Sidor
Länkar
RSS Feed
Arkiv
Senaste kommentarer
Rättvisemärkta bloggen
Skrivet av Emil, 25 maj 2010
Idag har jag varit på en fantastisk liten kursdag med Roger Pontare, Jennie Abrahamsson, Doreen Månsson och Promoe och några andra sköningar, tillsammans ska vi bli ambassadörer för Fairtrade eller Rättvisemärkt som det hette förr.
Det finns många skäl till att det var en så bra dag. För det första kan det vara ett välkommet avbräck som ensamarbetande soloartist att ibland sätta sig i en kursstol tillsammans med några trevliga kollegor, för det andra var det förstås en både angelägen och intressant dag på alla vis och för det tredje var personalstyrkan från fairtrade just så fin och bra som man kan tänka sig, minst. Dessutom var det högklassig chokladprovning, gott kaffe och sköna bananer. Och sånt spelar ju alltid roll här i livet.
Även om jag är smärtsamt medveten om att konsumtion och konsumentval förstås inte är den allenarådande vägen till en bättre värld, så känns fairtrade bra på så många sätt. Det inbegriper så mycket av allt som känns viktigt – mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling och i förlängningen också djurrätt, antirasism, antihomofobi och hela skiten egentligen. Vad menar jag med hela skiten? Som alltid menar jag precis vad jag säger, det vill säga hela skiten i det här fallet.
Självklart är närodlat, närproducerat och second hand i regel det allra bästa, men i den mån vi nu ändå väljer att köpa olika grejer från olika håll i världen, så är fairtrade en skitbra märkning. Och när det gäller livsnödvändigheter som kaffe och bananer så finns det inte så mycket närodlat – och ännu mindre bra second hand!
Det känns också bra att rättvisemärkningen inte isolerar något fenomen som inte går att isolera – som så ofta kan bli fallet när det gäller till exempel miljöfrågor som jag alltid har känt i grunden egentligen handlar minst lika mycket om sociala frågor och mänskliga rättigheter.
Ja, det var som sagt en inspirerande dag på alla vis som jag kommer att skriva mer om och jag kommer hursomhelst att få många skäl att återkomma till fairtrade här såsmåningom. (Och hela skiten med för den delen!)
Tack för alla fina kommentarer. Många har reagerat glatt på det nya inslaget igår med bild här på sidan, det var tänkt som ett skämt bara för gårdagens specialare, men som den demokratajäkel jag är tar jag självklart in vad ni säger. Jag hade ju en omröstning här i julas där alla slog fast att jag skulle börja köra med bilder. Tim efterlyser även bilder från när jag var femton. Vi får se vad jag hittar när jag kommer hem. Vem vet. Här fortsätter min hårt sponsrade konsumentupplysning live från Stureplan:
T-shirten med fisken med hög hatt som åker rullstol (rullstolen syns tyvärr inte på bilden) kommer från Ungern och går knappast att få tag i. Kaffekoppen kommer från Hornstull, Sweden. Kavajen vetefan. Byxorna är från Ungern. Blicken är riktad mot Ungern. Mustaschen fattar jag inte var den kommer ifrån för jag rakade mig igår och jag har inte alls särskilt hetsig skäggväxt. Från Ungern? Antagligen.
Imorgon blir det hudspecial. Märkeshud. Vill du ha en hud som ger dig den kärlek du aldrig fick i mellanstadiet? En hud som omger dig som en varm kram? En hud som släcker den där törsten du aldrig riktigt kommer åt?
Stureplansbloggen
Skrivet av Emil, 23 maj 2010
Inatt bodde jag av någon anledning på elite hotell precis vid Stureplan. Vilket gör att jag bara måste passa på att skriva ett litet inlägg här innan jag drar – då blir jag ju per definition plötsligt stureplansbloggare! Och inget är väl mer eftersträvansvärt i livet?
Först tänkte jag att jag, i den andan, skulle ta bilder på mig själv i olika kläder och skriva var jag köpt dom, men eftersom det mesta jag har på mig är second hand från Ungern, så blir det inte riktigt stureplansblogg över det, men ändå!
Tröjan kommer från Budapest och kostar 14 800 ungerska forinter. Byxorna också. I håret har jag inga products, det är helt ekologiskt närodlat hår. Köp!
Sen har jag förstått att stureplansbloggandet handlar mycket om att förolämpa andra stureplansbloggare, så det måste jag förstås göra, tänkte jag. Problemet är att jag inte känner till några andra stureplansbloggare (än mig) Så jag får förolämpa mig själv. Fan vad jag är patetisk. En riktig slyna är jag. Hata Emil Jensen!
Så, då har jag varit kontroversiell och provokativ – förhoppningsvis ger det lite media och därmed spons och cash till min nästa operation. Silikon i nacken tänkte jag. Så jag ser ut som en rugbyback. Även lite fettsugning i armbågarna så att dom blir riktigt vassa. Och så förstås en stor burk med brun utan sol, smal utan mat, känd utan grej och rik utan inkomst.
Puss!
Emilio
På tåget
Skrivet av Emil, 22 maj 2010
Kära mina vänner,
idag sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Sträckan Malmö-Stockholm är så sönderåkt för mig att jag med förbundna ögon skulle kunna peka ut var varje gran vajar, varje sten ligger och var varje byfåne står. (Bysnille that is)
Men idag är det som bekant försommar och lite nytillkomna rapsfält glänser till här och var och gör resan lite värd sig. Ungefär som när man går en sväng i en oförändrad grå stad på våren och nya punkare i olika färger har uppstått. Jag hade själv tuppkam när jag var mindre och jag identifierar mig fortfarande så mycket med det, så när tåget stannar till i Hjärup och det kliver på en femtonårig punkare, tänker jag att det måste vara någon jag känner.
Må jag aldrig sluta tänka så. Det är för mig som ett litet skönt bevis på att jag är samma person genom ett helt liv. Det finns en viktig kommunikation mellan alla ens perioder och inkarnationer. Inte bara en fragmentarisk osammanhängande spilld gelé drömd av olika upphovspersoner, som det så ofta kan verka.
(Där tror jag att de flesta känner igen sig. Enligt Aftonbladet upplever 85% av Sveriges befolkning sitt liv som ”spilld gelé drömd av någon annan.”)
Då är det skönt att det kläcks nya punkare om våren. Och att rapsen blommar på väg till Stockholm. Det är som ett färgglatt säkerhetsbälte i livets baksäte. (Fast 62% upplever att dom ligger i livets baklucka, enligt Expressen. Med munkavel – 48%. Med fastbundna händer och fötter – 36%. I en bil som är på väg att sjunka till havets botten – 22%)
Endast 9% upplever att dom åker radiobil på ett nerlagt tivoli på hösten, nakna. 2% upplever detta som någon positivt.
Semester
Skrivet av Emil, 18 maj 2010
Jag och mitt slutspelsskägg hittade en sista minuten-resa till Afghanistan. Inte det krigshärjade Afghanistan förstås, utan semesterorten Afghanistan på spanska västkusten. Det vill säga Portugal.
Varken jag eller mitt slutspelsskägg kunde någon portugisiska. Vi är båda usla på språk, jag kan göra mig förstådd på urdu och keltiska och mitt slutspelsskägg kan bara lite köks-kurdiska. Så vi visste att vi skulle få kämpa mycket med kroppsspråket. Medan vi packade tränade vi på att rotera med huvudet, som en tvetydighet som ingen skulle kunna tolka vare sig som ja eller nej, utan mer som ett forever maybe.
Västkusten, kan man tänka, är full av brännmaneter, havstulpaner och goa gubbar. Men inte Afghanistan i Portugal. Det var verkligen ett semesterparadis. Vi hittade aldrig till havet, men ett fantastiskt köpcentrum låg alldeles i närheten av flygplatsen. Där kunde man köpa svensk honung och olika applikationer till någons iphone. Vems framgick inte.
Eftersom köpcentret var dygnet runt-öppet behövde vi inte hitta något hotell. Vi sov på espressohouse och drömde jättesnabbt av allt kaffe. Jaha, så har man varit på semester, sa mitt slutspelsskägg när vi kom hem igen. Så jävla onödigt att säga så, det visste vi ju.
Det har var ingen vanlig vardagshistoria, utan en fabel eftersom både jag och mitt slutspelsskägg är djur. Jag är zenbuddhist med nos och mitt slutspelsskägg är en höjdare inom näringslivet med klövar. Sensmoralen är ju i det här fallet givetvis ”den som…”
Författaren minns inte fortsättningen på själva talesättet och fokuserade därför på själva ”den” som… I det här fallet ”vi” som… Eller om man ska vara helt ärlig; ”vi” ”som”…
Men så ärlig kan ingen människa vara. Tur då att vi hade nos och klövar och dylikt.
Fem nyheter från veckan som gått
Skrivet av Emil, 16 maj 2010
Det är söndag och dags att runda av veckan med några av de nyheter som inte fått så stort utrymme i massmedia. Här är de fem som bäst sammanfattar vecka 19:
1. Att ta en hatfika har blivit allt vanligare i Berlin. Man träffar den man hatar över en kopp kaffe. Första hatkaféet öppnar nu i Sverige, i Mjölby. Kritiska röster höjs: Kan man verkligen hata någon på Östgötska?
2. En vän till mig, låt oss kalla henne Sandra. Hon heter Sandra, men föredrar att bli kallad för Gabriella. I den här artikeln kallar vi henne Nina. ”Nina” har ingenting med artikelns innehåll att göra. Och vi har ingenting med artikeln att göra heller, så det jämnar ut sig. Människorna på bilden finns inte ens, de är trickfilmade.
3. Moderaterna föreslår en ny föräldraledighetsreform som dom kallar ”Vända pappan efter vinden”.
- Vi gör helt enkelt så att det inte finns intresse av att ta ut pappaledighet. Det finns så snuskigt mycket pengar att tjäna att papporna bara vill jobba och jobba. Papporna vill inte ens ha barn. Bara jobba och jobba. 2014 finns det inga pappor, då är problemet löst.
4. Jag har ju glidit runt på det här skalet hur länge som helst utan att fatta att det var ett bananskal. Likadant när jag gled runt på en räkmacka och flera år trodde att det var en vanlig ostfralla. Detta har gjort mig till en ödmjukare person. Ibland är det bra att inte veta. På samma sätt fattade jag inte att de hade rullat ut röda mattan för mig, i mina ögon var den snarare lite aprikosfärgad. De stekta sparvarna som alltid flugit in i min mun har jag trott varit sojasparvar. Och silverskeden jag föddes med i mun smakade verkligen aluminiumfolie. Där ser man; den som tror sig vara en kränkt konstnär är i regel bara en bortskämd unge.
5. Vädret blev som det blev under veckan och sporten dominerades av resultat.
Så minns vi vecka 19. Om vecka 20 har lika mycket att bjuda på så vet jag inte vart jag tar vägen. Men antagligen till Malmö måndag till fredag och Stockholm lördag till söndag. Och här på hemsidan kommer rapporterna dugga tätt nästa vecka. För den som undrar. Vilket jag förstått att det är många som gör. Eller gjorde. För nu vet ni ju.
Många långa kramar/Emil
Kontoret
Skrivet av Emil, 13 maj 2010
Henrik, tack för din kommentar nedan, den satte igång långa minnen och stora tankar även hos mig. Ja, det var en fantastisk kväll när Familjen körde på Kontoret. Och det var fantastiska kvällar i stort sett varje kväll vi hade på Kontoret.
För er som aldrig var där: Jag har ju hyllat min nya lokal i ett antal rapporter på sistone, men helt glömt bort att min förra lokal faktiskt var ännu snäppet underbarare. Det var från början tänkt som bara kontor och låtskrivarlokal, men efter ett par dagar insåg jag att man inte kan hålla en sån otroligt vacker lokal för sig själv, så det fick bli en klubb/teater/kafé/ateljé också.
När Familjen spelade på kontoret tror jag det var runt 50 personer och Johan hade synten och trummaskinen på ett strykbord. Den enda ljuskällan var en röd spotlight som såg ut som på ett kycklingslakteri. Jag har i och för sig aldrig varit på ett kycklingslakteri, men jag kan tänka mig att det är sånt ljus. Förutom att det var sjukt mysigt på Kontoret och det är det ju knappast där. Vad jag vet. Men vad vet jag? Om kycklingslakterier? Inte mycket. Man man kan ju tänka sig. Man har ju fantasi. Och fördomar.
Vi hade ett projekt på Kontoret som vi kallade för Sidospår. Där skulle artister som främst var berömda för en sak göra något annat. Tanken var först att Familjen skulle köra helt akustiskt, men vi insåg att det inte riktigt var möjligt. Strykbordet fick vara själva sidospåret. Edda Magnason hade konstutställning istället för att spela, poeten Paul Ström hade fotoutställning istället för att poeta, jag hade en konsert där jag inte fick säga ett ord mellan låtarna och Mikael Wiehe skulle köra en stand up comedy kväll. För att nämna några grejer.
Tyvärr hann vi aldrig med det sistnämnda och en hel del andra planer, som kanske hade varit det roligaste av allt, eftersom vi var tvungna att slå igen kontoret när jag drog ut på cykelturnén. Och sen tågturnén. Och sen Winnerbäck-turnén. Och sen band-turnén. Och sen sommarturnén. Och sen den senaste jätteturnén i höstas. Och så vidare. Först nu kändes det överhuvudtaget lönt att skaffa lokal igen.
Och när jag tänker på det slås jag av hur fruktansvärt lite jag har varit hemma de senaste tre åren. Skamligt. Hade jag haft barn hade jag varit en usel farsa. Hade jag varit barn hade jag varit ett uselt barn!
Tur att jag är ungefär mittemellan. Då kan jag vara en medioker mittemellan-figur i alla fall. Och hur många kan säga det om sig själva? Ganska många. Lagom många.
Helgen och Familjen
Skrivet av Emil, 9 maj 2010
Igår var jag och kollade på min kära vän och stora favorit Johan T Karlsson eller Familjen som han ju heter på scenen. Som de flesta vet så har ju Johan producerat de flesta av mina skivor, men vad få vet är att jag är med och sjunger på hans låt ”Det snurrar i min skalle” på hans förra skiva. Jag glömmer det själv mellan varven. Men varje gång det är dags för utbetalning av SAMI (alltså det man får som medverkande musiker på låtar som spelas i radio och dylikt) så minns jag det med råge, eftersom det blev en sån global monster-hit. Jag tror jag har hört den på radio i varenda land jag besökt senaste par åren!
Johan gjorde en helt sagolik spelning på Babel och när det var dags för Det snurrar i min skalle och varje tänkbar människa i publiken sjöng med i varje tänkbar stavelse i texten upptäckte jag att jag inte kom ihåg den riktigt. Så ironiskt på något sätt. Jag kände mig som på musiken i mellanstadiet när man inte kunde låtarna och ändå försökte och hela tiden låg en halv sekund efter. Det blev som ett eko. Som ett slap delay. Och det är ju aldrig fel. Så what’s da motherfocking problem, Emil? Inget.
Helgen har varit islossningens helg. De inre knopparnas sprick-helg. De splitternya låtarnas helg. Och helgen när jag gav Magnus Bjerkert en kofta från Ungern-helg. Må denna helg leva kvar som en vimpel i hjärtat. Helg.
Tre tecken
Skrivet av Emil, 5 maj 2010
När jag var i Ungern fick jag det klassiska tipset; Akta dig för ficktjuvar. Jag vill varna för det motsatta. Vid två tillfällen tappade jag pengar på marken och båda gångerna kom det olika människor springande efter mig och gav mig allt det jag tappade – minst!
I studion under mig spelar Anouk, den gamla holländska stjärnan, in sitt nya album. Eftersom det läcker en aldrig så liten smula ljud mellan studiosarna (plural) kan det ibland låta som att någon busvisslar eller kvittrar långt borta. Jag tänker att jag är en populär fågelhona.
I morse, innan jag började spela in, slog jag min dator i schack. Kanske är den trött av alla musikprogram och bildspel som jag överbelastat hårddisken med. Men å andra sidan brukar inte datorn ta nån hänsyn till när jag är överbelastad.
Allt detta tillsammans talar sitt tydliga språk. Det blir regn ikväll. Det blir innerast.
Oro och ansvar
Skrivet av Emil, 3 maj 2010
Hej alla i hela universum och allra mest alla ni i Värmland som beställde skivor och grejer härom veckan när jag spelade där. Till min stora oro har jag fått ett par mail från människor som väntade sig en signerad skiva och fick en helt vanlig osignerad skiva hem. Vissa hade skrivit ”signerad” på listorna och dom signerade jag förstås, andra hade inte gjort det, men kanske hade jag muntligt lovat vissa.
Så, så att ingen ska känna sig förbisedd, hör av er om ni inte fått vad ni trodde ni skulle få. Och hör av er om det skulle blivit något fel med summan eller precis VAD SOM HELST.
ALLT går att fixa.
Jag skrev ju en gång om hur min tai chi-lärare i Stockholm vid första träningstilfället sa på sin new agiga amerikanska brytning: ”jag tar fullständigt ansvar för era känsloliv närmsta halvåret!” varpå han delade ut sitt telefonnummer. När jag säger att allt går att fixa syftar jag i detta fall främst på era skivbeställningar. Och jag säger det på ren och skär bonnig realistisk skånska helt utan new agig amerikansk brytning.
Men vad gäller signerade skivor tar jag fullständigt ansvar. I alla fall i Värmland.
Andra maj
Skrivet av Emil, 2 maj 2010
Grattis på andra maj. Valborg är festligt, första maj är ännu festligare men festligast av allt är ändå andra maj. Just nu är det den underbara sorgliga extremt flyktiga årstiden som inte har något namn. I bästa fall varar den några dagar, ibland bara ett par timmar, i värsta fall precis innan du stiger upp och så har du missat en hel årstid. Är det som att missa en schysst hotellfrukost ungefär? Nej, det är som att missa en hel årstid, en jävligt fin årstid dessutom. Det går inte att jämföra.
Efter ett par decennier på jorden och lika länge i mitt egna huvud kan jag känna att jag vet ungefär vad som rör sig i mitt huvud och jag vet ungefär vad som rör sig i världen utanför mitt huvud. Kombinationen, däremot, känns som en outtömlig källa till chock och förundran. Let it stay that way. Kombinationen mellan att själv finnas till och att resten av världen finns till är oslagbar.
Hade kaffe latte blivit lika populärt när det kom om det hade hetat kaffe laffe? Eller hade folk känt sig lite obekväma till mods och dragit sig för att beställa det? Antagligen. Det hade bara dragit förbi som en ånga en het sommardag. Tänk vilka små detaljer som avgör när uppfinningar blir succé eller fiasko. Det kan hänga på en bokstav.
Men den årstid som pågår nu hade nog varit lika älskad om den så hade hetat Adolf.