Sidor
RSS Feed
Farväl JD Salinger
Skrivet av Emil
Idag skulle jag ju rasa mot dödsstraffet, men döden själv kom emellan. JD Salinger, min absoluta favoritförfattare, är död.
Jag har skrivit om honom då och då, senast i krönikan Rör inte min låtsaskompis. Hans böcker och hans karaktärer har varit så levande och självklara i mitt liv att jag ofta inte ens reflekterat över att det funnits en författare bakom. Än mindre har det haft någon betydelse. Hans verk har blivit så mycket större än hans persona. Vilket är ovanligt i vår tid.
När jag, bara häromåret, förstod att Salinger fortfarande levde, nästan nittio år gammal, fick jag en liten skön känsla av att han kanske skulle leva i nittio år till. Men så blev det inte.
Han publicerade sin sista novell för fyrtiofem år sen. Han har gjort en enda intervju de senaste femtio åren. Till skillnad från många av dagens författare som sitter mer i tv-soffor än hemma och skriver, valde han, trots sitt enorma genombrott på femtiotalet, att dra sig tillbaka. Fullständigt.
De senaste trettio åren har ingen hört något från honom och hans eremitliv, mer än rykten om att han skrivit en rad manus som han valt att inte ens publicera. Kanske ligger dom nånstans och väntar nu, kanske inte.
När Catcher in the Rye lästs genom historien har folk i alla tider, i alla åldrar, konstaterat att Salinger var ”före sin tid”. Jag vetefan. Vissa saker är inte i en tid överhuvudtaget. Och därför i alla tider.
Ett fenomen som vad Salingers böcker och karaktärer har betytt i mitt liv och i så många andras, kan bara förklaras i det där lilla eviga hörnet där teoretisk fysik och österländsk mystik påminner som mest om varandra.
Må den som vill vila i frid vila i frid och må den som vill dricka sig full och gå in i en telefonkiosk och ringa upp Jane Gallagher göra det.
Fenomen
Skrivet av Emil
Minns ni? När man var liten och mörkrädd och träffade nån annan som var ännu mer mörkrädd, så slutade man själv att vara mörkrädd? Eller när man var tonåring och neurotisk och träffade nån som var ännu mer neurotisk och hur man då plötsligt slutade vara neurotisk och istället blev ganska trygg och balanserad?
Så fort man träffar nån som är det man själv är fast lite mer, så blir man själv mindre av det eller rentav något annat. Detta kallas ”reflektoris in tabula rasa” inom medicinen. Spegeln på den oskrivna tavlan. Detta betyder att du bäst botar någons spindelfobi genom att vara ännu mer spindelfobiker. Träffar du någon som är bipolär ska du vara ännu bipolärare. Träffar du någon som inte kan relatera till andra människor ska du relatera ännu sämre till den personen, så kommer den plötsligt att relatera som satan. Detta kan appliceras på i stort sett alla tillstånd utom möjligen benbrott.
Hur förklarar man då när man var femton och jättefull och blev tagen av polisen och alltid plötsligt nyktrade till? Berodde det på att poliserna som tog en var jättefullare? Kanske. Det får vi aldrig veta. Men ibland blir det bara som det blir. Ibland räcker inte teorierna till för att förklara ett fenomen. Livet har alltid dubbelt så många frågor som svar. Som odjuret Hydra i den grekiska mytologin. För varje huvud man hugger av så växer det fram två nya. Likadant med de stora frågorna:
Varför känner man sig så övergiven när ens förmiddagskopp tar slut? Varför kan man inte erkänna att man ligger och sover om nån ringer och väcker en på eftermiddagen? Vem ska trösta knyttet?
Detta är livets kanske tre svåraste frågor. Skulle nån svara på dom kommer genast dubbelt så många frågor och dubbelt så svåra frågor torna upp sig på den redan sunkiga himlen.
Man vill så desperat att universum ska vyssja och pyssja oss. Men det gör det inte. Det är hårt och det är kallt och man fylls av självförakt över sin egen oförmåga att hantera de omänskliga villkoren som råder. Hur kan man då döma nån? Hur kan man då någonsin döma någon för något?
Imorgon tänkte jag därför i en lång krönika rasa mot dödsstraffet. Alla tiders sjukaste fenomen alla katergorier. Och då har vi ändå saker som låten ”El papaya coconut” med Kicki Danielsson och Dr Alban.
Biljetter
Skrivet av Emil
En av de senaste två veckornas vanligaste mailfrågor är hur man får tag i biljetter till klubben Hyllad! på Babel. Detta är den info har jag fått av arrangörerna:
Över disk på Kulturcentralen, Folk&Rock eller Malmö Skivhandel. Och på nätet är det www.babelmalmo.com som gäller. 80 kr kostar det.
På torsdag är det alltså Nour El-Refai som hyllas och då kommer jag uppträda med en av hennes favoritlåtar. Även Billies the vision and the dancers kommer att uppträda. Nästa gång, 25e februari, är det jag själv som sitter och hyllas. Vem som uppträder då vet jag inte. Biljetterna till den gången släpps 1a februari. Jag vet inte hur det är med åldersgränser. Detta är allt jag vet.
Nej, en sak till vet jag. Det är Afrikanska mästerskapen i fotboll just nu och Ghana är framme i semifinal. Det är stort och ger lika mycket hopp om framtiden som den nya veganska ölkorven dom har fått in på Astrid och Aporna. (Ja, jag erkänner, jag nämnde ett företagsnamn. Men om nån bygger upp ett helt varuhus med bara schyssta vegetariska, ekologiska, rättvisemärkta, andliga, sköna varor förtjänar dom lite focking kärlek och marknadsföring)
Vetenskaplig artikel
Skrivet av Emil
Idag publicerar vi en artikel som vi hämtat från kulturtidskriften Der Spottkopf. Eftersom innehållet är så frapperande kände vi oss nödgade att översätta den från Tyska. Vilket i sig är en översättning från Rätoromanska. Artikeln är ursprungligen skriven på Östgötska, men det svenska originalet är spårlöst försvunnet.
SANNINGEN OM SANNINGEN
Sanningen är överskattad har det visat sig. Uppriktighet kan till och med vara skadligt och leda till ”såväl det ena som det andra” visar ny forskning. Forskning så rykande färsk att den inom den akademiska världen kallas ”Al dente-forskning”.
Livslögner
Total uppriktighet, så kallad Brutal Honesty, har visat sig göra mer skada än nytta. Vi lever ett bättre liv med små livslögner, hemligheter och tillrättalägganden av verkligheten.
- Jag skulle inte vilja veta hälften av det jag vet, säger Anna Andersson. (Anna Andersson är ett fingerat namn, hon kallar sig ”Adam” men heter inte det heller, här har vi dessutom förställt hennes röst. Och hon sa egentligen något helt annat än vad som står i texten. Men hon är en vanlig människa och representerar vad många tänker, tror vi på redaktionen)
På kanelen
Anna Andersson har sugrör till kaffet. Något som kanske kan ge cancer, men det har ingen upplyst oss om ännu. Därför kanske det inte är så farligt. Än. Ungefär som LSD på 60-talet eller rökning på 70-talet. Och stress var ju inte farligt på 80-talet.
- Jag mins när jag var på kanelen första gången i högstadiet, ler Anna Andersson som är påtagligt missnöjd med sitt fingerade namn. Då sa jag en massa saker som säkert var sanna men som jag nog inte borde ha sagt.
Vem har rätt?
Det är svårt att få loss exakta siffror om hur bra det är med sanning. Någon säger 45%, andra är nere i 30 %.
- Det viktiga är att vi ändå får ur oss någon form av siffror, säger Robert Hines på en telefonlinje som knastrar betänkligt när vi ringer upp honom på Melbournes universitet, där han stryker omkring i korridorerna utan att nån frågar vem han är. Han har gjort det i nästan tjugo år utan att det har uppdagats att han egentligen inte ens har fullständiga högstadiebetyg, än mindre en fortskartjänst på universitetet.
Trombonist
Anna Andersson har valt att ta en annan väg. Hon spelar trombon i en orkester.
- Att blåsa ett trombonsolo så att man blir helt knallröd i ansiktet, det är meditation för mig. När jag hör Sailing med Rod Stewart blir jag också knallröd i ansiktet. Farsan är likadan. Det kanske är något genetiskt.
”Anna Andersson” fortsätter resonera, vi smyger därifrån medan hon fortfarande pratar. För vi vet ju att hon ljuger. Men vi mår inte sämre för det.
Text: Linus Palmström Halvarsson Finnbogadottir Nilsson Foto: Lina Palmström Halvarsson Finnbogadottir Nilsson Copyright Palmström Halvarsson Finnbogadottir Nilsson productions 2010
Gå vidare
Skrivet av Emil
För en vecka sen var det tjugondag knut. Så stort grattis idag på självaste tjugosjundedagen henrik. Då ska ju, som alla vet, julen verkligen ha kastats ut, vilket är underbart. Inte för att jag inte gillar julen, för det gör jag inte. Inte alltså. Jag gillar julen. Men jag tycker det är så fruktansvärt deprimerande med julgrejer i januari. När man går en solig dag genom stan och så ser man nån blek julstjärna hänga i nåt deppigt fönster. Det tar knäcken på mig.
Och jag noterar idag, på självaste tjugosjunde dag henrik, att det fortfarande hänger bleka julstjärnor i deppiga fönster överallt och står smutsiga tomtar och stirrar med tom blick här och där. Ska vi ha det så? Nej, ta bort den. Julen. Jag säger som tanten som satt brevid Cato, min vän, på bussen en gång, när en insekt satte sig vid deras fönster: Tryck sönder den. Inte mycket Ghandi över henne! Men hade hon syftat på julsaker i januari hade jag applåderat hennes råhet. Tryck sönder den och gå vidare.
Let bygones be bygones. Likadant känner jag inför 50-talet, 60-talet, 70-talet och 80-talet. Och hela 1900-talet. Skit i det nu. Lägg ner all retro, alla gamla oförätter och all gammal jul, det är 2010 nu ju. På med rymddräkten, av med skiten och möt våren.
Danmark
Skrivet av Emil
Søren Kierkegaard, den gamle dansken, är ju inte bara känd för att ha lagt grunden till existentialismen. Han var dessutom ett socialt fenomen. Eller socialt icke-fenomen kanske man snarare kan säga. Eller ett osocialt icke-fenomen rentav. Han satt hemma och grubblade hela dagarna, läste, skrev och grubblade. Hela dagarna och hela kvällarna. Träffade nästan aldrig andra människor.
Men för att folk ändå skulle tro att han var lite ute i svängen brukade han gå till teatrarna när det var paus mellan akterna, försökte se till att så många som möjligt såg honom. När pausen var slut skyndade hans sig hem igen till ensamheten och grubblerierna.
Igår kom jag för sent till en reading på Teater 23. Jag ville inte gå in och störa, så jag väntade till pausen. Tog en öl i kaféet. Och kände att jag ändå hade missat hälften, så efter pausen drog jag vidare. Det var då jag kom att tänka på Kierkagaard. Fast parallellerna slutade där. Själv gick jag inte hem och grubblade i ensamhet utan gick till möllan och träffade några vänner. Och ogrubblade.
När Kierkegaard var liten, på 1820-talet, brukade hans farsa ta honom på promenader. I lägenheten. Farsan såg ingen poäng med att lämna lägenheten. Kanske la detta grunden till hans isolering. Eller kanske la det grunden till ett så rikt inre liv att han inte kände något behov av att vara bland folk. Fast jag vetefan.
Hans boktitlar som ”Begreppet ångest” och ”Fruktan och bävan” visar ju att han inte bara vältrade sig i sköna fantasier där hemma!
”Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk – dras den ut, så dör jag.”
Varför står det aldrig såna citat på tändsticksaskar och mjölkpaket? Istället för de flåshurtiga uppmaningar som tvingas på oss varje dag? Ibland, eller rentav oftast, kan man behöva lite mänskligt avgrundsgrubbel, nån som är lite sann, som inte viker ner sig, som går in i gruvan och kör. Det kan vara nog så upplyftande som några käcka uppmaningar om hur man ska fånga ögonblicket. Som han själv konstaterade:
”HC Andersen kan berätta sagan om Lyckans galoscher, jag berättar den om Skon som klämmer.”
Finland
Skrivet av Emil
Jag längtar tillbaka till Finland. Varma och gemytliga Finland. Det pratas ofta om det danska gemytet men sällan om det finska. Jag har varit och spelat ett par gånger i Finland och alltid känt av en sån värme. Och gemyt. Nu är det ett par år sen jag senast var där och det börjar rycka lite i Finlandstarmen (sitter faktiskt inte så långt från Prag på 90-talet-tarmen)
Sista dagarna har jag mest lyssnat på finska band. Quicksand med 22 Pistepirkko är kanske min bästa poplåt nånsin och så den finskfranska melankoliska discodängan Lauren caught my eye med Crash – som tyvärr splittrades förra året. Det finns en liten sekvens i videon som är bland det finaste. Kolla Här 2.19 in i videon och en halv minut framåt. Det är humor och poesi på ett silverfat! Och finskfransk melankolisk disco har aldrig låtit bättre!
Dansk film hyllas också ständigt och jämnt men sällan den finska. Samtidigt är Aki Kaurismäki en av mina favoritregissörer. Flickan från tändsticksfabriken, I hired a contractkiller och Moln på drift är ju alla helt fantastiska filmer. Dessutom är Sveriges bästa kvinnliga skådespelerska finsk – Maria Heiskanen.
Men finska artister/regissörer/kulturpersonligheter blir aldrig så stora i Sverige – även om dom slår stort internationellt. Det är likadant med Norge. Aha var ett av världens största band och drog 100 000-tals personer på spelningar i Brasilien och Tyskland, men i Sverige stannade det vid Take on me. Det var ju en rolig låt. ”Kul att dom håller på” - ungefär. Samtidigt som vi skryter om svensk musikexport och band som Ace of Bass trots att vi inte ens gillar dom!
Sverige har fortfarande nån slags överlägsen attityd gentemot både Finland och Norge. Helt obefogat. (det är i och för sig aldrig befogat att ha en överlägsen attityd, men det blir extra fånigt när det är obefogat. Vilket det som sagt alltid är. Men jag menar när man har en överlägsen attityd utan att vara överlägsen. Fast det kanske i och för sig är ännu värre när nån som är överlägsen har en överlägsen attityd. Överlägsen attityd är skit, no matter what.)
Men det här var i första hand tänkt som en hyllning till Finland och inte en grillning av Sverige.
Och Åland tillhör ju också Finland och jag måste säga att festivalen jag spelade på där i somras var förra årets finaste arrangemang. Jag har kvar bilden när sex Åländska män med hänglsen och shorts bar ett akustiskt piano till en liten klippa vid en sjö där jag skulle spela. Det händer bara i Finland.
Jag längtar efter de finska sorgliga granarna. Jag längtar efter restaurangvagnen på de finska tågen. Jag längtar efter klubben After eight i Jakobstad där man övernattade i en jättestor bastu, studentföreningen i Åbo där alla var så sjukt trevliga och framför allt längtar jag efter det finska gemytet.
Och då har jag ändå inte nämnt Tove Jansson, störst av alla. Men nu har jag.
Jobbet och närmiljön
Skrivet av Emil
På väg hit såg jag två kråkor som satt i snön och åt resterna av ett burger meal. Ur påsen. När ska kråkorna gå över till falafel som alla vi andra djur i denna stan? Det urbana livet är fyllt av gåtor. Och kråkor.
Appropå stan så undrar folk ibland hur mycket från landet jag är. Jag kan avslöja att jag inte ens är från Hjärup. Jag bodde utanför byn, eller i utkanten, i Uppåkra. Hur mycket från landet är man då? Jag är så mycket från landet att vi hade kristendom en dag i veckan när jag gick i lågstadiet. Varje tisdag kom en tant som hette Ingrid Stern och hade kristendom. Inte livsåskådning, inte filosofi, inte ens religion i största allmänhet. Utan en hel dag kristendom! Då är man djupt ute på landet. Som en blandning mellan Lilla huset på prärien och…lilla huset på prärien.
Och när jag sen gick i högstadiet kunde man bara välja mellan fem saker: Tyska, franska, estetiskt, ekonomi eller jobbet & närmiljön. Man fattar vad tyska är. Man fattar vad franska är. Man fattar vad estetiskt är och man fattar vad ekonomi är, även om det är lite abstrakt. Men vad var jobbet och närmiljön? Vad gjorde dom? Vad var jobbet? Och vad var närmiljön?
Jag kände aldrig någon som valde jobbet och närmiljön, så jag fick aldrig någon förstahandsinformation om vad som försiggick där. Ingen andrahands heller. Jag fick ingen information överhuvudtaget. Och än idag har jag ingen aning om vad dom gjorde.
Jag kan ångra att jag inte valde jobbet och närmiljön. Eller ”Jobbet” som det kallades, kort och gott. På tre års franska lärde jag mig bara Un biftec, s’il vous plaît. Och eftersom jag inte äter biffstek har jag inte så stor glädje av det. Dom som läste tyska lärde sig i samma anda beställa wienerschnitzel, dom som hade estetiskt gjorde ingenting överhuvudtaget, dom som hade ekonomi sålde araksbullar i kafeterian. Men vad gjorde man på jobbet och närmiljön? Vad hände där? Jag vet inte ens vilket klassrum dom var i. Eller var dom på studiebesök på arbetsplatser hela tiden?
Kråkorna i Uppåkra visste ingenting om burger king. Dom satt på åkern och kände inte ens till transfetternas förlovade land i stan. Ännu mindre anade dom att det under åkern i Uppåkra några år senare skulle grävas fram vad som troligen var norra europas största stad under järnåldern. Livet på landet är också fullt av gåtor. Och kråkor. Landet jag växte upp i låg alltså ovanpå en stor stad. På stan får en ny innebörd. Lite som att bo på ett rapsfält hundra meter över Mexico City. Om 1500 år. Tänk er det. Nästa gång ni äter en falafel.
Och kanske var det just detta man lärde sig på närmiljön om man hade jobbet och närmiljön. Men varför kallades det isåfall bara för ”Jobbet”?
Edda Magnason
Skrivet av Emil
Jag fortsätter veckans serie om saker jag tipsar om.
Genom åren har jag fått så många frågor av extremt olika slag, både i intervjuer och här på hemsidan men allra mest via mail. Jag försöker svara på allt så mycket jag hinner, möjligen att jag får passa vissa ämnesområden som jag inte är så insatt i, till exempel meningen med livet, veneriska sjukdomar eller syrligheten i nicaraguanska kaffebönor. Kanske hänger dessa tre ihop, man vet aldrig. Som den affären jag cyklade förbi sommaren 2007 som sålde strutsar, vapen och studsmattor!
Men en av de allra vanligaste frågorna jag fått, särskilt när jag turnerat med mina olika band, gäller Edda Magnason. Som ju då spelat piano och sjungit duetterna live och även en hel del på skivan Orka då. Många vill veta om hon gör några sologrejer. Självklart gör hon det. De flesta undrar hur och var dom kan få tag i hennes musik. Jag tänkte ta tillfället i akt och svara samtliga på samma gång när det nu dessutom är aktuellt.
Nu kan jag äntligen en gång för alla rapportera om att hon släpper sitt solodebutalbum den 20e januari och då kan ni se henne på Strand, Hornstull i Stockholm och den 21a på Victoriateatern i Malmö. En musikupplevelse som stormar ert sinne. (blow your mind – vad hetter nu på svenske?) Vad gäller Strand är det bara att dyka upp, för att gå på releasefesten i Malmö, förhandsanmäl er på Eddas hemsida.
Till dess, för mer läsning: www.eddamagnason.com för mer lyssning: www.myspace.com/eddamagnason och för mer tittning: http://www.youtube.com/watch?v=2rHPXgP1zBE
Då är alla frågor besvarade och veckans tips är över. Nästa veckas tema blir saker jag vill varna för. Halka är en. Brist på halka en annan.
Medan du låg och sov
Skrivet av Emil
Nu finns det en ny låt för lyssning på www.myspace.com/emiljensen. ”Medan du låg och sov” som jag körde som sista låt på höstturnén med blott kalimba och sång. Den handlar om när jag var femton år gammal och bodde i Hjärup. Bara en sån sak!
Ulf Lundell sa i en intervju ”Det finns saker man vet när man är fyrtio som man inte kan veta när man är femton”. Ja, det är möjligt. Men det finns definitivt saker man vet när man är femton som man inte kan veta när man är fyrtio. Glöm aldrig det. Summan av all kunskap är konstant. Det finns saker som människan visste på medeltiden som vi inte vet idag, djupa kunskaper om våra livsvillkor. Men vi som lever idag har å andra sidan brödrosten. Den ska vi vara stolta över.
Medan du låg och sov spelade vi in en sensommardag i Hässleholm. Vi vände på det mesta, ingen fick spela sitt vanliga instrument. Johan T Karlsson som annars mest är känd för sitt elektronikaprojekt ”Familjen” spelar gitarr och Cato som mest spelar klassiskt piano spelar trummor. Själv spelar jag kalimba. Det är ungefär som när man är ute och reser och börjar tänka och drömma på engelska. Eller tyska. Det var en fin inspelningsdag, men jag har inte lyssnat på det sen dess.
Man lyssnar sällan på sig själv. Man vet ju hur det låter, man har det rentav redan i huvudet så att säga. Innan det ens är färdigt dessutom. Det är en av få saker, kanske det enda, som kan bli roligt när man blir dement: Att man utan förutfattade meningar kan lyssna på sin egen musik. I övrigt har jag svårt att hitta någon fin poäng med demens och hoppas jag har några år kvar innan det är dags att gå in i den dimman.
Min farmor trodde sista åren att jag var hennes farmor. Demens på nära håll väcker svårare frågor än döden. Vart tar själen vägen hos nån som gradvis försvinner? Finns det i så fall rimligen något bestående att kalla själ? Och varför är cappuchino godare i vissa sorters koppar? Och varför tar den slut så snabbt?
Ognuno sta solo sul cuor della terra – trafitto da un raggio di sole: ed è subito sera.
Salvatore Quasimodo, den gamla sötvattenspiraten, sa det bäst.