Sidor
RSS Feed
Fira
Skrivet av Emil
Idag måste vi självklart fira. Det är ju den 19e juni 2010 och vi vet ju alla vad det innebär. Det är inte varje dag något såhär stort sker i Sverige. Man vill ju både gratulera och önska lycka till denna glädjens dag. Man måste vara riktigt hjärtlös för att inte ryckas med i all festyra, äntligen är dagen här vi alla har väntat på.
Så grattis SAC – Syndikalisterna, idag firar vi att ni har funnits i 100 år. Må det bli 100 år till!
Bokstöd
Skrivet av Emil
Jag kallas ju av någon anledning i mediala sammanhang ibland för poet även om jag egentligen mest skrivit låtar, monologer och krönikor genom livet och aldrig ens skrivit en bok! Ändå bjuds jag ofta in till internationella bokmässor och litteraturfestivaler och får snitsiga namnskyltar där det står Emil Jensen, author. Det har sannolikt med min svarta kavaj att göra. Eller kanske är det för att jag då och då hamnar i bokrelaterade sammanhang. När jag fick i uppdrag att designa en bokbuss skev jag ju om här i höstas och ibland dyker ens texter upp i olika böcker utan att man visste om det. Men idag är jag närmre bokens värld än nånsin. Ni hittar mig på översta bilden på www.eddamagnason.com
Idag ska jag skriva min rapport om tankar kring socialt entreprenörskap som tveeggat fenomen, som jag lovade häromdagen. Jag får se när jag sen publicerar den. Jag gör ju krönikor ibland i radio, ibland i tidningar, inte minst i ETCs tidningar. Kanske hamnar den där. Men självklart även här på sidan. Där hamnar allt. Snart får hemsidan eget liv och blir lite som den allvetande skräphögen i fragglarna. Om femtio år kommer man att kunna spela schack mot sin dator.
Horder av människor har uttryckt sin frustration och vrede över att jag snålat med rapporter här på sidan sista dagarna. Men då kontrar jag med att ni i så fall får lägga er vrede eller ännu hellre glädje här i kommentarerna. Ju fler kommentarer desto fler rapporter. Se mina inlägg som morötter, så ser jag era kommentarer som piskor. Så funkar en sund relation.
Anna Lindhs minnesfond
Skrivet av Emil
Igår uppträdde jag med ett par låtar på utdelningen av priset till minne av Anna Lindh. En fantastisk tillställning där priset gick till Jean Zaru, en palestinsk kvinna som ägnat sitt liv åt att förespråka och tillämpa ickevåld. Till min glädje hade hon fått texten till Inte vackrast i världen översatt till sig under dagen. Det gör mig grön av stolthet. Blek av glädje.
I stadgarna står det att minnesfonden i Anna Lindhs anda ska ”bekämpa likgiltighet, fördomar och förtryck” Jag älskar det faktum att likgiltighet står först. Jag kan känna att det är en av fundamenten i mitt artisteri och liv, att bekämpa likgiltighet. Och då menar jag minst lika mycket på ett personligt plan som på ett globalt. I den mån det är någon skillnad.
KG Hammar höll ett vackert tal, Steso Songs uppträdde med ett par skitfina låtar och Helena Bergström och Jan Eliasson var strålande värdar. Jag kan inte fatta att vi har haft en så djävulskt trevlig utrikesminister som Jan Eliason. Maria Wetterstrand for president, förstås, men det finns många sköna ess i den rödgröna rockärmen.
(Visst är valet normalt sett pest eller kolera men efter fyra år med alliansen skulle jag vilja revidera det till kolera eller lite åksjuk på x2000. Och då väljer man ju självklart lite rödgrön mysig kolera!)
Jag har varit inne på det tidigare att det visst spelar roll hur en politiker är som människa. Allt annat är ju…barockt. En människa som av naturen lyssnar på andra, som är nyfiken, öppen, trevlig och dessutom rolig är självklart bättre lämpad att fatta beslut som rör människor än någon som inte är det. Därför var det en retroaktiv fröjd att träffa Jan Eliasson.
Som jag skrivit förr har jag träffat en hel del astrevliga moderater, folkpartister och centerpartister också (den enda kristdemokrat jag träffat är Alf Svensson och han var som sagt framför allt sträv). Och jag fick ett fantastiskt fint litet brev tidigare i år från två fans som skrev ”vi älskar dig, men vi är moderater, hoppas du förstår”. Eftersom det inte fanns någon adress eller så vill jag passa på att svara här och nu: Självklart förstår jag och älskar er tillbaka precis lika mycket för det, minst!
Som gammal anarkist är jag förstås medveten om den gamla devisen att ”alla röster går till Wallenberg” i vilket fall, men jag tror på att försöka påverka och förändra från alla tänkbara håll som överhuvudtaget är möjliga, och där är höstens val om än bara en liten liten möjlighet av många, så ändå en. Det handlar om ett hela tiden bygga från alla håll. Demokrati borde inte vara ett substantiv utan ett verb.
Ibland i intervjuer får man frågan: Tror du att du kan förändra världen? Det är en riktigt absurd fråga. Vi förändrar världen oavbrutet, vare sig vi vill eller inte. Så naivt att tro något annat.
På tal om naivt, i min ljudbok Mellansnack driver jag ju om att jag är ”en naiv idealist som dör på slutet” efter att Troell gav mig en sådan roll i en film och sa att jag skulle spela mig själv. Jag har märkt ibland att ironin inte riktigt gått fram i alla lägen. Visst dör jag på slutet även utanför filmduken, men naiv är nog det nästsista jag är och idealist det sista.
Att bekämpa likgiltigheten, däremot, tror jag på i alla lägen. Och att göra det från nåt slags bortomcyniskt håll, där man sett svärtan i ögonvitan, tror jag är en nödvändighet om det ska vara det minsta trovärdigt. Och att dö på slutet är tyvärr både nödvändigt och trovärdigt. Men ändå.
Mikrofonstativ och Tällberg
Skrivet av Emil
Jag fortsätter min genomgång av de senaste dagarna.
Första stoppet på den senaste veckans turné var i Stockholm. Jag uppträdde som hemlig häst (gäst that is, men som ni vet får jag inte gå tillbaka och ändra något i mina rapporter, i synnerhet inte om felet är bättre än rättet) Jag var alltså hemlig häst på klubb högkvarteret i Sthlm och skulle bara riva av en låt, en dikt och ett skämt i samband med en release. När jag var klar med skämtet och dikten skulle jag efter önskemål köra Så får du mig ändå. Jag fick en mystisk ingivelse att jag var tvungen att göra något helt annat med låten just den kvällen, men kom inte på vad det skulle vara. Men jag behövde inte göra jobbet. Halvvägs in i låten märkte jag hur mikrofonstativet började sjunka. Långsamt långsamt så att bara jag själv märkte det till en böjan. Jag fick börja ställa mig i helt nya positioner för varje centimeter den sjönk. Först lite lätt framåtböjd. Sen bredbent som en skinnbrallerocker. Utan skinnbrallor men ändå. Till slut mer eller mindre på knä med överkroppen helt böjd bakåt i nån slags total-limbo. Hade man kunnat sätta den korreografin och den exakta sjunktiden på stativet så hade jag alltid gjort det. Det passade så perfekt till tematiken i låten. Dessutom blev det ett perfekt yoga-pass.
Dagen därpå åkte jag till Tällberg foundations enorma globala möte i Leksand. 1800 personer från 120 länder var på plats för att prata och inte minst skapa hållbar utveckling. Inte främst ur miljösynpunkt utan ännu mer utifrån mänskliga rättigheter och sociala frågor. Jag spelade på kvällen tillsammans med Ane Brun, Rebecka Karijord, Jennie Abrahamsson och Wendy McNeil, som ett mini-no more lullbabies. (vi gjorde ju en helkväll på södran i höstas och ska även göra det i vita bergen i augusti för er som missade det)
Vi körde ett par låtar var och jag blev förstås tvungen att köra mitt mellansnack helt och hållet på engelska vilket jag inte gjort sen jag körde i Berlin i början av detta sekel. 2004 var det nog. Och det var fantastiskt att det överhuvudtaget gick att nå ut och ännu mer nå in. Kanske läge på ett internationellt sammanbrott snart.
Men det var sakerna som nådde ut till och in i mig som jag i första hand bär med mig. Jag var på en massa seminarier och föreläsningar och workshops av olika slag som satte igång en massa funderingar.
Inte minst var fick jag en rejäl aha-upplevelse, eller snarare nähä-upplevelse förstås, när jag var på ett seminarie om städer. Jag insåg en gång för alla att det är i städerna det måste ske. Mer än halva jordens befolkning bor i städer och det kommer bli fler inom kort. Man kan lätt få intrycket av att hållbar utveckling skulle handla om att flytta ut på landet, odla slanggurka och lägga ner städerna som fenomen, men det är varken möjligt eller eftersträvansvärt, jag tror det måste bli precis tvärtom. Det är i städerna det börjar och i städerna det slutar.
Det schyssta med hela detta globala mötet var att det i raka motsatsen till Cop 15 i Köpenhamn inte handlade om en mängd motvilliga maktmänniskor som skulle låtsas komma överrens om något, utan de närvarande var drivna, nyfikna människor som ville visa vad de åstadkommit på sina håll och ville få mer inspiration och idéer att fortsätta. Någon hade startat ett kulturnätverk i Nairobi, någon var borgmästare i en amerikansk stad som försökte ställa om allt till hållbart, en del hade gjort något extremt småskaligt, en annan något extremt globalt. Det var inte så stor skillnad, fokuset låg på handlingen och att dela med sig. Det var maktmänniskor av alla slag, men dom/vi representerade inte i första hand några länders eller företags ekonomiska intressen, utan viljan att agera.
En annan intressant aspekt av mötet var förstås detta med socialt entreprenörskap, ett fenomen som verkligen kan splittra mig. Det handlar ju i grunden om att göra buisness som samtidigt leder till något gott, någon form av välgörenhet. Det finns både poänger och stora faror i detta. Mer om detta skall jag skriva om imorgon. Eller i övermorgon.
Jag sitter just nu på tåget på väg för att uppträda vid utdelande av Anna Lindh priset. Det kan bli värt en rapport emellan. Dessutom har jag halsfluss och låter som en kråka. Men det är smörigt att inte låta som en kråka. Glöm aldrig det.
Nationaldagen
Skrivet av Emil
Sista veckan har det hänt så mycket intressant att rapportera om att jag inte hunnit rapportera om det. Vilket är skitbra. Därför blir det närmsta par dagarna flera rapporter om dagen. Vilket är ännu skitbättre. Och skitbäst är att ni är så många som följer de här rapporteringarna, det gläder mig sannerligen.
Innan jag drar i gång vill jag bara passa på att tacka alla underbara publiker i Karlstad, Göteborg och Eskilstuna. Och så förstås tack till publiken på Tällberg foundation som i och för sig till stor del inte förstår det här, eftersom många av er inte pratade svenska, men tack ändå! Det var fantastiskt att köra allt mellansnack på engelska – det var ju inte mindre än 120 nationaliteter där – och inse att det faktiskt går att nå ut och nå in även när man översätter. Tack all fin publik och tack alla fina arrangörer som Vi på filten i Göteborg och Unga arrangörer i Karlstad. Ni är vår tids hjältar!
Jag tänkte närmsta par dagarna rapportera om mina tankar kring aktuella fenomen som nationaldagen, världsmiljödagen och det gigantiska globala forumet i Tällberg. Och mycket annat som senaste veckan bjudit på.
Jag börjar med nationaldagen:
Sista par åren tror jag att jag har läst en halv miljon krönikor om att ”man måste kunna vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist.” Och sista tiden ”äntligen kan man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist”. Jaha, så kan man då äntligen vifta med svenska flaggan om man vill. Men varför?
Folk får gärna vifta med vad dom vill och sjunga vilka låtar dom vill, jag skulle aldrig kunna bry mig mindre. Men varför ska man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången? Det framgår aldrig i dessa krönikor. Vad betyder det att vifta och sjunga? Vad står det för om inte nationalism? Och vad är nationalism om inte patriotism? Och vad är patriotism om inte exkluderande och i grund och botten självförhärligande och inskränkt? Och vad är det som är så viktigt och bra med det?
Man måste kunna nypa tjejer i röven utan att kallas sexist. Man måste kunna förbjuda könsneutrala äktenskap utan att kallas homofob. Man måste kunna blanda glass, chokladsås och hallon utan att det kallas för efterrätt.
Måste man verkligen det?
Om man ifrågasätter vad det är vi ska fira med den svenska nationaldagen brukar ofta naturargumentet dyka upp. ”Vi ska vara stolta över vår svenska vackra natur.” Det har jag aldrig förstått även om jag självklart älskar mycket av den natur som finns i Sverige.
Men när jag ser en snygg bokskog eller sjö så tänker jag aldrig ”Sverige är vackert”, snarare ”världen är vacker” eller ”den här platsen är vacker”. (förutom att man aldrig tänker i så kärnfulla meningar) Och framför allt, på vilket sätt ska vi varastolta över den svenska naturen? Vi har väl inte byggt bergen eller grävt sjöarna. Vi kan möjligen i så fall vara stolta över typ Göta kanal. Grävd av tusentals slavarbetare för hundratals år sen… Så, nej, jag vetefan om vi ska vara så sjukt stolta över det heller. Och dessutom tillhör det väl inte oss?
”Jorden tillhör alla” är en gammal skön klyscha. ”Jorden tillhör ingen” är en ännu skönare och lite mindre gammal klyscha. När man ser Afrika på en världskarta fattar man vidden av vilket sinnesrubbat påhitt det är. De spikraka gränser som kolonialherrarna drog med linjal över den afrikanska kontinenten är som ett monument över världens största lurendrejeri. Du som står där ska vifta med en blå flagga, du som står där ska vifta med en grön.
Om bara nationalismen hade hållit sig till flaggviftande och sångsjungande, så hade det ju inte varit något problem. Men genom historien är det väldigt sällan det har stannat där. Eller börjat där.
Ja, man måste kunna få vifta med svenska flaggan utan att kallas för rasist. Självklart, vifta på. Men för min del får man gärna låta bli. Det finns så OTROLIGT mycket annat att fira. HELA TIDEN.
Fyra nya sköna rön
Skrivet av Emil
Planet B
Man får ofta höra i miljösammanhang att ”det finns ingen planet b”. Alltså, vi måste ta hand om den här planeten, för det finns ingen reservplanet om vi förstör jorden. Det har nu visat sig vara lögn och förbannad dikt.
Planet B finns visst och vi har träffat en av planetens tre invånare, Jark Macops.
- Vi är tre PR-konsulter som bor här och vi börjar alla tre bli medelålders och lite trötta på varandra, säger Jark. Vi välkomnar gärna jordens alla människor och djur när helst ni är klara med jorden.
Många kritiker menar att vi då bara flyttar problemen dit, men Jark Macops försäkrar att det inte är några problem:
- Det finns även en planet C som är helt orörd, där bor det bara en grafisk designer just nu, så det är bara att köra på i samma stil!
Fan på väggen
Det har även visat sig att man ska måla fan på väggen.
- Fan gör sig otroligt bra på bild, säger Marika Ankardotter, curator på The London and the Stockholm. Och gatukonst är så 2010! skriker hon som om vi stod sjukligt långt borta.
Att måla fan som rondellhund däremot, tycker Ankardotter vore att gå för långt.
- Det är en het potatis, säger hon kryptiskt.
När vi frågar hur hon menar blir hon eftertänksam, tittar långt bort mot horisontlinjen och tar en klunk rödvin ”för att fukta strupen”.
- As I said, det är en het potatis. Det finns djävulsdyrkare som kan bli kränkta.
För tryckfrihet
En ny frihet som fler och fler vurmar för är förtryckfriheten.
- Man måste få förtrycka vem man vill av vilken anledning man vill. Inskränker vi på förtryckfriheten har vi snart inget förtryck kvar, uppger en källa som vi alltid använder oss av.
Alla kan?
Det har länge tvistats om huruvida ”alla kan”. Det är ju en demokratisk och jämlik tanke att alla kan. En tanke som har fått kritik eftersom det finns vissa som verkligen uppenbarligen inte kan. Men det har nu visat sig att ingen kan. Det är lika demokratiskt och jämlikt och dessutom kan ingen kritisera det eftersom det är sant. Vad exakt det är som ingen kan är det ingen som vet.
Rättvisemärkta bloggen
Skrivet av Emil
Idag har jag varit på en fantastisk liten kursdag med Roger Pontare, Jennie Abrahamsson, Doreen Månsson och Promoe och några andra sköningar, tillsammans ska vi bli ambassadörer för Fairtrade eller Rättvisemärkt som det hette förr.
Det finns många skäl till att det var en så bra dag. För det första kan det vara ett välkommet avbräck som ensamarbetande soloartist att ibland sätta sig i en kursstol tillsammans med några trevliga kollegor, för det andra var det förstås en både angelägen och intressant dag på alla vis och för det tredje var personalstyrkan från fairtrade just så fin och bra som man kan tänka sig, minst. Dessutom var det högklassig chokladprovning, gott kaffe och sköna bananer. Och sånt spelar ju alltid roll här i livet.
Även om jag är smärtsamt medveten om att konsumtion och konsumentval förstås inte är den allenarådande vägen till en bättre värld, så känns fairtrade bra på så många sätt. Det inbegriper så mycket av allt som känns viktigt – mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling och i förlängningen också djurrätt, antirasism, antihomofobi och hela skiten egentligen. Vad menar jag med hela skiten? Som alltid menar jag precis vad jag säger, det vill säga hela skiten i det här fallet.
Självklart är närodlat, närproducerat och second hand i regel det allra bästa, men i den mån vi nu ändå väljer att köpa olika grejer från olika håll i världen, så är fairtrade en skitbra märkning. Och när det gäller livsnödvändigheter som kaffe och bananer så finns det inte så mycket närodlat – och ännu mindre bra second hand!
Det känns också bra att rättvisemärkningen inte isolerar något fenomen som inte går att isolera – som så ofta kan bli fallet när det gäller till exempel miljöfrågor som jag alltid har känt i grunden egentligen handlar minst lika mycket om sociala frågor och mänskliga rättigheter.
Ja, det var som sagt en inspirerande dag på alla vis som jag kommer att skriva mer om och jag kommer hursomhelst att få många skäl att återkomma till fairtrade här såsmåningom. (Och hela skiten med för den delen!)
Tack för alla fina kommentarer. Många har reagerat glatt på det nya inslaget igår med bild här på sidan, det var tänkt som ett skämt bara för gårdagens specialare, men som den demokratajäkel jag är tar jag självklart in vad ni säger. Jag hade ju en omröstning här i julas där alla slog fast att jag skulle börja köra med bilder. Tim efterlyser även bilder från när jag var femton. Vi får se vad jag hittar när jag kommer hem. Vem vet. Här fortsätter min hårt sponsrade konsumentupplysning live från Stureplan:
T-shirten med fisken med hög hatt som åker rullstol (rullstolen syns tyvärr inte på bilden) kommer från Ungern och går knappast att få tag i. Kaffekoppen kommer från Hornstull, Sweden. Kavajen vetefan. Byxorna är från Ungern. Blicken är riktad mot Ungern. Mustaschen fattar jag inte var den kommer ifrån för jag rakade mig igår och jag har inte alls särskilt hetsig skäggväxt. Från Ungern? Antagligen.
Imorgon blir det hudspecial. Märkeshud. Vill du ha en hud som ger dig den kärlek du aldrig fick i mellanstadiet? En hud som omger dig som en varm kram? En hud som släcker den där törsten du aldrig riktigt kommer åt?
Stureplansbloggen
Skrivet av Emil
Inatt bodde jag av någon anledning på elite hotell precis vid Stureplan. Vilket gör att jag bara måste passa på att skriva ett litet inlägg här innan jag drar – då blir jag ju per definition plötsligt stureplansbloggare! Och inget är väl mer eftersträvansvärt i livet?
Först tänkte jag att jag, i den andan, skulle ta bilder på mig själv i olika kläder och skriva var jag köpt dom, men eftersom det mesta jag har på mig är second hand från Ungern, så blir det inte riktigt stureplansblogg över det, men ändå!
Tröjan kommer från Budapest och kostar 14 800 ungerska forinter. Byxorna också. I håret har jag inga products, det är helt ekologiskt närodlat hår. Köp!
Sen har jag förstått att stureplansbloggandet handlar mycket om att förolämpa andra stureplansbloggare, så det måste jag förstås göra, tänkte jag. Problemet är att jag inte känner till några andra stureplansbloggare (än mig) Så jag får förolämpa mig själv. Fan vad jag är patetisk. En riktig slyna är jag. Hata Emil Jensen!
Så, då har jag varit kontroversiell och provokativ – förhoppningsvis ger det lite media och därmed spons och cash till min nästa operation. Silikon i nacken tänkte jag. Så jag ser ut som en rugbyback. Även lite fettsugning i armbågarna så att dom blir riktigt vassa. Och så förstås en stor burk med brun utan sol, smal utan mat, känd utan grej och rik utan inkomst.
Puss!
Emilio
På tåget
Skrivet av Emil
Kära mina vänner,
idag sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Sträckan Malmö-Stockholm är så sönderåkt för mig att jag med förbundna ögon skulle kunna peka ut var varje gran vajar, varje sten ligger och var varje byfåne står. (Bysnille that is)
Men idag är det som bekant försommar och lite nytillkomna rapsfält glänser till här och var och gör resan lite värd sig. Ungefär som när man går en sväng i en oförändrad grå stad på våren och nya punkare i olika färger har uppstått. Jag hade själv tuppkam när jag var mindre och jag identifierar mig fortfarande så mycket med det, så när tåget stannar till i Hjärup och det kliver på en femtonårig punkare, tänker jag att det måste vara någon jag känner.
Må jag aldrig sluta tänka så. Det är för mig som ett litet skönt bevis på att jag är samma person genom ett helt liv. Det finns en viktig kommunikation mellan alla ens perioder och inkarnationer. Inte bara en fragmentarisk osammanhängande spilld gelé drömd av olika upphovspersoner, som det så ofta kan verka.
(Där tror jag att de flesta känner igen sig. Enligt Aftonbladet upplever 85% av Sveriges befolkning sitt liv som ”spilld gelé drömd av någon annan.”)
Då är det skönt att det kläcks nya punkare om våren. Och att rapsen blommar på väg till Stockholm. Det är som ett färgglatt säkerhetsbälte i livets baksäte. (Fast 62% upplever att dom ligger i livets baklucka, enligt Expressen. Med munkavel – 48%. Med fastbundna händer och fötter – 36%. I en bil som är på väg att sjunka till havets botten – 22%)
Endast 9% upplever att dom åker radiobil på ett nerlagt tivoli på hösten, nakna. 2% upplever detta som någon positivt.
Semester
Skrivet av Emil
Jag och mitt slutspelsskägg hittade en sista minuten-resa till Afghanistan. Inte det krigshärjade Afghanistan förstås, utan semesterorten Afghanistan på spanska västkusten. Det vill säga Portugal.
Varken jag eller mitt slutspelsskägg kunde någon portugisiska. Vi är båda usla på språk, jag kan göra mig förstådd på urdu och keltiska och mitt slutspelsskägg kan bara lite köks-kurdiska. Så vi visste att vi skulle få kämpa mycket med kroppsspråket. Medan vi packade tränade vi på att rotera med huvudet, som en tvetydighet som ingen skulle kunna tolka vare sig som ja eller nej, utan mer som ett forever maybe.
Västkusten, kan man tänka, är full av brännmaneter, havstulpaner och goa gubbar. Men inte Afghanistan i Portugal. Det var verkligen ett semesterparadis. Vi hittade aldrig till havet, men ett fantastiskt köpcentrum låg alldeles i närheten av flygplatsen. Där kunde man köpa svensk honung och olika applikationer till någons iphone. Vems framgick inte.
Eftersom köpcentret var dygnet runt-öppet behövde vi inte hitta något hotell. Vi sov på espressohouse och drömde jättesnabbt av allt kaffe. Jaha, så har man varit på semester, sa mitt slutspelsskägg när vi kom hem igen. Så jävla onödigt att säga så, det visste vi ju.
Det har var ingen vanlig vardagshistoria, utan en fabel eftersom både jag och mitt slutspelsskägg är djur. Jag är zenbuddhist med nos och mitt slutspelsskägg är en höjdare inom näringslivet med klövar. Sensmoralen är ju i det här fallet givetvis ”den som…”
Författaren minns inte fortsättningen på själva talesättet och fokuserade därför på själva ”den” som… I det här fallet ”vi” som… Eller om man ska vara helt ärlig; ”vi” ”som”…
Men så ärlig kan ingen människa vara. Tur då att vi hade nos och klövar och dylikt.