Sidor
Länkar
RSS Feed
Arkiv
Senaste kommentarer
Sommaren i bilder 1
Skrivet av Emil, 31 augusti 2010
Under veckan tänkte jag sammanfatta sommaren med lite bilder. Eftersom jag är Sveriges sämsta artist på att dokumentera, så blir det typ en bild om dagen närmsta två dagarna. Men sen är min ambition att börja använda bilder, eftersom jag skaffat en cameraphone. (har klistrat fast en kamera vid min mobil)
Här är från Vita bergen när jag och Ane Brun gjorde Inte vackrast i världen på No more lullabies. Det var en dryg vecka sen, men det känns redan jättelängesen. Som om det var på mitten av 60-talet ungefär. Men det var det förstås inte – för innan The Beatles fanns ingen pop, bara barock och dinosauriemusik.
Välfärden
Skrivet av Emil, 28 augusti 2010
Tack alla ni tusentals finaste som tog er ner till Malmöfestivalen och satte guldkant på slutet av den här sommaren. Och tack för alla fina kommentarer här och i gästboken och mail efter spelningen, det kändes perfekt att göra sommarens sista spelning för just er. Jag ska bära med mig allt ni gav mig som en stor fräsch ogammal filt genom hösten. Nu ska jag strax ta ett bad i havet som någon slags final på allt.
Och så måste jag ju dementera den intervju jag gjorde i sydsvenskan häromdagen. Jag skulle svara på massa kortfrågor om favoritfik och favoritrestauranger och sånt och av någon sinnessjuk anledning lyckades jag glömma bort flera favoriter som Solde och Kaffebaren på möllan, Bakom muggen och massa andra ställen som jag självklart borde ha nämnt minst lika mycket som dom jag nämnde i svaren. Det blir så hetsigt i intervjusituationer ibland…
Men sinnessjukast av allt så glömde jag HELT bort Välfärden som ju varit min dagliga oas sen jag flyttade in i min nya lokal nere i hamnen. Där har jag ätit de bästa luncherna och fått de bästa kaffekopparna med mig tillbaka till skrivandet och inspelandet. Utan välfärden, deras mat och drycker och deras enastående personal hade jag inte varit NÅNTING!
Jag måste också noga poängtera att detta inte är någon sponsrad reklam från Välfärden, tvärtom, detta är ett återställande av balansen och ett förlåt för att jag glömde er. Så, nu har jag satt enorma plåster på de små såren och hoppas att jag inte möter samma avgrundsdjupa besvikelse och förtvivlan hos personalen som den dagen intervjun publicerades!
Utvecklingen
Skrivet av Emil, 26 augusti 2010
Shit, imorgon på Malmöfestivalen blir det mitt åttonde uppträdande på tio dagar – detta år när jag skulle ligga lågt och inte uppträda. Hur blir det då till våren när jag ska ligga högt?
Jag ser redan så ootroligt mycket fram emot nästa års turnéer och inte minst att välja ut låtar, arrangera de alldeles nya låtarna och göra nya arrangemang till de gamla godingarna och hitta på nya saker jag vill säga mellan låtarna. Och repa in det hela med de sjukt fina musiker som följer med. Och jag ser så perverst mycket fram emot att möta all den fantastiska publik jag möter när jag är ute. Det är faktiskt en av livets få winwinwinwin-situationer.
Fan vad roligt det är att se fram emot saker. Det måste bli populärt snart, det kommer blir det nya. Att se fram emot saker är såå 2011. Det kommer säljas längtan på burk.
Den här spädbarns-artade omedelbara behovstillfredsställelsen som varit grejen senaste tio åren måste vara på väg ut snart. Själv har jag levt utan mobiltelefon ett tag nu och kanske har det gjort sitt till. Nu får jag i och för sig en ny lur nästa vecka, men ändå, jag känner mig på något sätt befriad från något om jag inte vet vad det är. Antagligen för att jag inte har det längre. Vad det nu var.
Men lite skadad och ofri är jag ändå fortfarande. Jag ser så mycket fram emot våren att jag nog kommer att klämma in ett par spelningar i höst också. Nån måtta får det vara med befrielsen från den spädbarnsartade omedelbara behovstillfredsställelsen. Den som mognar för snabbt får mental växtverk, som ju talesättet lyder.
Mina batterier tar strax slut på datorn, det är därför jag skriver så djävulskt snabbt, om det nu märks? Jag hinner knappt tänka medan jag skriver. Jag sitter på tåget sthlm-malmö, vilket jag gör för jämnan känns det som. Bor jag i sthlm åker jag ner till malmö fyra gånger i månaden, bor jag i malmö åker jag upp till sthlm fyra gånger i månaden. Det känns som en ohållbar utveckling. Jag får helt enkelt flytta till mjölby nästa gång jag flyttar, det ligger mittemellan malmö och sthlm, så det blir bara hälften så långa resor. Hållbart, men kanske inte utvecklande att bo i en stad bara för att åka därifrån. Hållbar outveckling. Men vilket är sämst; ohållbar utveckling eller hållbar outveckling?
Sensommaren
Skrivet av Emil, 22 augusti 2010
Jag älskar sensommaren och jag hatar sensommaren. Så jag är i alla fall inte likgiltig. Jag älskar känslan av att få en ny chans när sommaren övergår i höst. Jag hatar känslan av att precis ha bränt en chans när sommaren övergår i höst.
När jag var liten hatade jag hösten urskillningslöst. Utan att ens känna efter utgick jag från att jag var deprimerad så fort första löven föll. Det berodde säkert på att jag hatade skolan. Och fritiden. Nu har jag använt ordet hata fem gånger på mindre än en minut!
När jag kom upp i en lite mer pretentiös ålder (23) började jag älska hösten. Men när jag tänker efter var det nog bara en ungefär kvart i slutet av september som jag älskade. Nu har jag använt ordet älska fem gånger, så det jämnar ut sig. Det är jävligt starka känslor i dagens rapport! Men så är det med sensommaren.
Igår var jag på en fin lågmäld premiär på en fin lågmäld film om José Gonzales. När jag kom hem till hotellet visades de sista bombastiska minuterna av slutstriden i Sagan om ringen. Det är kontrasternas tid. Inte bara i luften och i mitt hjärta.
Eftersom jag idrottar så mycket har jag tydligen ett skitstort hjärta, ett så kallat oxhjärta. Ändå känns det oftast som en undulats. Men det är okej. Så länge det inte känns som att jag har fjädrar i ansiktet är jag glad. Eller näbb.
Flyttfåglarna drar nu, men det känns som att de gör det hela tiden. Det är lite deras grej, att dra. Och att löven faller och förmultnar och håller på är ju också som det ska. Vi föds och vi dör. Den som vill ha något evigt får plasta in sig. Eller vara likgiltig. Jag väljer att låta bli och är beredd att ta the konsekvens.
Var för övrigt inte rädda för att slänga in ”the” ibland när ni blir osäkra. Det kan till exempel vara mycket lättare att säga ”jag beklagar the sorg”. Det blir inte lika tungt och svårt att få ur sig. Eller ”jag önskar att jag hade blivit av med the oskuld med någon annan”. Så känns det inte lika bittert. Eller ”tänk om jan björklund blir the statsminister”. Så känns det inte lika mardrömsläskigt.
Detta var ett av tipsen jag glömde bort under förra veckans alla tips för en bättre psykisk hälsa. Och kanske det allra bästa.
Grattis på sensommaren!
Historia
Skrivet av Emil, 20 augusti 2010
I senaste numret av desillusionerad vetenskap hittade jag den här essän om två dinosaurier som uppvaktar varandra under dinosaurietiden. Enligt tre män i maktställning är det dessutom en sann historia, med hjälp av olika benfynd har den historiska situationen återskapats. Även dialogen är exakt återskapad eftersom den lär ha ekat kvar i en dinosauriegrotta i Indonesien än i våra dagar – detta tack vare att dinosaurierna pratade så starkt.
Hela jorden står i lågor. Som efter ett världskrig. Men det är tvärtom, det här är innan det har hänt ett skit. Ingen bakgrundsmusik, Norah Jones är inte ens uppfunnen, finns inte ens klassisk musik, ingen krossad tomat, ingen pesto. Kan jag få en dubbel espresso? Nej, du kan bara få ett bytesdjur och du får fixa det själv. Ta en sån liten häst. Dom som är så gulliga? Ingenting är gulligt, det här är dinosaurietiden. Vill du ha småhäst on the rocks? Då får du vänta en miljon år tills första istiden behagar anlända. Livet är hårt mannen. Hur tar jag mig till Norrköping? Finns inte en enda väg på hela jorden! Vad heter du? Har inga namn, finns inga namn. Jag lägger ägg som alla andra.
Ett stort köttben. Kolla, stort köttben, ta det, jag biter ihjäl ett bytesdjur och ger dig hälften. Ska vi gå och fika? Nej, det finns inga kaféer, vi ska bara fixa bytesdjur och föröka oss. Känns inte det lite tomt? Nej, inte för oss, bara för dom som kollar på oss. Vi är inte så självmedvetna. Säga vad skit man vill om oss dinosaurier, men vi är inte direkt några navelskådande typer. Men snart ska vi dö ut, det är väl ändå lite vemodigt? Nej, det är det inte, det är som det är. Nämen då förökar vi oss väl nu då? Ja, kör på.
När man läser denna text om hur det gick till på dinosaurietiden kan man först tycka att dinosaurierna verkar känslokalla. Men visst finns det också ett drag av zenbuddhistiskt lugn över deras syn på livet och sig själva som vi kan lära oss av idag.
I nästa nummer kommer vi att berätta om hur dinosaurierna dog ut när de byggde pyramiderna, eftersom de rökte så mycket på rasterna. Nu har vi redan berättat det, så nästa nummer av desillusionerad vetenskap kommer inte att ges ut.
Centerextremism?
Skrivet av Emil, 19 augusti 2010
Ibland när jag ska svara på kommentarer så raderas kommentarerna, vilket just hände. Bara så ni vet, det är inget personligt, tvärtom. Det är extremt opersonligt!
Igår körde vi den första av två kvällar på No more lullabies, tack alla ni tusentals som kom dit och förgyllde kvällen. Ikväll kör vi en repris, men några av artisterna är utbytta mot andra artister, så det blir ingen repris. Det var en glädje att få avsluta en så fin kväll. Särskilt när jag var så nära att ställa in min medverkan eftersom jag blev akut matförgiftad natten till onsdagen och var rädd att jag skulle spy på scenen. Visst kan det vara ett snyggt performance, men det gäller att välja sina tillfällen och igår var inte rätta upplägget.
Efteråt var vi inbjudna till den norska ambassaden på mat och dryck. Första ambassad-inbjudan och så kan jag varken äta eller dricka! Livet är hårt. Men det gäller att ha perspektiv. Jag har hört talas om drabbade som gått på ambassadinbjudningar hela livet och haft ont i både magen och ryggen. Så jag är ändå privilegierad.
Snart är det val. Nu är det val. Det är val varje dag egentligen.
Varje rapportsändning i morse innehöll något nytt märkligt utspel från centerpartiet. Det kändes mer och mer som en installation. Att de hade slagit vad på fyllan igår om att de skulle komma på ett nytt märkligt utspel varje heltimme idag. Jag måste kolla på rapport ikväll och se om de har lyckats och om det i så fall helt har spårat ur vid det laget!
Det kanske inte är så pk att göra så, men konstnärligt kreativt korrekt. kkk. Eller betyder det redan något?
Tider i vitan
Skrivet av Emil, 16 augusti 2010
Och för er som mailat och undrat olika saker kring No more Lullabies, så kör jag båda kvällarna. Ungefär samma två låtar och samma ett snack! Hur dags jag kör vet jag inte säkert men det hela sker mellan 19 och 21. Och det är fritt. Fritt inträde och åsiktsfrihet. Efteråt blir det fria aktiviteter.
Den slutgiltiga lösningen
Skrivet av Emil, 16 augusti 2010
En slutgiltig lösning på gårdagens problematik, att skita i att säga ordet ”man” hela tiden, är att göra som Gollum i Sagan om ringen och säga sitt gamla namn, Sméagol. Istället för att säga ”Man vill ju ha den där ringen” säger han ”Sméagol wants the ring”. Så istället för att säga ”Man tröttnar lätt på såna filmer” kan du säga ”Sméagol tröttnar lätt på såna filmer”. Det blir mindre retoriskt, vi får behålla vår distans, det blir mindre fegt, abstrakt och urvattnat, det blir fräscht och gata. Det blir perfekt!
Man
Skrivet av Emil, 15 augusti 2010
Jag fortsätter min serie om hur språket styr världen med subtil järnhand. Ett av de ord som mest nagelfarits sista åren är förstås ”man”. Och man känner nånstans att man borde sluta använda det.
Såhär definieras användningen av ordet man:
”Språkligt sett en könlös biform i tredje person singular som alltid betecknar ett levande väsen”
Och det stämmer ju inte ens. För det första behöver det inte vara singular, det kan gälla plural likaväl. ”Man har kommit fram till att vår tid är ett praktfiasko”. Då kan det beteckna ett helt forskarteam från Kanada eller en lite mer abstrakt allmän strömning. I det avseendet kan jag känna att det allt vanligare ”en” inte är en bra ersättning. ”En” är inte så jävla plural helt enkelt. ”En har kommit fram till att vår tid är ett praktfiasko”. Men det var ju Scott Fitzberger och Lana Goolittle på universitetet i Toronto som kom fram till det tillsammans ju!
Att det är tredje person stämmer inte heller. Ibland är det första person. Om någon säger till dig ”Gud vad du är duktig på att fläta korgar med fötterna” och du svarar ”Man är väl proffs”. Så betyder ju det inget annat än ”Jag är proffs på att fläta korgar med fötterna, jag gör det yrkesmässigt, jag är motherflippin bäst på det”.
Och det är mer som inte stämmer i definitionen av man. ”som alltid betecknar ett levande väsen” är inte heller sant. Det behöver inte vara något levande. Språket gör det möjligt att säga: ”Man har det ganska tråkigt som död”. Vilket kanske inte är sant, men det är möjligt att säga!
Det enda som däremot stämmer är, ironiskt nog, att det språkligt sett är en könlös biform. Och då blir det förstås absurt att beteckna något könlöst med något så extremt könfullt. ”Man har det svårt som kvinnlig chef”. Eller i sin renaste form ”Det är tur att man inte är man”.
Och förutom definitionen finns det problem med hur ordet används.
Många använder det obestämda man som retorisk figur. ”Man tröttnar ju rätt snabbt på såna filmer”. Att säga så är ett sätt att göra din upplevelse till något allmänmänskligt. ”Man” blir ”vi” och betecknar i stort sett hela mänskligheten. Det är lurigt. Du tröttnar kanske snabbt på såna filmer, men det gör inte jag! Jag älskar såna filmer och kommer aldrig tröttna på dom, försök inte! Jag hatar dig innerligt när du säger så. Är det bästa att svara tillbaka i så fall.
Ett annat retoriskt sätt att använda man är att ge vetenskaplig tyngd åt ovetenskapliga påståenden.
”Man har kommit fram till att jorden går under den 29e augusti.”
Vem har kommit fram till det? Ett kanadensiskt forskarteam? Lena och Scott? Säg det i så fall. Det är ju mycket intressantare dessutom. Och mer trovärdigt.
”Kan man trolla med knäna?” Där är det ju lätt att byta till: Går det att trolla med knäna? I så fall är svaret JA! Jag har själv sett Malin Nilsson, trollkarlen, trolla fram en tvåliters läskflaska ur knäna. Dessutom i dagsljus. En meter framför mig i sin egen lägenhet. Så visst kan hon trolla med knäna. Men om man kan trolla med knäna, däremot, vetefan.
Vad finns det då för alternativ till ”man”? Jag har redan konstaterat att det allt populärare ”en” inte funkar så bra i alla lägen. Dels funkar det inte så bra i plural, dels låter det lite väl glesbyggd ibland: ”En får ju åka trettio mil för att få tag i lite renskav.” Det är inte så jävla gata. Och som Tim skrev i en kommentar så blir det inte så snyggt när det blir många en i en mening: ”En köper en dyr ananas och allt en får är en av roger pontares frisyrer”. Något som vi ofta vill säga.
Men andra alternativ är i regel ännu sämre. En radikal variant använde en kille i min gymnasieklass, Patrik Hammar. Han körde rakt av det anglosaxiska ”you”. Och kunde verkligen säga saker som ”Du har ju också palestinakonflikten som är en av den globala världens mest…”
Va? Har jag palestinakonfilkten? Är det jag som har den? Pågår den inom mig? Patrik?
Det blev bara konstigt. Och ännu värre med meningar som ”Du har ju också aids som är en följd av att…”
Nej, ”du” funkar inget vidare och ”en” är inte heller idealiskt även om det kanske är det bästa.
Så min språkliga slutsats blir snarare i så fall att i möjligaste mån undvika dessa omskrivningar överhuvudtaget. Eftersom de gör oss luddigare, abstraktare och fegare. (”Man kan ju känna att det är lite fel med barnarbete”)
Lovisa skrev i en kommentar att hon hört att det ger bättre självförtroende att säga jag istället för man. Vilket säkert kan vara sant i vissa fall. Samtidigt kan det vara skönt för självförtroendet att säga ”man är kanske inte så bra som man tror” jämfört med att säga ”jag är kanske inte så bra som jag tror”. Allra bäst är det dock att säga ”Ni är kanske inte så bra som ni tror”. Det ger en riktig boost om man dessutom skriker det högt!
I detta nu kommer det 200 medeltidsklädda figurer gående förbi stället jag sitter på i Visby. Hälften med jättefina nya resväskor! Antingen är det medeltidsveckan eller stureplansveckan. Eller är det kristdemokraternas dag på poltikerveckan? Eller har någon lagt något i mitt kaffe. Typ socker.
Kvartsamtal
Skrivet av Emil, 14 augusti 2010
Idag har en på mitt skivbolag möte med en på mitt bokningsbolag och en tredje person i en annan organisation och deras möte handlar om ett samarbete kring… mig! Det känns så absurt när andra har möten om en utan att en är där. Och inte ens i samma stad. Jag är på Gotland, dom är i Göteborg. Det har hänt förr att två personer har haft möten om en, men inte tre. Det känns extra sjukt. Inte sen mina föräldrar var på kvartsamtal i mellanstadiet. Just det, det är precis så det känns! Jag visste att jag kände igen situationen.
Då kunde man följa med ibland och fick stryka omkring i studiehallarna medan föräldrarna gick in i klassrummet. Jag minns precis hur det luktade. Den kvarten varade i evighet. Och det kändes så förbjudet att vara på skolan på kvällstid. Som inbrott. Fast det tänkte man inte då. Det tänkte man sen när man gjorde inbrott, att det var som att vara på skolan på kvällen. Jag vet inte vad man ska göra nu för att det ska kännas likadant. Kanske åka till Gotland medan tre personer har möten om en. Tydligen.
Det var bara en liten sak som slog mig. En måste inte alltid skriva långa krönikor på sin hemsida. Jag kollade på en annan blogg härom veckan, det stod mest typ ”var och handlade. kolla här!” Och så en bild på en ananas.
Inget ont om ananasar eller vad det heter i plural. Och inget ont om att vara och handla. Jag bara menar att en inte alltid måste skriva värsta krönikan. Det gav mig motsatsen till prestationsångest, vad det nu är. Sköna tider kanske?
Jag försöker dra ner på ordet ”man”. Och testar ordet ”en”. Ska se hur det känns. Och sen ska jag skriva värsta krönikan om det imorgon.
kram/emil