuvudtaget nästa år. Vilken rivstart det blir, vilken skönstart, vilken prestationsångest 2010 kommer att ha inför ens förväntningar sen!
Snart börjar jag ju använda bilder som snitsig grej här på sidan. Men redan idag har jag, som ni ser, introducerat det revolutionerande: Färg på texten!
”Färg på texten” härstammar från Medeltiden, när allt var svartvitt och en liten tjej sprang runt i röd kappa bland gråhudade pestsjuka och likbleka svartklädda spetälska. Det var så näpet och har sen varit trendigt i över 800 år.
Sidospår: Kokbok
Skrivet av Emil
Alla artister gör numera kokböcker. Själv har jag börjat skriva på min egna, och kan redan nu avslöja att jag kommer att gå till djupet med råvarorna. Här är fyra smakprov.
Ruccola
När man gör ruccola är det viktigt att man är skrynklig om händerna – för att få den rätta konsistensen. Förberedelser: Lägg maränger i blöt. Livsdugliga, klorofylltrånande maränger. Sätt dig på en gungstol i skymningen tills smeten fått den rätta gröna färgen. Forma ruccolabladen med skrynkliga händer. Ropa ordet ”krispighet” i e moll. Du har nu ruccola. Det känns som en diagnos och går aldrig över.
Kanelbulle
När USA gick in i Irak 2003 kände jag att detta är en epok som kommer att ha ett intressant namn om 100 år. Den ism vi uthärdar idag döms vi till i efterhand. Allt detta måste du ha i åtanke när du hämtar ut kanelbullarna ur ugnen. Kanelbulle är på det sättet framtidens namn för smärta, ett retroaktivt straff för en misslyckad deg. Kanelbullens älsklingsfärg är gräll och dess älsklingsdjur är skagenröra.
Koriander
är ett grundämne. Men måste ändå tillredas. Man lagar inte koriander, koriander ”uppnås”. Ungefär som nirvana inom buddhismen. Man uppnår koriander genom att tjuvröka i mellanstadiet, ha ständigt dåligt samvete för saker du gjort och vara uppe tre dygn i sträck. Häng bladen på en tvättlina mellan din lägenhet och lady och lufsens. Åk till Indien och ät en riktigt god Palak Panir.
Buffé
Ska du laga buffé måste du kunna se dig själv i ögonen. Många tror att buffé betyder att man får äta så mycket man vill, men buffé är egentligen en krydda. Muskotnöt. Har du muskotnöt hemma är buffén ett faktum, annars får du ligga dig fram. ”Buffé” måste man säga till sin bordsgranne, varpå den svarar, lite viskande ”Buffé…” Himla med ögonen och gå en runda till och ta mer. Det är ju så gott.
På låtsas
Skrivet av Emil
Tack för era kommenterar och svar på mina frågor. Härmed har jag skaffat en kamera. Imorgon ska jag få den att funka och efter helgen ska jag börja lägga in lite bilder när det passar. Vilket det gör efter helgen. Och det har ni bestämt. Demokrati är inte så jävla dumt som det låter.
Jag ska helt klart fortsätta ställa små läsarfrågor. Samt stora. Men ni får gärna kommentera såfort ni har något på hjärtat, det blir myckt roligare då. Och jag kommer skriva fler inlägg, känner jag. Vilken spinoff-effekt. Tvåvägskommunikation är inte så jävla dumt det heller. Man borde umgås. Live. Det kan bli det nya, att människor träffar varandra och umgås. Frågan är vad man skulle kalla det. Live-get-together-and spend-time-with-each-other. Hade ju varit ett adekvat och klatchigt namn. Och verbet skulle isåfall vara att live-get-together-and-spend-time-with-each-othra. Kan bli lika stort som sex!
Jag har nu kommit till Gotland. Och sitter och funderar på mitt tal imorgon, vid invigningen av bokbussen. Temat för hur jag har valt ut texterna och orden på bussen är en slags hyllning till fantasin som fenomen och livsuppehållare. Missförståndet som källa till inspiration och glädje. Allra mest ett lovtal till att låtsas.
Böcker och musik har alltid varit en låtsasvärld att hänga i när denna världen inte riktigt fungerat. Vilket den allt som oftast inte gjort eller gör. En låtsasvärld som alltid känts minst lika verklig som denna.
Min första stora kärlek var en fiktiv person, en tjej i en ungdomsbok som hette Päivi. Jag var fanimej kär i henne från ettan till trean! Namnet gör mig fortfarande lite darrig i knäna. Ett skönt darr. Och min bästa kompis är fortfarande en fiktiv person. Holden Caulfield. Jag umgås med honom dagligen. Han har varit en av mina närmsta sen jag var fjorton. Och mitt första band var ett låtsasband. Vi släppte sju låtsasalbum långt innan jag släppte mitt första riktiga. Och när mina föräldrar skildes och man skulle få låtsasmorsa och låtsasfarsa blev jag så jävla besviken när det visade sig att dom var riktiga!
För att inte tala om min fotbollskarriär. Jag brukade själv vara båda lagen och dessutom tränare, domare och linjeman och kommentator. OCH expertkommentator! Jag vet inte hur många VM jag spelat, dömt och kommenterat. Och expertkommenterat. Som varit klart mer rafflande än dom ”riktiga” VM jag sen sett på TV. I mina VM blev finalen i regel mellan länder som Fiji och Djibouti eller Nepal. Fiji vann alltid. På straffar. (Där jag var straffskytt och målvakt. Och expertkommentator.)
Så när jag hör meningen ”bara på låtsas” blir jag alltid lika förvirrad. Hur då bara? Det är väl inte så bara? ”Bara på riktigt” känns klart mer rimligt att säga.
Att gå med Björk i lurarna på gymnasiet tog mig mycket längre än mina två Islandsresor efter gymnasiet. Salingers bok ”Catcher in the rye” var och är en ständigt pågående tripp som skakat om mig mer än alla trippar – både resor och droger – tillsammans. Och när jag var ute och cyklade en sommar för några år sen och bodde utomhus på olika stränder och läste Mobergs ”Din stund på jorden” och samtidigt skrev dagbok upptäckte jag hur låtsasvärldarna fortplantade sig på olika sätt. Redan när vi läser en bok eller lyssnar på musik fyller vi själva i och bildar en tredje värld. Jag vet ju själv när man jobbar med scenkonst, hur man kan göra samma föreställning en hel höst men ingen föreställning blir den andra lik när publiken byts ut. Varje atom (eller kvark eller sträng eller vad som nu är minst) i föreställningen ändras direkt beroende på vem som möter upp i salongen med sitt egna universum.
Det sägs att vi kan låtsas sova om vi är vakna, men vi kan inte låtsas vara vakna om vi sover. Inte? Är det inte just det vi gör när vi drömmer? Att drömma är väl just det, att låtsas vara vaken! Allt går att låtsas.
Och det sägs att vi som lever kan låtsas att vi är döda, men de döda kan aldrig låtsas att de lever. Men vad vet vi om det? När vi läser en biografi om nån som levde för länge sen och känner en sån stark närvaro av den personen, eller när vi lyssnar på en gammal inspelning av Nick Drake och känner hur han sitter mellan örat och hjärtat och spelar, just då låtsas de döda att de lever. I allra högsta grad.
Bara på låtsas. Hur då?
Och i en tid där komers och konsumtion tagit sig in i alla delar av vår tillvaro kan vi fortfarande låtsas. Vi kanske inte ens får låtsas vad vi vill. Men vi kan låtsas att vi får det.
Sidospår: Att designa en bokbuss
Skrivet av Emil
Okej; då fortsätter jag skriva här i alla fall fram till årsskiftet och sen kanske jag gör nåt helt nytt och fräääscht! Eller inte.
Jag får så många roliga förfrågningar, som ligger lite i perferin till det jag annars gör som artist. När jag gjorde duetten med Ane Brun på den där olleljungström-skivan kändes det ju ändå som ett logiskt sidospår till det jag gör. När jag uppträdde för 100 psykiatriker på en konferrens om ledarskap, kändes ju fortfarande ganska logiskt. Hyfsat iallafall.
Men sen finns det förfrågningar som ligger ganska långt från musiken och mellansnacken. Den roligaste och mest spektakulära var förstås när Troell ville att jag skulle spela Englund i Maria Larssons eviga ögonblick. Och det finns en uppsjö såna sidospår, både som jag gör men framför allt inte gör. För tyvärr tvingas jag säga nej till de flesta såna grejer eftersom jag inte hinner mellan turnéerna och skivinspelningarna och allt sånt, allt det där man gör EGENTLIGEN som det heter. (Vad betyder det ordet? Skulle vi klara oss bättre utan det? Är ordet ”egentligen” i själva verket en del av CIAs psykologiska krigsföring? I så fall mot vad?)
Men en sak i höst som jag bara inte kunde säga nej till var när jag fick frågan att designa Gotlands nya bokbuss! En enorm buss som ska fungera som kringresande bibliotek för hela Gotland.
Tillsammans med formgivaren Christer Jonsson (som bland annat formgivit senaste Bibeln (en tjock novellsamling från mellanöstern (som i Malmö uttalas Bibelen)) har jag under hösten bollat idéer fram och tillbaka och i helgen ska den invigas. Och sen ska den vara Gotlands bokbuss de närmsta 25 åren!
Därför drar jag en sväng till Visby över helgen – och på så vis är ju faktiskt turnén inte avslutad. Tvärtom. Därför känns det plötsligt motiverat att fortsätta på denna sidan.
Och kanske kan man se de spelningar jag gör i vår som en liten uppföljningsturné till höstens. Så jag kanske blir kvar här ett tag till. På kundens begäran som det heter.
I nästa rapport ska jag berätta mer om den designade bokbussen. Och sen borde man ju fanimej skaffa sig en kamera och börja lägga in lite bilder på den här sidan.
Eller är det fräsigare med bara text? Återigen – folkomröstning. Vad säger ni? Åk till Delphi och skriv en kommentar om vad oraklet svarade er.
Höstturnén i siffror
Skrivet av Emil
Efter att ha mått mystiskt bra under hela höstturnén gick jag ner mig i nåt konstigt kärr av total brist på ro och total brist på kraft på samma gång så fort jag kom hem. Jag har varit långt borta några dagar. Det är så sjukt hur det kan ligga där och vänta på at hugga, som insjökrokodiler. Jag har inte varit sjuk, men jag har varit som en zombie i en vecka. Klassiskt post-tom. Jag har känt mig som en psykopat. (Lättkränkt, samvetslös och farlig!) Därför har min best och worst of lista dröjt ett par dagar. Nu är den strax här. (Som vanligt har jag inte en aning vad jag ska skriva och som vanligt har jag bara tjugo minuter på mig. Och som vanligt får jag inte ändra något. (såna är ju mina interna regler för skrivandet här på hemsidan))
Och så har jag en fråga: Ska jag fortsätta köra här på denna specialsidan eller återgå till rapporterna på den vanliga hemsidan? Kan inte bestämma mig. Vad säger ni? Tyck till och vinn ett tips.
Då är det dags för några stora utnämningar efter den långa turnén. En inre gala. Den röda trådan, har jag kommit fram till, blir ”det otippade”. Lite som en motsats till andra galor. På med den snitisiga klänningen och fracken, om vartannat, efter smak, eller var indie och var naken, och välj din egna inre programledare, här är i alla fall resultatet.
HÖSTTURNÈN I SIFFROR
Mest otippade signeringen?
Många otippade saker och otippade magar och klädesplagg har man signerat genom åren och även under denna hösten, men vann gjorde självklart att signera ett blodgivarintyg i Umeå. Komplett med blodgrupp och allt. Det kändes klart symboliskt – men symboliskt för vad?
Mest otippade massagen?
När jag på min producents inrådan skulle masseras och googlade efter nån schysst massage i Jönköping och det första som kom upp var: Massage 495 kr. Med Happy ending 1500. Med samlag 2500. Var detta vad riksteatern tyckte jag behövde i de småländska skogarna?
Mest otippade huvudstaden som jag fick starka känslor för?
Måste varit Sundsvall. Antagligen Sveriges största stad vid förra sekelskiftet, sen helt bortglömd och nu helt återupptäckt av mig. Lika mycket som Columbus upptäckte Amerika 1492 upptäckte jag Sundsvall 2009. Med ett så mäktigt centrum borde Sundsvall vara huvudstad i något land, minst. Jag vet inte vad det var, men jag hade ett så skönt tryck över bröstet hela tiden när jag var där. Som motsatsen till hjärtinfarkt.
Mest otippade hemliga orten?
När jag ringde arrangören i Skillingaryd och frågade hur dags jag behövde vara där och fick svaret: ”Kom precis till soundcheck och inte en sekund tidigare. Här finns ingenting att se. Och sen går det ett tåg härifrån direkt efter spelningen.” Och när folk i publiken efteråt sa: ”Kom snart tillbaka” så var det något desperat i undertonen ”Kom och ta mig härifrån!” Jag hann aldrig se något av Skillingaryd mer än lokalen jag spelade i, som var skitfin, och publiken, som var skitsnygg. Så jag undrar vilket helvete på jorden som lurade där utanför? Vad var det jag undanhölls? Vad var det jag inte fick se? Eller tänk om det var precis tvärtom, gator av guld och fontäner av mjölk och honung? Kanske hade jag aldrig fått – eller velat – återvända till världen om jag fått se det sanna Skillingaryd.
Mest otippade överraskande fina mottagandet?
På många orter och i många städer vet jag ju sen innan hur fantastiskt det kan vara och det har varit många oförglömliga mottaganden under hela svängen, i stort sett i varje stad jag besökt, jag är evigt tacksam och jag tänker inte ens drömma om att försöka jämföra. Men det här gällde ju överraskningsmomentet. Och i Skellefteå har jag aldrig spelat tidigare så därför var det den finaste överraskningen under hösten. Skellefteå blir ett självklart stopp på framtida svängar. Skellefteå är sannerligen inte bara en hockeystad. Eller var det bara min brist på slutspelsskägg som väckte känslor?
Mest otippade starkaste ljuset i logen?
På teatern i Jönköping. Varför ska man se så mycket av sig själv innan man uppträder? Varför ska man belysa varje skavank med så intensivt ljus? Vem vinner vad på det? Tacka vet jag speglarna i hissen hemma i Malmö. Lite smutsiga, lite dunkel belysning, lite skönt motljus. Man går alltid ut ur hissen med världens bästa självförtroende.
Mest hungriga tillståndet och otippade lösningen?
När jag som vanligt skulle äta efter föreställningen i Sjöbo och det visade sig att inte en enda restaurang i hela socknen hade öppet. Ingen affär eller ens bensinmack heller. Efter att letat genom hela hotellet – receptionen hade förstås också stängt – hittade jag lite salt. Som jag låg och sög på under natten. Och det funkade!
Mest otippade härliga kvällen?
Ronneby – vem hade kunnat tro det? Men det visade sig ju att hela Billie the vision var i stan och då blir det härliga kvällar. Inte minst när man hittar ett falafel-hak med rättigheter. Det bästa av två världar. Normalt sett äter man ju en falafel, sen går man ut och dricker öl, sen tar man en falafel på natten igen. Och kanske går på efterfest och dricker mer öl. Plötsligt kunde man slå allt i ett. Redan vid midnatt hade man tryckt i sig all öl och all falafel man skulle. Utan att springa omkring. Men härligast var förstås att få så fint turnésällskap. Det överträffas blott av falafelsåsen.
Mest otippade icke-igenkänning av nära anhörig?
Ronneby igen. Först fem minuter in i föreställningen fattar min morsa som sitter på andra raden att det är jag som uppträder!
Mest otippade korrespondensen mellan vad jag såg i datorn och såg genom tågfönstren?
Att kolla på Twin Peaks och samtidigt åka mellan Jokkmokk och Bastuträsk.
Mest motsägelsefulla ortsnamnet?
Bastuträsk. En bastu är torr. Ett träsk är blött. Som att heta Geppard Heroin. Eller Hård Mjukglass. Funkar.
Shit, jag inser det nu, jag har ju spelat i uppåt femtio städer/orter under hösten och varit i ytterligare några längs vägen och jag skulle vilja namedroppa samtliga på denna vetenskapliga lista, och så vill man tacka varenda människa som dykt upp och inte minst ni som åkt timtals från olika städer till andra städer, om ni visste hur det värmer, men det finns ingen chans att jag får till det under mina tjugo minuter i rampljuset som strax är över. (fast nu fick jag ju till det i en bisats!)
Dessutom sitter jag på mitt favorithak i Malmö och skriver och det är en mystisk man med mystisk rock och mystiskt lång halsduk som stirrar ut mig och varje gång jag tittar tillbaka låtsas han att han bränner sig på kaffet! Dessutom har han mystiska rosa öronproppar djupt inne i öronen ser jag nu!
Ja, vardagsmystiken vinner alltid alla priser. Tar alltid storslam på ens innersta galor. Den leve!