Sidor
RSS Feed
Så funkar det
Skrivet av Emil
De gånger jag har pratat med poliser är tyvärr mest när jag blivit förhörd, antingen när jag utsatts för brott eller när jag begått brott (i regel våldsamt upplopp) Ingen av situationerna är förstås särskilt sköna. Men i helgen pratade jag skönt med ett par poliser i Norrköping av ren nyfikenhet.
Det finns nämligen en helt fantastisk trafikplats mitt i Norrköping som är som en blandning mellan torg, rondell, korsning och allmänt öppen plats. Det finns inga rödljus, inga företräden, inga övergångsställen, inga skyltar, bara en stor rund öppen plats där folk går, kör bil, cyklar och hänger.
- Hur funkar den här korsningen? frågade jag poliserna.
- Den funkar inte, sa poliserna. Folk gör som dom vill.
- Sker det mycket olyckor här då? frågade jag.
- Nej, nästan aldrig. Det är extremt lite olyckor faktiskt.
- På vilket sätt funkar det inte då? frågade jag.
- Ingen bryr sig om reglerna.
Det här får en ju dels att undra vad ordet ”funkar” egentligen betyder, dels får det en att fatta en gång för alla att anarkismen inte alls bara är en fin tanke – den är redan verklighet mitt i Norrköping!
Föreställ er en glänta i skogen utan rödljus och skyltar, där älgar och rådjur passerar utan att törna in i varandra. Detta är vardag i Norrköping!
Förra veckan skrev jag ju om hur fint Norrköping är, men att jag kanske inte skulle kunna bo här en längre tid. Nu vet jag att stan inte bara är full av snygga platser, dessutom är det en stad för laglösa experiment. Och efter fredagens konsert vet jag också att stan är proppfull av en massa härliga människor.
Det är bara falafeln det faller på.
NU är turnén slut
Skrivet av Emil
Tack alla ni i Karlstad och Norrköping som gjorde den här vackra vårveckan ännu lite vackrare. Det var perfekt att avsluta den långa höstturnén med en kort vårsväng till just era städer. Och så förstås inte minst alla ni som åkte dit långt från andra städer, orter och byar. Jag längtar redan till nästa turné, tack vare er.
Jag säger ju som sagt nej till det mesta i sommar, men gör ett par små enstaka festivaler. Och utöver det jag lagt upp lovar jag att det blir ett par saker till i olika delar av landet. Mer info om det kommer senare.
Men nu ska jag så sakta börja arbetet med nästa skiva. Och kanske nästa ljudbok. För att inte tala om nästa balett.
Och givetvis kommer allt att gå att följa här. Live.
In i framtiden
Skrivet av Emil
Igår gjorde jag min första skype-konferrens. Ane Brun och övriga No more lullabies-deltagare satt i Stockholm och jag satt i min lokal i Malmö. Min tanke var att det inte riktigt är hållbart att åka 1300 kilometer för en timmes möte, även om det är per tåg. Skype och liknande teknik måste på något sätt vara hållbarare och effektivare och jag tänkte att det var dags att ta steget in i framtiden. (Jag ligger alltid i regel ett par år efter framtiden (snart ska jag skaffa det där nya, the facebook))
Jag blev först överraskad över hur bra det funkade rent tekniskt – jag kunde i stort sett se och höra vad alla sa och jag kunde synas och göra mig hörd. Men jag blev ännu mer överraskad av vad som inte funkade. Jag kunde ju liksom inte vrida på huvudet (datorn) om nån pratade snett bakom mig. Inte förrän igår insåg jag vidden av hur viktigt det är att kunna vrida på huvudet ibland. Det är en av våra största gåvor! Det är kanske inte det som skiljer oss människor från andra djur, men kanske det som skiljer oss djur från andra växter i alla fall.
Så länge någon höll ett längre föredrag funkade det bra och så länge jag hade något längre att säga funkade det, men det är sällan man kommunicerar så. Särskilt inte om man ska bolla idéer. Just de där snabba ordväxlingarna när flera människor gemensamt skapar en tanke är så avgörande. (”gemensamt skapa en tanke” låter jävligt mycket sunkig kurs i självutveckling, men ni fattar. Och vad är det för fel med sunkiga kurser i självutveckling? A lot. Men ändå.)
Jag tror jag hörde ungefär 85% av det som sades och eftersom mötet hölls på engelska kanske ytterligare nån procent gick förlorad på grund av det. Och kombinationen av att höra dåligt och inte kunna vrida på huvudet främjar inte direkt närvarokänslan. Och närvaron är fanimej a och o i det vanliga livet lika mycket som i det sceniska.
Nu sitter jag på tåget till Karlstad och jag är glad att jag inte ska uppträda via skype imorgon. Det går liksom inte att ha en spelning utan att vrida på huvudet. Särskilt inte när man har sitt band snett bakom sig.
Finaste
Skrivet av Emil
Ibland blir man glad av bekräftelse, ibland blir man generad, ibland blir man odräglig, men oftast tror man att någon har förväxlat en med någon annan.
Idag blir jag bara skitglad när jag nu sitter med min morgonkaffe och bläddrar i tidningen där tio personer i en skivaffär får frågan vilken låt som har det finaste budskapet. John Lennon, Johny Cash och så inte mindre än två personer som svarar någon av mina låtar. En blir ju så glad och stolt att en spricker.
Normalt sett brukar jag alltid tro att folk förväxlat mig med skidåkaren Emil Jönsson när jag får höra så fina ord. Men i det här fallet stod ju låttitlarna med, så jag börjar nästan tro att det är mig det gäller. Nu har visserligen skidåkaren Emil Jönsson off-season, så det är ju mycket möjligt att han sitter i nån alpstuga och skriver låtar. Men hur stor är sannolikheten att han skriver låtar med exakt samma titlar som mina? Den kan ju inte vara mer än 20%. Högst. Det är med andra ord minst 80 % chans att det är mig de syftar på i dagens tidning. Det räcker för mig.
Självklart fick artikeln även mig att fundera över vilken låt jag tycker har det finaste budskapet. Och jag inser återigen hur mycket själva musiken avgör för min del. Väldigt ofta älskar jag låtar som jag inte har en aning om vad de handlar om och ibland rentav missuppfattat. Och kanske allra oftast är det instrumentalmusik som skakar om min värld och får mig att känna och tänka på nya sätt.
Just nu är Gold Wrap med Esbjörn Svensson Trio, live-versionen från Hamburg, den låt som har det finaste budskapet för mig. Den saknar text men när jag hör den blir jag full av liv och det är väl ett fint budskap? ”Nu ska du bli full av liv” tänkte säkert inte Esbjörn Svensson när han skrev låten, men han lyckas ändå förmedla det, gång på gång. Och det starkt gjort av någon som inte ens lever.
Norrköping
Skrivet av Emil
Jag har alltid känt att det finns fyra städer i Sverige jag vill bo i. Stockholm, Malmö, Visby och Norrköping. Jag har nu bott några år i alla dessa städer utom Norrköping. Där befinner jag mig å andra sidan i detta nu, as we speak, så det jämnar ut sig.
Skulle jag väl bo här i Norrköping nån gång kan jag tänka mig att jag skulle tröttna ganska fort på att gå omkring vid strömmen och de gamla fabrikerna. Men så länge jag inte bor här tycker jag att allt är så fint och exotiskt. Ungefär som jag kände inför Visby innan jag flyttade dit. Sen var det lite som att bo på ett museum efter ett tag. (Och bo på museum gör jag helst inte förrän om ett par tusen år (och då antagligen som varnande exempel på något (exempel på vad vet vi inte än (i så fall hade det ju gått att fixa i tid!))))
Det som är så snyggt med de där arbetarkvarteren vid strömmen i Norrköping är ju förstås kombinationen av de tunga gamla byggnaderna, den nya flyhänta tillfixningen och inte minst vattnet som flyger och far åt alla håll. Det är lite kontrasternas Östberlin sent 90-tal, det är lite snickarglädjens Christiania 80-tal (minus haschet (vad jag vet (det kanske är fritt i Nkpg))) det är lite ruffiga hamnkvarter Manhattan 70-tal, det är lite vattenfall Island medeltid-00tal och det är givetvis och framför allt en hel del Malmö 1909 prick. Det påminner mycket om miljöerna vi var i när vi gjorde Maria Larssons eviga ögonblick. Man blir helt enkelt sugen på att spränga strejkbrytarbåtar av att gå här. Och det är ett sug man inte får så ofta nuförtiden. Bara i Norrköping.
En gång var jag gäst i filosofiska rummet i P1 tillsammans med bland annat Ladislas Horatio (ni vet den gamla fritänkaren som ryckte nödbromsen på X2000 och ställde sig och läste dikter för passagerarna) I radioprogrammet ondgjorde han sig över vad han kallade ”decenniebögeriet”. Alltså att relatera allt man upplever till en massa olika decennier. Och det kan jag verkligen förstå. Så ovanstående ska självklart tas med en djup näve ironi. Tänk Stockholm 90-tal.
Bra sakernas år
Skrivet av Emil
Nästa vecka kommer jag göra de allra allra sista spelningarna av ”En dödsrolig kväll om sorg och saknad”. Även om föreställningen ändrats lite sen i höstas, inte minst då jag har med mig ett par medmusiker i vår-versionen, så känner jag ändå att det är slutet på en lång era. Jag är sjukt sugen på att se vad som händer sen, när jag sätter mig ner och skriver nytt men jag är ännu sjukare sugen på att göra dessa två spelningar i Karlstad och Norrköping nästa vecka. En av livets sällsynta win-win-situationer. Men 2010 är ju som vi tidigare konstaterat de bra sakernas år.
Ännu ett bevis på det; på vägen hem från invigningen av den nya tågstationen i Uppsala läste jag finaste notisen i en tidning:
En trettonårig kille från Uppsala har skickat ett brev till regeringen där han kritiserar en av leksakstillverkaren Legos tidningar för att vara ojämställd. I brevet skriver han att det nästan bara är pojkar med på bilderna i tidningen och de få flickor som syns står alltid i bakgrunden, uppger Radio Uppland. Trettonåringen tycker att regeringen borde varna eller lägga ner tidningen.
Så jävla gött, mer sånt! Trettonåringar är fanimej den mest underskattade gruppen i samhället. Det känns som att dom alltid får skit i alla sammanhang. Så jag vill passa på att hylla dom, särskilt trettonåringen som skrev detta brev. Hoppas verkligen regeringen varnar eller lägger ner legotidningen och hoppas verkligen någon annan skön trettonåring varnar eller lägger ner regeringen av bara farten!
Morgonpasset
Skrivet av Emil
Tack för alla sjukt många och sjukt gulliga och kärleksfulla sms och mail som strömmade in till radion när jag var där i morse. Jag önskar att jag hade kunnat svara på allt men hann inte ens få läsa allt. Jag är hursomhelst skitrörd och skitgripnare. Eller heter det i så fall skitigare gripen? Tack i alla fall!
Liv
Skrivet av Emil
Idag gratulerar vi alla organismer av alla slag. Från amöbor upp till blåvalen, via ormbunkar, Jan Björklund och yoghurtbakterier. Liv har nämligen namnsdag, så allt levande får fira. Stort grattis till alla!
Varna okänsliga tittare
Skrivet av Emil
Nu ska jag strax inviga en ny tågstation i Uppsala. Sen ska snabbt ta mig till Stockholm där jag inte varit på över två månader. Jag tror inte det gått så lång tid mellan mina Stockholmsbesök sen jag flyttade därifrån för några år sen. Oron uppstår: Tänk om något har förändrats. Eller ännu värre: Tänk om ingenting har förändrats!
Man måste vända på stenarna ibland för att förstå hur det kryper där under. Så att säga.
Som när programledare varnar känsliga tittare för våldsamma scener. Dom borde ju varna okänsliga tittare. Det är ju främst för de okänsliga det kan vara farligt att kolla på våldsamma scener.
Imorgon kan jag varna morgonkänsliga lyssnare för att jag är gäst i morgonpasset i P3. Det är så tidigt på morgonen att gemene man dygnar för att lyssna och sen tuppar av innan det börjar. Ingen vet säkert om programmet verkligen existerar eller om det bara är ett stort postmodernistiskt icke-performance av kaffelobbyn för att hålla folk vakna och konsumera kaffe. Men att tänka så är ju paranoidt. Paranoit. Paranoidigt.
Det måste ju förstås vara en konspiration som ligger bakom att det ordet alltid hamnar i den omöjliga formen.
Ny serie: Rapporter från lokalen 1
Skrivet av Emil
Hej alla fina kära och alla som är ofina och okära för den delen. Alla får läsa mina rapporter, minst. Här är det högt i tak och lågt i tröskeln, stora fönster och små gulliga dörrvakter utan attityd.
För en vecka sen skrev jag att jag hade fått tag i en fantastisk lokal och sen har jag inte skrivit mer. Och det är just därför. I en vecka har jag suttit och älskat min nya lokal och känt att den gillar mig tillbaka. Ingen av oss spelar svår. Jag har spelat in en massa instrumentala låtskelett och lagt på lite instrumentalt kött. För mig började allt mitt kreativa arbete med att göra instrumentalmusik när jag var liten. Texterna kom som ett tvång, ironiskt nog, med tanke på att mina texter numera får väldigt mycket utrymme. Men här i min älskade lokal kommer jag att gå till botten med köttet som det ju heter i det gamla Senegalesiska ordstävet. Många instrumentala låtskelett med instrumentalt kött blire.
Annars är det mest spännande som hänt att jag fick ett mail från en sekreterare som skrev på uppdrag av en före detta utrikesminister som till varje pris ville ha min hemadress! Vad gäller det? Jag hade spruckit av nyfikenhet om jag inte bara tänkt på att åka ner till lokalen hela tiden.
Det är som när man var liten och ens ökenråttor hade fått ungar och man satt i skolan och bara längtade hem. Eller när man gick i högstadiet och hade fått tag i en tre flaskor billigt fruktvin och The Cures senaste LP och bara längtade bort. Eller när man bodde i en hydda på ön Leluvia på Fiji och en gammal lungsjuk Fijiansk gubbe med vitt hår som hette Ruben ropade varje morgon: Another beautiful morning in paradise! Och menade det.
Så är det. Bland annat. Just nu.