Sidor
RSS Feed
Hata perspektiv!
Skrivet av Emil
Idag gick Hultsfredsfestivalen i graven. Jag läste en del krönikor som handlade om att det var dags, att det var ”på tiden”. Och även om det i något stort perspektiv säkert kan vara så av olika skäl, även om självklart allt och alla måste gå i graven förr eller senare, så blev jag plötsligt så sjukligt pollenallergiskt trött på den slags tidningskommentarer. Jag blev så gruvligt trött på de stora perspektiven. Jag blev fan trött på perspektiv som fenomen! Jag hatar perspektiv. Nej, man ska fanimej helst gå så nära att man inte kan se några jävla tendenser, system eller kunna avgöra när något borde gått i graven.
Jag tänker på alla dom som längtat och sparat ihop pengar, köpt biljetter och lyssnat sjuhundra extra gånger på sitt favoritband för att kunna varje textrad, som planerat sen förra festivalen tog slut och som byggt upp en sån djävulsk längtan under våren, jag tänker på dom som slitit och jobbat dygnen runt med festivalen, som gjort vad dom kunnat för att den ska gå att genomföra, för att den ska överleva, jag tänker på dom som var med och startade festivalen, jag tänker på de oetablerade banden som äntligen skulle få en sån jävla chans och skjuts i sina eventuella karriärer. För ingen av alla dessa var det ”på tiden” att något skulle gå i graven. Vem avgör det? Man kan ju för fan inte sitta som några jävla gudar och avgöra när något ska gå i graven hursomhelst. Även om man har rätt i sak.
Jag har spelat på Hultsfredsfestivalen tre år, men det var ett par år sen senast. Den gången spelade jag två kvällar i rad och det var alldeles underbart. Det var ju faktiskt under cykelturnén minns jag nu. Jag cyklade ut ur festivalsområdet halv fem på morgonen. Utan att få punka. Det säger en hel del. Om något. Exakt vad vet jag inte.
Jag säger inte att Hultsfred är den bästa festival jag spelat på. Det säger jag inte. Men jag säger inte att det är den sämsta heller. Jag säger ingenting. Om det. Jag rangordnar aldrig. Förutom för nåt år sen när jag fick i uppdrag av nån tidning att göra en lista på mina bästa festivaler. Då rangordnade jag – men jag lydde bara order! Normalt sett lyder jag ju aldrig order. Men får jag en order, då lyder jag. Men det får jag väldigt sällan. Tack och lov. Då hade jag mest ägnat dagarna åt att lyda och då är det svårt att göra nya låtar. Vilket jag fått order om att göra av mitt skivbolag. Så det jämnar ut sig.
Ja, appropå det skivbolag jag ligger på, adrian recordings, det startades ju faktiskt i Hultsfred för en massa år sen, om jag förstått det hela rätt, och hade kanske inte funnits om det inte varit för festivalen. ”På tiden”. Jesus Christ.
Nej, när jag går i graven, vilket jag gör, hoppas jag inte att nån skriver i nån blaska att det var ”på tiden”. Även om det var det, vilket det säkert är när jag gör det. Hoppas jag. Men det är inte det jag har problem med: Sluta ha såna jävla perspektiv på saker. Allting är inte en del av en stor tendens. Och även om det är det så behövs det inte kommenteras hela tiden. Bli lite drabbade eller nåt. Eller skit i det.
På fredag är det Ghana mot Uruguay i fotbolls-VM. Om Ghana förlorar och åker ur vet jag att någon säkert kommer att skriva att det var på tiden. Då har den fel.
Malmöfestivalen och resten av sommaren
Skrivet av Emil
Det blir en endaste skånespelning i sommar och den blir på Malmöfestivalen, så kom dit för guds skull eller för nån annan mer konkrets skull! Som vanligt kör jag festivalens sista kväll.
Malmöfestivalen 27 augusti 19.00
I år tar jag det annars som alla vet väldigt lugnt med turnerandet efter förra årets sjukligt många spelningar och inför nästa års ungefär lika sjukligt många. I sommar blir det därför bara ett fåtal spelningar enligt följande: 5 juni Eskilstuna Världsmiljödagen 13.30 6 juni Göteborg Picnicfestivalen ca 18.00 7 juni Karlstad Tjärnivalen 16/7 Vallåsens värdshus (www.vallasensvardshus.se) 23e juli Queertopia, Norberg ca 23.00
18 & 19 augusti Stockholm Vita Bergen No more Lullabies med bla Ane Brun mfl 19.00 27 augusti Malmöfestivalen 19.00 18e september Stockholm (återkommer om detaljer) Men sen blir det inte så vansinnigt mycket mer! Under tiden får ni följa vad som händer på hemsidan eller här på bloggen eller via röksignaler eller hemliga meddelanden på reklamskyltarna under fotbolls-vm.
Tre frågor och svar
Skrivet av Emil
Emil Jensen varför skriver du ingenting om Ghanas framfarter i fotbolls VM?
Är kanske en av de vanligaste frågorna jag får just nu. Svaret är att det känns för spännande just nu. Får Ghana bara oavgjort mot Tyskland så är de vidare från gruppen, innan dess vågar jag inte skriva något om det. Mer än detta.
Och så min fråga till er: Therese skrev i en kommentar igår att hon får ont i ögonen av vit text mot svart bakgrund. Kanske är ni fler där ute som känner likadant?
Jag gjorde ju en liten gallup-undersökning efter turnén i vintras om huruvida jag skulle fortsätta skriva mina rapporter här eller gå tillbaka till de vanliga rapporterna på hemsidan. (där det ju är svart text på vit bakgrund) Alla röstade på att fortsätta här. Var det kanske bara en post-turné-traumatisk mass-psykos? Kanske tänks det annorlunda ute i stugorna nu? För visst sitter ni alla i stugor? Och tänker? På typsnitt och sånt?
Jag testar ett tredje alternativ här med lite mörkare text och ser om det kanske kan vara något?
Skriv och berätta vad era ögon tänker, så ska jag kolla med the all mighty Slivka vad vi kan göra åt det hela.
Och så har jag fått läsarbrev som vill att jag tipsar om saker här på sidan. (själva breven kanske inte vill det, men de som skrivit breven!) Jag tänker att jag liksom hela tiden tipsat om själva livet som grej och så får var och en se vart det tipset leder, men det kanske inte riktigt framgått? Kanske har jag varit för abstrakt? Så självklart avslutar jag med ett konkret tips.
Gråt bort era hjärtan till detta i sommar vettja
Vet ej
Skrivet av Emil
Idag hörde jag på radio att 31% av Sveriges befolkning tror att de har levt ett tidigare liv. Sen vet jag inte om resten inte trodde att de levt ett tidigare liv eller om de flesta svarade ”vet ej” på frågan. Det är för övrigt ett fantastiskt svar när det gäller allt: ”Vet ej”. Som att man inte riktigt ens vågar säga ”Jag vet inte”. Det finns inte ens ett subjekt i svaret, bara ”vet ej”. Det framgår inte ens vem det är som inte vet. Det är liksom inte ens jag som ej vet, det är ingen. Det vets ej.
Det känns som att folk som säger ”vet ej” aldrig riktigt öppnar munnen. Som att de väser fram allt mellan tänderna. Som att dom aldrig riktigt tar av sig strumporna. Som att dom aldrig har fått en cykel stulen. Som att dom aldrig har somnat och heller aldrig vaknat. Som att dom aldrig gjort en fluga förnär och därför är livsfarliga. Inte dödsfarliga. Bara livsfarliga. Dom är farliga för själva livet som fenomen.
Jag tror att dom som säger ”vet ej” spionerar på oss andra. Kartlägger oss. För att en dag äta oss till frukost.
69% av Sveriges befolkning tror att dom är förföljda. Men det är de andra 31% som är det. Dom som säger att dom tror att dom är förföljda säger det bara som ett vilseledande trick för att dom som verkligen är det inte ska tro det.
Fira
Skrivet av Emil
Idag måste vi självklart fira. Det är ju den 19e juni 2010 och vi vet ju alla vad det innebär. Det är inte varje dag något såhär stort sker i Sverige. Man vill ju både gratulera och önska lycka till denna glädjens dag. Man måste vara riktigt hjärtlös för att inte ryckas med i all festyra, äntligen är dagen här vi alla har väntat på.
Så grattis SAC – Syndikalisterna, idag firar vi att ni har funnits i 100 år. Må det bli 100 år till!
Bokstöd
Skrivet av Emil
Jag kallas ju av någon anledning i mediala sammanhang ibland för poet även om jag egentligen mest skrivit låtar, monologer och krönikor genom livet och aldrig ens skrivit en bok! Ändå bjuds jag ofta in till internationella bokmässor och litteraturfestivaler och får snitsiga namnskyltar där det står Emil Jensen, author. Det har sannolikt med min svarta kavaj att göra. Eller kanske är det för att jag då och då hamnar i bokrelaterade sammanhang. När jag fick i uppdrag att designa en bokbuss skev jag ju om här i höstas och ibland dyker ens texter upp i olika böcker utan att man visste om det. Men idag är jag närmre bokens värld än nånsin. Ni hittar mig på översta bilden på www.eddamagnason.com
Idag ska jag skriva min rapport om tankar kring socialt entreprenörskap som tveeggat fenomen, som jag lovade häromdagen. Jag får se när jag sen publicerar den. Jag gör ju krönikor ibland i radio, ibland i tidningar, inte minst i ETCs tidningar. Kanske hamnar den där. Men självklart även här på sidan. Där hamnar allt. Snart får hemsidan eget liv och blir lite som den allvetande skräphögen i fragglarna. Om femtio år kommer man att kunna spela schack mot sin dator.
Horder av människor har uttryckt sin frustration och vrede över att jag snålat med rapporter här på sidan sista dagarna. Men då kontrar jag med att ni i så fall får lägga er vrede eller ännu hellre glädje här i kommentarerna. Ju fler kommentarer desto fler rapporter. Se mina inlägg som morötter, så ser jag era kommentarer som piskor. Så funkar en sund relation.
Anna Lindhs minnesfond
Skrivet av Emil
Igår uppträdde jag med ett par låtar på utdelningen av priset till minne av Anna Lindh. En fantastisk tillställning där priset gick till Jean Zaru, en palestinsk kvinna som ägnat sitt liv åt att förespråka och tillämpa ickevåld. Till min glädje hade hon fått texten till Inte vackrast i världen översatt till sig under dagen. Det gör mig grön av stolthet. Blek av glädje.
I stadgarna står det att minnesfonden i Anna Lindhs anda ska ”bekämpa likgiltighet, fördomar och förtryck” Jag älskar det faktum att likgiltighet står först. Jag kan känna att det är en av fundamenten i mitt artisteri och liv, att bekämpa likgiltighet. Och då menar jag minst lika mycket på ett personligt plan som på ett globalt. I den mån det är någon skillnad.
KG Hammar höll ett vackert tal, Steso Songs uppträdde med ett par skitfina låtar och Helena Bergström och Jan Eliasson var strålande värdar. Jag kan inte fatta att vi har haft en så djävulskt trevlig utrikesminister som Jan Eliason. Maria Wetterstrand for president, förstås, men det finns många sköna ess i den rödgröna rockärmen.
(Visst är valet normalt sett pest eller kolera men efter fyra år med alliansen skulle jag vilja revidera det till kolera eller lite åksjuk på x2000. Och då väljer man ju självklart lite rödgrön mysig kolera!)
Jag har varit inne på det tidigare att det visst spelar roll hur en politiker är som människa. Allt annat är ju…barockt. En människa som av naturen lyssnar på andra, som är nyfiken, öppen, trevlig och dessutom rolig är självklart bättre lämpad att fatta beslut som rör människor än någon som inte är det. Därför var det en retroaktiv fröjd att träffa Jan Eliasson.
Som jag skrivit förr har jag träffat en hel del astrevliga moderater, folkpartister och centerpartister också (den enda kristdemokrat jag träffat är Alf Svensson och han var som sagt framför allt sträv). Och jag fick ett fantastiskt fint litet brev tidigare i år från två fans som skrev ”vi älskar dig, men vi är moderater, hoppas du förstår”. Eftersom det inte fanns någon adress eller så vill jag passa på att svara här och nu: Självklart förstår jag och älskar er tillbaka precis lika mycket för det, minst!
Som gammal anarkist är jag förstås medveten om den gamla devisen att ”alla röster går till Wallenberg” i vilket fall, men jag tror på att försöka påverka och förändra från alla tänkbara håll som överhuvudtaget är möjliga, och där är höstens val om än bara en liten liten möjlighet av många, så ändå en. Det handlar om ett hela tiden bygga från alla håll. Demokrati borde inte vara ett substantiv utan ett verb.
Ibland i intervjuer får man frågan: Tror du att du kan förändra världen? Det är en riktigt absurd fråga. Vi förändrar världen oavbrutet, vare sig vi vill eller inte. Så naivt att tro något annat.
På tal om naivt, i min ljudbok Mellansnack driver jag ju om att jag är ”en naiv idealist som dör på slutet” efter att Troell gav mig en sådan roll i en film och sa att jag skulle spela mig själv. Jag har märkt ibland att ironin inte riktigt gått fram i alla lägen. Visst dör jag på slutet även utanför filmduken, men naiv är nog det nästsista jag är och idealist det sista.
Att bekämpa likgiltigheten, däremot, tror jag på i alla lägen. Och att göra det från nåt slags bortomcyniskt håll, där man sett svärtan i ögonvitan, tror jag är en nödvändighet om det ska vara det minsta trovärdigt. Och att dö på slutet är tyvärr både nödvändigt och trovärdigt. Men ändå.
Mikrofonstativ och Tällberg
Skrivet av Emil
Jag fortsätter min genomgång av de senaste dagarna.
Första stoppet på den senaste veckans turné var i Stockholm. Jag uppträdde som hemlig häst (gäst that is, men som ni vet får jag inte gå tillbaka och ändra något i mina rapporter, i synnerhet inte om felet är bättre än rättet) Jag var alltså hemlig häst på klubb högkvarteret i Sthlm och skulle bara riva av en låt, en dikt och ett skämt i samband med en release. När jag var klar med skämtet och dikten skulle jag efter önskemål köra Så får du mig ändå. Jag fick en mystisk ingivelse att jag var tvungen att göra något helt annat med låten just den kvällen, men kom inte på vad det skulle vara. Men jag behövde inte göra jobbet. Halvvägs in i låten märkte jag hur mikrofonstativet började sjunka. Långsamt långsamt så att bara jag själv märkte det till en böjan. Jag fick börja ställa mig i helt nya positioner för varje centimeter den sjönk. Först lite lätt framåtböjd. Sen bredbent som en skinnbrallerocker. Utan skinnbrallor men ändå. Till slut mer eller mindre på knä med överkroppen helt böjd bakåt i nån slags total-limbo. Hade man kunnat sätta den korreografin och den exakta sjunktiden på stativet så hade jag alltid gjort det. Det passade så perfekt till tematiken i låten. Dessutom blev det ett perfekt yoga-pass.
Dagen därpå åkte jag till Tällberg foundations enorma globala möte i Leksand. 1800 personer från 120 länder var på plats för att prata och inte minst skapa hållbar utveckling. Inte främst ur miljösynpunkt utan ännu mer utifrån mänskliga rättigheter och sociala frågor. Jag spelade på kvällen tillsammans med Ane Brun, Rebecka Karijord, Jennie Abrahamsson och Wendy McNeil, som ett mini-no more lullbabies. (vi gjorde ju en helkväll på södran i höstas och ska även göra det i vita bergen i augusti för er som missade det)
Vi körde ett par låtar var och jag blev förstås tvungen att köra mitt mellansnack helt och hållet på engelska vilket jag inte gjort sen jag körde i Berlin i början av detta sekel. 2004 var det nog. Och det var fantastiskt att det överhuvudtaget gick att nå ut och ännu mer nå in. Kanske läge på ett internationellt sammanbrott snart.
Men det var sakerna som nådde ut till och in i mig som jag i första hand bär med mig. Jag var på en massa seminarier och föreläsningar och workshops av olika slag som satte igång en massa funderingar.
Inte minst var fick jag en rejäl aha-upplevelse, eller snarare nähä-upplevelse förstås, när jag var på ett seminarie om städer. Jag insåg en gång för alla att det är i städerna det måste ske. Mer än halva jordens befolkning bor i städer och det kommer bli fler inom kort. Man kan lätt få intrycket av att hållbar utveckling skulle handla om att flytta ut på landet, odla slanggurka och lägga ner städerna som fenomen, men det är varken möjligt eller eftersträvansvärt, jag tror det måste bli precis tvärtom. Det är i städerna det börjar och i städerna det slutar.
Det schyssta med hela detta globala mötet var att det i raka motsatsen till Cop 15 i Köpenhamn inte handlade om en mängd motvilliga maktmänniskor som skulle låtsas komma överrens om något, utan de närvarande var drivna, nyfikna människor som ville visa vad de åstadkommit på sina håll och ville få mer inspiration och idéer att fortsätta. Någon hade startat ett kulturnätverk i Nairobi, någon var borgmästare i en amerikansk stad som försökte ställa om allt till hållbart, en del hade gjort något extremt småskaligt, en annan något extremt globalt. Det var inte så stor skillnad, fokuset låg på handlingen och att dela med sig. Det var maktmänniskor av alla slag, men dom/vi representerade inte i första hand några länders eller företags ekonomiska intressen, utan viljan att agera.
En annan intressant aspekt av mötet var förstås detta med socialt entreprenörskap, ett fenomen som verkligen kan splittra mig. Det handlar ju i grunden om att göra buisness som samtidigt leder till något gott, någon form av välgörenhet. Det finns både poänger och stora faror i detta. Mer om detta skall jag skriva om imorgon. Eller i övermorgon.
Jag sitter just nu på tåget på väg för att uppträda vid utdelande av Anna Lindh priset. Det kan bli värt en rapport emellan. Dessutom har jag halsfluss och låter som en kråka. Men det är smörigt att inte låta som en kråka. Glöm aldrig det.
Nationaldagen
Skrivet av Emil
Sista veckan har det hänt så mycket intressant att rapportera om att jag inte hunnit rapportera om det. Vilket är skitbra. Därför blir det närmsta par dagarna flera rapporter om dagen. Vilket är ännu skitbättre. Och skitbäst är att ni är så många som följer de här rapporteringarna, det gläder mig sannerligen.
Innan jag drar i gång vill jag bara passa på att tacka alla underbara publiker i Karlstad, Göteborg och Eskilstuna. Och så förstås tack till publiken på Tällberg foundation som i och för sig till stor del inte förstår det här, eftersom många av er inte pratade svenska, men tack ändå! Det var fantastiskt att köra allt mellansnack på engelska – det var ju inte mindre än 120 nationaliteter där – och inse att det faktiskt går att nå ut och nå in även när man översätter. Tack all fin publik och tack alla fina arrangörer som Vi på filten i Göteborg och Unga arrangörer i Karlstad. Ni är vår tids hjältar!
Jag tänkte närmsta par dagarna rapportera om mina tankar kring aktuella fenomen som nationaldagen, världsmiljödagen och det gigantiska globala forumet i Tällberg. Och mycket annat som senaste veckan bjudit på.
Jag börjar med nationaldagen:
Sista par åren tror jag att jag har läst en halv miljon krönikor om att ”man måste kunna vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist.” Och sista tiden ”äntligen kan man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist”. Jaha, så kan man då äntligen vifta med svenska flaggan om man vill. Men varför?
Folk får gärna vifta med vad dom vill och sjunga vilka låtar dom vill, jag skulle aldrig kunna bry mig mindre. Men varför ska man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången? Det framgår aldrig i dessa krönikor. Vad betyder det att vifta och sjunga? Vad står det för om inte nationalism? Och vad är nationalism om inte patriotism? Och vad är patriotism om inte exkluderande och i grund och botten självförhärligande och inskränkt? Och vad är det som är så viktigt och bra med det?
Man måste kunna nypa tjejer i röven utan att kallas sexist. Man måste kunna förbjuda könsneutrala äktenskap utan att kallas homofob. Man måste kunna blanda glass, chokladsås och hallon utan att det kallas för efterrätt.
Måste man verkligen det?
Om man ifrågasätter vad det är vi ska fira med den svenska nationaldagen brukar ofta naturargumentet dyka upp. ”Vi ska vara stolta över vår svenska vackra natur.” Det har jag aldrig förstått även om jag självklart älskar mycket av den natur som finns i Sverige.
Men när jag ser en snygg bokskog eller sjö så tänker jag aldrig ”Sverige är vackert”, snarare ”världen är vacker” eller ”den här platsen är vacker”. (förutom att man aldrig tänker i så kärnfulla meningar) Och framför allt, på vilket sätt ska vi varastolta över den svenska naturen? Vi har väl inte byggt bergen eller grävt sjöarna. Vi kan möjligen i så fall vara stolta över typ Göta kanal. Grävd av tusentals slavarbetare för hundratals år sen… Så, nej, jag vetefan om vi ska vara så sjukt stolta över det heller. Och dessutom tillhör det väl inte oss?
”Jorden tillhör alla” är en gammal skön klyscha. ”Jorden tillhör ingen” är en ännu skönare och lite mindre gammal klyscha. När man ser Afrika på en världskarta fattar man vidden av vilket sinnesrubbat påhitt det är. De spikraka gränser som kolonialherrarna drog med linjal över den afrikanska kontinenten är som ett monument över världens största lurendrejeri. Du som står där ska vifta med en blå flagga, du som står där ska vifta med en grön.
Om bara nationalismen hade hållit sig till flaggviftande och sångsjungande, så hade det ju inte varit något problem. Men genom historien är det väldigt sällan det har stannat där. Eller börjat där.
Ja, man måste kunna få vifta med svenska flaggan utan att kallas för rasist. Självklart, vifta på. Men för min del får man gärna låta bli. Det finns så OTROLIGT mycket annat att fira. HELA TIDEN.
Fyra nya sköna rön
Skrivet av Emil
Planet B
Man får ofta höra i miljösammanhang att ”det finns ingen planet b”. Alltså, vi måste ta hand om den här planeten, för det finns ingen reservplanet om vi förstör jorden. Det har nu visat sig vara lögn och förbannad dikt.
Planet B finns visst och vi har träffat en av planetens tre invånare, Jark Macops.
- Vi är tre PR-konsulter som bor här och vi börjar alla tre bli medelålders och lite trötta på varandra, säger Jark. Vi välkomnar gärna jordens alla människor och djur när helst ni är klara med jorden.
Många kritiker menar att vi då bara flyttar problemen dit, men Jark Macops försäkrar att det inte är några problem:
- Det finns även en planet C som är helt orörd, där bor det bara en grafisk designer just nu, så det är bara att köra på i samma stil!
Fan på väggen
Det har även visat sig att man ska måla fan på väggen.
- Fan gör sig otroligt bra på bild, säger Marika Ankardotter, curator på The London and the Stockholm. Och gatukonst är så 2010! skriker hon som om vi stod sjukligt långt borta.
Att måla fan som rondellhund däremot, tycker Ankardotter vore att gå för långt.
- Det är en het potatis, säger hon kryptiskt.
När vi frågar hur hon menar blir hon eftertänksam, tittar långt bort mot horisontlinjen och tar en klunk rödvin ”för att fukta strupen”.
- As I said, det är en het potatis. Det finns djävulsdyrkare som kan bli kränkta.
För tryckfrihet
En ny frihet som fler och fler vurmar för är förtryckfriheten.
- Man måste få förtrycka vem man vill av vilken anledning man vill. Inskränker vi på förtryckfriheten har vi snart inget förtryck kvar, uppger en källa som vi alltid använder oss av.
Alla kan?
Det har länge tvistats om huruvida ”alla kan”. Det är ju en demokratisk och jämlik tanke att alla kan. En tanke som har fått kritik eftersom det finns vissa som verkligen uppenbarligen inte kan. Men det har nu visat sig att ingen kan. Det är lika demokratiskt och jämlikt och dessutom kan ingen kritisera det eftersom det är sant. Vad exakt det är som ingen kan är det ingen som vet.