Sidor
Länkar
RSS Feed
Arkiv
Senaste kommentarer
Södra Teatern
Skrivet av Emil, 9 november 2011
Nånstans stod det att det blir mest mellansnack på Södran i helgen, men det blir självklart en massa låtar också. Mycket snack OCH mycket verkstad. Mycket snack ALLTSÅ mycket verkstad. Mycket snack TROTS mycket verkstad. Samt mycket konjunktioner!
Alla är hjärtligt välkomna och det är alltså Södra Teatern 12e och 13e november 19.00 som gäller!
Garagetricket
Skrivet av Emil, 8 november 2011
Har ni hört talas om garagetricket?
Det går kortfattat ut på att man skaffar ett enormt garage för att imponera på folk som gillar stora bilar. Detta är alltså en metafor för att man så att säga skaffar ett skal för en frukt som man i själva verket inte har. Frukt är givetvis också en metafor i sammanhanget.
I ett socioekonomiskt sammanhang handlar det här om att man tar ett enormt banklån köper en enorm fallskärm fyller en enorm kruka med guld och låter den enorma fallskärmen singla ner med guldkrukan till allas beskådan och beundran. Rent symboliskt då förstås.
Nej, för att kunna ge ett autentiskt exempel på vad garagetricket innebär krävs abstraktioner: Livet är ju fullt av självbedrägeri som man liksom vill införliva andra i. ”Man vill ligga steget före.”
I perceptionsteori pratar man ju ofta om att vi med våra sinnen bara uppfattar 20% av verkligheten och fyller i resten med förväntningar, förhoppningar och fördomar. De övriga 80% är fortfarande vad man inom stadsarkitekturen kallar ”open spaces”.
När en reklamröst säger till oss: ”Du har väl inte glömt hur gott det smakar, har du?” Så är det alltså till 80% öppet för oss att tänka på något helt annat än den produkt som säljs. Har vi drömt om att vi hånglat med en citron och fortfarande är lite yrvakna, så är sannolikheten ”fet” att vi tänker på just detta och halvt i trans går och köper en citron. Risken/chansen för att vi sen raggar på citronen är bara 30% eftersom våra fördomar säger oss att citronen är en dålig älskare.
Så ur ett nyliberalt perspektiv är garagetricket helt ointressant. Det varken främjar eller motverkar människors benägenhet att konsumera. För utarmade brukssamhällen i Dalsland däremot är det självklart av stor betydelse, eftersom garageindustrin på intet sätt är en abstrakt metafor utan ett dagligt levebröd. ”Vi som tillverkar garage gör ju det som människor, inte som fiktiva figurer”, säger en kille som heter Magnus i Dals Långed.
Och det genanta i kråksången är ju att just Magnus faktiskt är en fiktiv figur.
Sju
Skrivet av Emil, 1 november 2011
”Sju sorters kakor gör mig konstig i subjektet”, sa min farmor. Och bjöd därför istället på sju sorters centralstimulerande. Det blev aldrig lika mysigt, men ett visst ös infann sig alltid på edftermiddagskvisten.
På midsommar la vi aldrig sju sorters blommor under kudden för att drömma om vårt livs kärlek. Utan istället la vi sju sorters antibiotika under kudden och drömde om vårt livs sjukdom.
Å andra sidan fick vi aldrig sju svåra år när vi krossade en spegel hos farmor. Vi fick ”sju åra svår”. En bok av Jonas Hassen Khemiri som min serbiska farmor skrev redan på 60-talet. Hon uppfann även pizzan och strax därefter hjulet.
”Pizzans runda form inspirerade mig” säger Emil Jensens farmor.
På samma sätt fick tändstickan henne att uppfinna elden.
”Kan man tända en eld så lätt måste det finnas något mer primitivt sätt att göra det på”
Ur renässansen skapade hon antiken:
”En sann innovatör ser på verkan och skapar därefter orsaken. I flip that shit around”, sa farmor, steg upp och tog en sömntablett.
Sen skjutsade hon mig på cykeln. För att inspirera Åsa Lindeborg retroaktivt. Min farmor och jag.
Rumsoptimism
Skrivet av Emil, 31 oktober 2011
Tidsoptimister kommer ju alltid för sent. Själv är jag rumsoptimist. Jag överskattar det krökta rummets implikationer och hamnar i en hoprullad rumsdimension när jag ska träffa folk.
Låt säga att du ska träffa mig på hörnet vid Seven eleven. Denna multinationella affärskedja som redan fått på tok för mycket utrymme i svensk popmusik. Så låt istället säga att jag väntar på hörnet vid falafelhaket Jalla Jalla. Eller varför inte på hörnet vid körskolan Jihad på Norra Grängesbergsgatan? Ja, där ska vi ses klockan åtta!
Du, som är tidsoptimist, kommer dit, men kvart över åtta. Jag, som rumsoptimist, kommer i tid, fast i en blodig pyjamas.
Vad har hänt? frågar du bestört.
Jag vet faktiskt inte, förlåt, men nu är jag ”här”, säger jag och gör citationstecken med alla tänkbara fingrar för allt vad tygen håller.
Jag har alltså färdats i rumtiden och nu kommer det kusliga i kråksången: Samtidigt på två vitt skilda söderhavsöar, börjar två vitt skilda apor upptäcka att de kan skölja sina rotfrukter i havet.
The rest is history.
Den oändliga historien
Skrivet av Emil, 27 oktober 2011
1903 och halv fjärs kom jag hem till min själs älskade i Roskilde. Det var precis efter freden i Roskilde och strax innan Roskildefestivalen, så stämningen i byn var självklart på topp. Alla skrek efter Hammarby och sånt som killar gör när de är glada. Ännu hade ingen kalla kriget-expert kallat Danmark för ”Europas gladaste öststat” och ännu hade inte den så omtalade ”pølse-fascismen” slagit rot.
Det var tidigt på kvällen, den första bananen hade just exporterats in i Sverige och den första pizzerian hade just öppnat i Midsommarkransen i Stockholm. Falafel fanns inte, det var något man bara sa om man sa fel när man skulle säga ”Fall-apfel”, som man åt på den tiden. Fall-apfel var pitabröd med fallfrukt.
Jag vickade på en kyrkogård som gravgrävare. Vilket var ett hårt jobb då. Det här var ju långt innan det fanns gravmaskiner. I framtiden kommer man bimas rakt ner i graven, vilket kommer göra gravgrävarna redundanta. Redundant är ett fint ord för överflödig. Det låter ju tjusigt när man fått sparken att säga, lite högtidligt, när man tryckt ner föräldrarna i soffan framför sig:
- Mamma, pappa, det är en sak jag måste berätta: Jag är redundant!
Varpå föräldrarna andas ut.
- Åh så tjusigt, vi trodde att du blivit en bög.
Varpå tonåringen utbrister:
- Gud vad ni är pinsamma. Det är neutrum. Det heter ett bög. Och ja, jag är det också.
- Ja, men bara du är redundant så får du älska vem du vill.
Så visst finns det fördelar med att använda tjusiga ord för saker och ting. Det kan leda till förståelse, öppenhet och acceptans. Respekt däremot får aldrig någon av någon. Det är därför vi måste sluta tjata om ordet respekt. Och företeelsen respekt. Vad ska vi ha det till? Respekt känns lika urvattnat och innehållslöst som självförverkligande. Överst på Maslows – handen på hjärtat ganska töntiga – behovspyramid.
Detta tänks just nu:
Vi vill bli älskade, beundrade, accepterade, uppskattade, tagna på allvar, skrattade åt, klappade, smekta, vi vill bli komplimenterade, kritiserade, roade, utmanade, lyssnade på, berättade för och vi vill bli jämlika, jämställda, fria och rättvist behandlade.
Allt detta är bra och betyder något.
Däremot tycker jag att respekt och självförverkligande känns lite daterat och lite unket. Lite Freud meets livscoach. Det sämsta av två världar. Lite som när moderaterna blandar nyliberalism och värdekonservatism.
Kuriosa:
De flesta känner till att bananen såldes på apotek de första åren, men visste ni att pizzan användes som narkosmedel av neurologerna på sextiotalet? ”Paltkoma operandi” kallade man operationerna under inflytande av pizza. Dessa skedde i regel efter lunch. Inför lykta dörrar.
Den deppigaste passagen?
Skrivet av Emil, 26 oktober 2011
Jag får ofta frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på Godot? Förlåt för att det blev två ”i” på raken där, men vad ska jag göra? Jag kunde förstås skrivit ”i i väntan på på Godot ”så kanske det hade jämnat ut sig. Men det är för sent, gjort är gjort.
Och vad svarar jag då på frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på på Godot?
Man kan förstås tro att det är Vladimirs monolog när Estragon sover, om flyktighet, overklighet, och ensamheten i ens egna lynniga minne: ”Tomorrow, when I wake, or think I do, what shall I say of today? That with Estragon my friend, at this place until the fall of night, I waited for Godot? That Pozzo passed, with his carrier, and that he spoke to us? Probably. But in all that what truth will there be? (…) Astride of a grave and a difficult birth. Down in the hole, lingerlingly, the gravedigger puts on the forceps. We have time to grow old. The air is full of our cries”
Visst är detta stenhårt, iskallt, smärtsamt och bottenlöst deppigt, men också så pass vackert att en blir lite lycklig på något slags stört sätt. Nej, deppigast är när Pozzo dykt upp i första akten, rökt en pipa, raljerat, show offat, och de har haft en hyfsat nice stund på jorden trots allt, och Pozzo får för sig att han ska ta en pipa till. Och det blir förstås inte alls samma sak andra gången. Det är så fruktansvärt deppigt att man måste utbrista, helst på överdriven stockholmska.
- Det där kan jag relatera till.
Varför överdriven stockholmska? brukar folk då i regel fråga mig.
Jo, lite för att hålla distansen. Det är för smärtsamt att verkligen höra sig själv säga att man kan relatera till detta, säger man det på överdriven stockholmska får man utlopp för det, men man träffas inte av rekylen så att säga.
- Men om man har överdriven stockholmska som grunddialekt då? brukar någon räcka upp och fråga på dessa föreläsnings-serier om Becketts dramatik.
Då är mitt tips att säga det på engelska, med medveten svensk, dansk eller tysk brytning. All germansk brytning funkar.
- I can relate to that.
Det mest störda i kråksången är att allt detta är sant. På något plan.
Ännu oftare än frågan ”vad är den deppigaste passagen i i väntan på godot?” får jag frågan: ”hur ofta får du verkligen frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på Godot?”
Då svarar jag alltid med ett dansnummer.
Emil och NOUR
Skrivet av Emil, 17 oktober 2011
Fredag lördag söndag 16e, 17e och 18e december gör jag en kväll – eller rättare sagt tre kvällar – med käraste Nour El-Refai på Babel i Malmö.
Mer info om aftonen – eller aftnarna – som jag tror heter Emil och Nour samt biljetter som släpps ganska exakt just nu, hittas på:
Biljetter ska även finnas på www.kulturcentralen.nu
Så himla trevligt detta ju.
Krita, yta
Skrivet av Emil, 16 oktober 2011
När det kommer till kritan, vilket det alltid gör, vi har ju faktiskt redan kommit till kritan och levt i kritan i flera år. Detta ska inte förväxlas med att leva på krita. Alltså på kredit. På lånad tid. För det gör vi inte. Man kan inte låna tid. Man kan inte köpa tid. Man kan inte ragga på tid och man kan inte göra slut med tid. Man kan inte säga till tiden: Jag behöver lite tid för mig själv.
Att leva i kritan ska inte heller förväxlas med att leva i Krita. Alltså tidsålderna Krita. Den som kom efter Jura. Även känd som dinosaurietiden. På den tiden fanns bara Keith Richards. Den svenska romantiska komedin ”Keith Richards är far till alla barnen” är alltså based on a true story. Skapelsemyter däremot är oljebaserade. ”Det rinner av mig som vatten på en gås” säger vissa. Men då är man ute på ytligt vatten. I de djupaste vatten simmar å andra sidan de ytligaste fiskarna. Ytspänning är havets egna ord för action.
När jag gick i mellanstadiet och vi skulle hålla föredrag om ett valfritt europeiskt land, valde jag San Marino. För att jag tänkte att det var minst fakta eftersom det var det minsta landet. Så dumt. Skönt att bli äldre och klokare. Idag vet jag bättre och hade självklart valt Vatikanstaten.
Snacka om
Skrivet av Emil, 12 oktober 2011
Och idag släpps nya ljudboken Snacka om som finns att köpa och beställa i bokhandlar och förstås även finns att beställa på:
www.adrianrecordings.com/shop/sv/
Kropp samt själ
Skrivet av Emil, 11 oktober 2011
Idag var jag gäst i ett tidigt morgonprogram i radio och som vanligt när jag ska göra något på morgonen vaknade jag tre timmar för tidigt, det vill säga 4, och inbillade mig att jag var helt utvilad. Kroppen ljuger tills den tror sig själv.
Var kommer då den eventuella själen in i bilden? Som någon slags fotbollstränare. Som står lite bredvid och tror att den påverkar spelet. Skriker sig hes, gestikulerar upprört, bläddrar i en pärm, gör presskonferens efter matchen, känner sig viktig, rumsterar om lite i laget. Men egentligen – hur viktig? Hur oumbärlig?
Så när kroppen dör lever alltså själen vidare? Ja, fast som en fotbollstränare utan fotbollslag. Vilket kan göra själen extremt frustrerad och aggressiv. Som Ahasverus på amfetamin.
När vi gick i åttan skrek vår gympalärare, Stefan, till min vän Cato: Du tror du är så jävla relevant!
Det lät hårt. Det var hårt. Och det sitter fortfarande kvar i mig och säkert i Cato också, som en lite obehaglig resonansbotten. Men kanske menade bara Stefan i all välmening: Lev sinnligt, min vän, grubbla inte fram en själ, en ”tränare” som egentligen varken behövs eller finns. Inte ens jag, som gympalärare, är så viktig som man kan tro – det är din kropp det handlar om. Kanske han menade.
Stefan som också samlade oss i en ring på morgonen och berättade att han rakade sig två gånger om dagen, ibland tre, för att han hade så kraftig skäggväxt.
Vad ville han säga med det?