Den deppigaste passagen?

Skrivet av Emil, 26 oktober 2011

Jag får ofta frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på Godot? Förlåt för att det blev två ”i” på raken där, men vad ska jag göra? Jag kunde förstås skrivit ”i i väntan på på Godot ”så kanske det hade jämnat ut sig. Men det är för sent, gjort är gjort.

Och vad svarar jag då på frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på på Godot?

Man kan förstås tro att det är Vladimirs monolog när Estragon sover, om flyktighet, overklighet, och ensamheten i ens egna lynniga minne: ”Tomorrow, when I wake, or think I do, what shall I say of today? That with Estragon my friend, at this place until the fall of night, I waited for Godot? That Pozzo passed, with his carrier, and that he spoke to us? Probably. But in all that what truth will there be?  (…) Astride of a grave and a difficult birth. Down in the hole, lingerlingly, the gravedigger puts on the forceps. We have time to grow old. The air is full of our cries”

Visst är detta stenhårt, iskallt, smärtsamt och bottenlöst deppigt, men också så pass vackert att en blir lite lycklig på något slags stört sätt. Nej, deppigast är när Pozzo dykt upp i första akten, rökt en pipa, raljerat, show offat, och de har haft en hyfsat nice stund på jorden trots allt, och Pozzo får för sig att han ska ta en pipa till. Och det blir förstås inte alls samma sak andra gången. Det är så fruktansvärt deppigt att man måste utbrista, helst på överdriven stockholmska.

- Det där kan jag relatera till.

Varför överdriven stockholmska? brukar folk då i regel fråga mig.

Jo, lite för att hålla distansen. Det är för smärtsamt att verkligen höra sig själv säga att man kan relatera till detta, säger man det på överdriven stockholmska får man utlopp för det, men man träffas inte av rekylen så att säga.

- Men om man har överdriven stockholmska som grunddialekt då? brukar någon räcka upp och fråga på dessa föreläsnings-serier om Becketts dramatik.

Då är mitt tips att säga det på engelska, med medveten svensk, dansk eller tysk brytning. All germansk brytning funkar.

- I can relate to that.

Det mest störda i kråksången är att allt detta är sant. På något plan.

Ännu oftare än frågan ”vad är den deppigaste passagen i i väntan på godot?” får jag frågan: ”hur ofta får du verkligen frågan om vad som är den deppigaste passagen i i väntan på Godot?”

Då svarar jag alltid med ett dansnummer.

 


2 kommentarer till “Den deppigaste passagen?”

  1. Kristin har skrivit:

    Det dansnumret skulle jag vilja se. Ser förresten fram emot att se dig i Umeå i november :)

  2. Jenny har skrivit:

    Väldigt fint och roligt!
    Och den lyckligaste passagen enligt mig är:
    ”We always find something, eh Didi, to give us the impression we exist?”

Skriv något!