Sidor
RSS Feed
Lokalen och det som är skitbra
Skrivet av Emil
Idag har jag äntligen en ny lokal. Sista par åren har jag turnerat så mycket att jag inte tyckt det varit lönt att ha en arbetsplats, men i år ska jag ju knappt turnera, bara skriva och spela in och ha mig. Framför allt ska jag ha mig. Shit vad jag ska ha mig.
Och vilken lokal det är! Jag har havsutsikt, bra grannar och perfekt antal minuter till jobbet. Gör jag inte något skitbra här så gör jag aldrig något skitbra. Det går knappt att skaffa en lokal som är skitbättre. Det är som när man har köpt ett nytt snitsigt anteckningsblock eller ett nytt instrument. Från och med nu ska allt bli perfekt, tänker man. Och så visar det sig att det inte riktigt är det allting hänger på. Vad hänger det på då? undrar nån. Den som det visste.
I förrgår var jag och såg mina vänner i First Aid Kit på Mejeriet och det var naturligtvis alldeles alldeles underbart. Skulle det blivit som det var tänkt skulle vi ha turnerat ihop en period snart och vi hade kunnat sett varandra uppträda tjugofem gånger var. Så bra var konserten att jag mer än gärna hade gjort det, minst. Så se dom, den som kan!
Förra veckan såg jag Lo Kauppis Bergsprängardöttrar på Inkonst som också var helt fantastiskt. Och innan dess den sjukt starka No tears for queers. Och Milos Formans film Ragtime såg jag också häromdagen, den var helt otrolig. Ikväll ska jag se Mikael Wiehes nya föreställning med Edda som support på Palladium och det blir förstås alldeles fantastiskt och underbart omvartannat det också. När blev allt man ser så jävla bra?
Det kanske är en 2010-grej. Nu är allt bra. Det var i så fall på tiden.
Nya rön
Skrivet av Emil
”Att göra en pudel” dvs att först envist hävda att man har rätt och sedan tvärvända och erkänna att man har fel, har blivit ett allt mer förekommande fenomen i politiken. Inom kulturvärlden har det blivit lika vanligt att ”göra en snabel”. Kulturarbetare använder långa utväxter i ansiktet för att få i sig föda.
Runt 30 år brukar det heta att kvinnan känner hur den biologiska klockan tickar. Forskare har upptäckt att motsvarigheten hos män är den ornitologiska klockan. Mannen känner ett oerhört behov av att skåda fåglar.
Vi har miljöpartiet de gröna, vänsterpartiet de röda och moderaterna de blå. Nytt för valet i år är att även folkpartiet i jakt på egen identitet tagit sig en färg, folkpartiet de bajsbruna. Jan Björklund skriver i en kommentar ”Jag ville att vi skulle heta folkpartiet de citykamouflagefärgade, men blev nerröstad. Det viktigaste är att vi nu äntligen har en färg.”
Vädret blir under onsdagen helt oförglömligt.
Den femte känslan
Skrivet av Emil
Man pratar ibland om den femte smaken, ”Umami”. Den där lite äckelgoda smaken som man syntetiskt numera kan förstärka genom natriumglutamat.
Det har visat sig att det också finns en femte känsla (förutom arg, rädd, ledsen och glad) nämligen ”Ulomni”. Denna känsla har genom århundraden kallats för saker som ”bitterljuv” och ”hatkärlek” (Fulsnygg och dumsnäll är något annat) Nu har man tagit fram en person som avsiktligt kan framkalla den känslan hos andra. Denna figur, som kallas för natriumglutamatmotsvarigheten, har blivit omåttligt populär i vissa kretsar och är lite av en superhjälte. Natriumglutamatmotsvarigheten ser ni i nya säsongen av Heroes och har även tagit över huvudrollen i serier som Seinfelt och Twin Peaks. Retroaktivt.
Man söker nu även en femte sinnesförnimmelse, förutom syn, hörsel, känsel och smak. Som arbetsnamn kallar man den för ”lukt” och det ska vara något alldeles fantastiskt.
Earth hour
Skrivet av Emil
I lördags var det earth hour. Detta firades här och var med att folk släckte sina lampor en timme. Jag minns när jag gick i förskolan och läraren sa att om det kom en människa från vikingatiden och hälsade på hos oss på förskolan skulle denna människa svimma när vi tände ljuset! Tänk om någon från vikingatiden skulle komma precis till earth hour. Och sen stuckit igen innan ljuset tändes. Tanken är svindlande.
Köpenhamn
Skrivet av Emil
Idag sitter jag i Köpenhamn och undrar vart min nyfikenhet tog vägen. Och att jag undrar det är väl ett tecken på att den redan är tillbaka.
När man tillfälligt förlorar en egenskap, om än bara för några ögonblick, är det lite som att leta efter en abstrakt bortsprungen hund. Det finns inget namn att ropa hem den med, den lystrar ändå inte till något. Den vill bara springa iväg och nosa andra abstrakta egenskaper i den metaforiska röven, så att säga. Och plötsligt är den tillbaka och ligger och sover i soffan. Kanske var den där hela tiden fast man själv inte var där. Kanske var det man själv som var ute och nosade andra abstrakta egenskaper i röven?
Så funkar människan och hennes egenskaper. Det vill säga det funkar inte. Ägandeförhållandena är väldigt oklara. Är det jag som har min rädsla eller är det tvärtom, rädslan som har mig? Kopplad på promenad eller rentav bunden utanför affären? Är det jag som är sugen eller är det sugen som är mig?
Är egentligen inte våra egenskaper och upplevelser oftast större än oss själva, vi är bara en del av dem och inte tvärtom.
Ett problem har mig. Vägen kommer, lyft på benen!
Hållbar modevisning
Skrivet av Emil
Märk hur förra rapporten slutade med avgrundsdjupa frågeställningar kring modets växlingar. Igår var jag konferencier på en modevisning för ekologiska/rättvisemärkta kläder. Den röda tråden ligger alltid och lurar när man minst anar den. Och den gröna tråden också, som i det här fallet.
Det var ett gäng unga fältbiologer som hade styrt upp en alldeles enastående afton. Istället för nån förutsägbar djad musik spelade ett akustiskt liveband med sköna 7-taktare och lite indisk feeling, modellerna var inte proffsmodeller från yttre rymden med storlek xxxxs – de flesta gjorde det för första gången i sina liv och gjorde det skitbra och framför allt i olika storlekar.
Förutom ekologiska och rättvisemärkta kläder var det förstås även second hand, det är ju ändå det allra hållbaraste i längden. Roligast av allt var att det var fullsmockat på Mejeriet, att det blev en möjlighet för arrangörerna att nå ut med sina viktiga budskap, om vad som är problemen med den konventionella klädindustrin och vilka alternativ som finns.
Och det handlar förstås inte bara om miljön. Varje år dör det över 40 000 människor på grund av hur bomullsindustrin fungerar. Det är som hela befolkningen i Hjärup, Ånge och Jokkmokk tillsammans. Gånger fyra! Det är alltså inte bara en fråga om att rädda artrikedom och natur. Som alltid handlar hållbarhet om människoliv också, om rättvise- och fördelningsfrågor. Ibland känns det som att det perspektivet behövs för att vi riktigt ska kunna relatera, det räcker inte med det abstrakta och urvattnade begreppet ”miljön”.
Och räcker det inte med solidaritetsperspektivet heller, finns alltid nödlösningen med det egoistiska perspektivet. Man kan välja ett bra alternativ helt och hållet för sin egen skull: Kravbananer är godare. Hållbara kläder är snyggare. Ett liv utan den nuvarande regeringen är meningsfullare.
Tiderna
Skrivet av Emil
Det tar en sån oerhörd tid för saker att gro. Burt Fletcher, Fiji, berättar i tidskriften Coma om en avokado som såddes på 1000-talet mellan kristus och ännu inte har rört på sig.
- Samtidigt som ni hade vikingatiden i Skandinavien hade vi avokadotiden på Fiji. När folk kände att de var trötta på tiden bestämde dom sig för att plantera en sista avokadokärna, för att sen övergå till en ny era. Än idag har denna avokado inte slagit rot.
När vi frågar vilken tid de lever i på Fiji nu, skruvar Burt på sig, för att sedan räta på sig igen. Gammal skottskada.
- Ja, eftersom vi inte hade någon vikingatid hos oss under vikingatiden, kände vi att det var dags. Så vi har faktiskt vikingatiden på Fiji nu. ”Strange that it may seem to you guys” lägger Burt till och först då ser jag att han sitter med rustning och vikingahjälm.
- Problemet är att det är så fruktansvärt varmt. Men det får det väl vara värt.
Det är lätt att skratta nedsättande åt vikingatiden på Fiji. Men är vi inte samma skrot och korn? Plötsligt ska det vara 50-tal. Och sen 80-tal. Och sen 1964 prick, gärna augusti. Obekväma kläder, opraktiska möbler, äcklig mat, stora uppoffringar för vad rådande mode tvingar oss till.
Och när jag ser Burt sitta i rustning under en Palm på Leluvia, en av Fijis paradisöar, och trycka i sig skandinavisk mat (konsums flintastek) och dricka varm mjöd i den stekande solen, som det modelejon han är, så är det inte utan att jag känner igen mig.
Där jag ligger i en snödriva i hawaiiskjorta och tighta badbrallor för att det stod i aftonbladet att det var vår.
Ibland måste man känna efter. Och låta saker gro. Även om det kan ta tusen år. ”Så länge lever ju inte jag, säger du”, säger jag. ”Nej, men vem gör det?” säger vem?
Rundgång
Skrivet av Emil
I lördags hade jag den stora glädjen och äran att få bevista ett vernissage för en utställning där gymnasieelever hade gjort tavlor utifrån mina låttexter. Så jävla fint. I programmet stod det vilken låt som legat till grund för vilken tavla, men jag gick först ett varv och gissade. Som ett quiz. I kunskap om sig själv. Jag klarade mig okej, jag ger mig själv en trea i självinsikt.
Först hyllningen på Babel och sen denna utställning. Det känns som om man precis har dött. Dessutom är man ju ganska blek såhär års.
Det enda sättet att återgälda detta fina är givetvis att jag gör en ny skiva med utgångspunkt i deras tavlor. Och så håller vi på, fram och tillbaka!
Det kan ju lätt bli så, att det blir lite rundgång i ens inspiration ibland. Därför har jag en lång inputperiod just nu. I helgen gick jag och såg mina vänner i ”No tears for queers”. Ni som inte sett den, se den för guds skull. (Gud älskar nämligen när folk går på teater) Dessutom var den helt fantastisk.
Jag skrev det här inlägget för ett par dagar sen, men det försvann på något mystiskt sätt. Detta är helt enkelt en cover, lite kortare, lite rappare. Numera behöver det ju inte gå tjugo år mellan orginal och cover utan snarare tjugo minuter. Våra skuggor flåsar oss i nacken. Våra kopior springer om oss i spåret och vi pallar inte ens ta rygg. Vårt eko ropar ”vänta” innan vi ens har sagt det själva.
Maks
Skrivet av Emil
”Om man gör ett anagram av skam kan man få mask!” skrek alltid min morsa när jag var riktigt liten.
Jag förstod aldrig om hon menade att man kunde få ordet mask av att kasta om bokstäverna i ordet skam eller om man verkligen kunde få mask av att göra ett anagram. Hon var ju jävligt vidskeplig, morsan, så man kunde aldrig säkert veta. Hon rökte tre paket cigg om dagen, utan filter. Samtidigt blev hon livrädd om hon såg en svart katt. Hur fan tänkte hon?
Hon hade röd skinnpaj och utsvängda lila brallor och moon boots. Det är möjligt att hon hade andra kläder också, men det är så jag minns henne, morsan. Hon luktade cigg och smuggelparfym och var alltid hes för att hon skrek oavbrutet på sina två kamphundar, Brosk och Christer Pettersson. Och så minns jag att hon alltid sa det där om att få mask av att göra anagram på skam. Som ett mantra.
Självklart kunde jag inte låta bli att testa. Så jag satt och vände och vred på ordet skam medan mina jämnåriga var ute och spelade mah-jong på parkeringen, snodde bilar och sniffade lim.
”Ut och var lite jävla normal” väste morsan där jag satt med min gåsfjäderpenna, baskern på sned och pannan i djupa veck.
”Titta, mamma, man kan få smak också”, sa jag. ”Och maks”.
”Vafan är maks?” skrek morsan, sprang ut ur husvagnen, kopplade loss den och rivstartade bilen. Brosk och Christer Pettersson sprang efter och bet sig fast i dragkroken.
Hon kom aldrig tillbaka. Hon blev adopterad som förälder av några andra mindre pretentiösa barn i Södertälje. Och det är ju inte mer än rätt. Man kan faktiskt säga att jag kom billigt undan. I en kanton i östra Schweiz har man rätt att göra abort fram tills barnet är åtta år gammalt. Åtta år! Där gäller det att passa sig och vara lydig.
Det fina i kråksången är att jag faktiskt fick enorma problem med binnikemask när jag kom upp i tonåren. Jag åt mängder av fiskpinnar men rasade hela tiden i vikt. Morsan hade säkert skämts ännu mer för mig då. Så kanske kan man vända på det hela; man får inte bara mask av skam – man får dessutom skam av mask.
Hade jag sagt det till morsan hade hon skjutit mig på studs. Hon hatade ordlekar och skrev långa hotbrev till Arne Hegerfors. Jag vet inte om hon skickade dom och om det i så fall är därför man såg så lite av Hegerfors under nittiotalet.
Ja, det var en härlig tid på många sätt, den bästa tiden i mitt liv. På äldre dar har jag egentligen bara en sak som ligger kvar och gnager. Varför kunde jag inte helt iskallt replikerat när morsan frågade vad maks var för något?
Maks Bajc var ju en slovensk skådespelare som dog 1983.
Värvare utan gränser
Skrivet av Emil
Igår blev jag stoppad på stan av en medlemsvärvare från läkare utan gränser. Jag sa som det var, att jag tycker att läkare utan gränser är skitbra, men som det är nu skänker jag pengar varje månad till fyra olika organisationer och känner tyvärr inte att jag har råd att ge till en femte för tillfället. Utan att ha verkat hört eller fattat ett ord av vad jag sa säger hon då:
- Vi undrar om du vill skänka pengar en gång i månaden?
Varpå jag säger exakt samma sak igen och beklagar. Varpå hon säger:
- Du kan skänka 50 kronor i månaden. Det är bara två falaflar.
Varpå jag säger samma sak en tredje gång, men hon verkade liksom inte ta in det. Lite som de lärare man hade i skolan som inte fattade att man hade andra ämnen än deras egna, på samma sätt verkade hon inte fatta att det finns andra välgörenhetsorganisationer som är minst lika viktiga. Och framför allt verkade hon skita i vad jag sa.
Ibland känns det som att vissa som ska ragga medlemmar i dessa annars fina organisationer inte själva är engagerade och bara är programmerade att säga samma mening om och om igen. ”Det är bara två falaflar”. Den sortens medlemsvärvningen gör nog mer ont än gott. En gång blev jag stoppad av en man från greenpeace som jag varit med i sen jag var fjorton år och som jag då och då dessutom höjer mitt månatliga bidrag till.
- Vad vet du om greenpeace, sa mannen?
- Jag gillar greenpeace, sa jag i farten. Jag har varit med sen jag var fjorton år. Ni gör ett jätteviktigt arbete.
- Greenpeace är en av de största aktörerna för globalt miljöarbete, sa han då.
- Ja, jag vet, sa jag, jag har just höjt mitt bidrag, lycka till med arbetet, det är jättebra det ni gör!
- Just nu håller vi på med en kampanj.
Jesus christ, jag vet, och om du inte låter mig gå vidare kommer jag fanimej gå ur. Jag kommer gå ur och säga att det var ditt fel. Nästa gång jag badar i havet och det är algblomning kommer jag tänka att det var ditt fel. Nästa gång jag läser om en miljörelaterad naturkatastrof kommer jag skylla på dig. När jorden går under kommer jag skrika ditt namn. Fast jag vet inte vad du heter, så jag kommer att skrika ut en beskrivning av dig. Så att alla ska veta att det är ditt fel!
Sa jag inte. För han menade givetvis inget illa. Men vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda intentioner.
Självklart är de allra flesta värvare sköna, schyssta och engagerade och gör ett viktigt och bra arbete. Jag har stött på värvare från såväl amnesty som greenpeace som varit alldeles underbara och fått mig att vilja gå med en gång till trots att jag redan är med, under ett annat namn eller nåt, bara för att dom varit så fina och bra!
Men så finns det dom som inte verkar förstå att om man ska prata med människor måste man kunna lyssna på människor. Man kan inte förbereda tre meningar och sen säga dessa oavsett vad människan man pratar med svarar! Det blir ju som en skrivövning i absurdistisk dramatik!
- Hej, vad vet du om läkare utan gränser?
- Jag har en hjärtinfarkt.
- Just nu driver vi en kampanj för att hjälpa jordbävningsoffren i Chile.
- Ring en ambulans.
- Det är bara två falaflar.
Och så blir den retfulla meningen det sista man får höra i livet.
Ett engagemang är inte som att byta teleoperatör eller byta pensionsfondförvaltare eller köpa en bostadsrätt. Man kan inte använda samma taktik, samma språk eller ens samma forum. Jag blir till exempel inte mer engagerad i något för att någon säger mitt förnamn hundra gånger, sådär som mäklare och telefonförsäljare gör.
- Emil, du vet väl att det finns problem runt om i världen, Emil? Vet hur många som lider, Emil? Det är väl något du vill ändra på, Emil. Då är läkare utan gränser något för dig, Emil. Vad har du för kontonummer, Emil?
Så funkar det inte. Tack och lov. Än.
Men det är verkligen inte långt ifrån. Och jag tror inte det kommer att hålla i längden. Jag tror inte det lönar sig i det långa loppet. Men vem bryr sig om det långa loppet? Det långa loppet är inställt. På grund av för få deltagare.