Den oändliga historien

Skrivet av Emil, 27 oktober 2011

1903 och halv fjärs kom jag hem till min själs älskade i Roskilde. Det var precis efter freden i Roskilde och strax innan Roskildefestivalen, så stämningen i byn var självklart på topp. Alla skrek efter Hammarby och sånt som killar gör när de är glada. Ännu hade ingen kalla kriget-expert kallat Danmark för ”Europas gladaste öststat” och ännu hade inte den så omtalade ”pølse-fascismen” slagit rot.

Det var tidigt på kvällen, den första bananen hade just exporterats in i Sverige och den första pizzerian hade just öppnat i Midsommarkransen i Stockholm. Falafel fanns inte, det var något man bara sa om man sa fel när man skulle säga ”Fall-apfel”, som man åt på den tiden. Fall-apfel var pitabröd med fallfrukt.

Jag vickade på en kyrkogård som gravgrävare. Vilket var ett hårt jobb då. Det här var ju långt innan det fanns gravmaskiner. I framtiden kommer man bimas rakt ner i graven, vilket kommer göra gravgrävarna redundanta. Redundant är ett fint ord för överflödig. Det låter ju tjusigt när man fått sparken att säga, lite högtidligt, när man tryckt ner föräldrarna i soffan framför sig:

- Mamma, pappa, det är en sak jag måste berätta: Jag är redundant!

Varpå föräldrarna andas ut.

- Åh så tjusigt, vi trodde att du blivit en bög.

Varpå tonåringen utbrister:

- Gud vad ni är pinsamma. Det är neutrum. Det heter ett bög. Och ja, jag är det också.

- Ja, men bara du är redundant så får du älska vem du vill.

Så visst finns det fördelar med att använda tjusiga ord för saker och ting. Det kan leda till förståelse, öppenhet och acceptans. Respekt däremot får aldrig någon av någon. Det är därför vi måste sluta tjata om ordet respekt. Och företeelsen respekt. Vad ska vi ha det till? Respekt känns lika urvattnat och innehållslöst som självförverkligande. Överst på Maslows – handen på hjärtat ganska töntiga – behovspyramid.

Detta tänks just nu:

Vi vill bli älskade, beundrade, accepterade, uppskattade, tagna på allvar, skrattade åt, klappade, smekta, vi vill bli komplimenterade, kritiserade, roade, utmanade, lyssnade på, berättade för och vi vill bli jämlika, jämställda, fria och rättvist behandlade.

Allt detta är bra och betyder något.

Däremot tycker jag att respekt och självförverkligande känns lite daterat och lite unket. Lite Freud meets livscoach. Det sämsta av två världar. Lite som när moderaterna blandar nyliberalism och värdekonservatism.

Kuriosa:

De flesta känner till att bananen såldes på apotek de första åren, men visste ni att pizzan användes som narkosmedel av neurologerna på sextiotalet? ”Paltkoma operandi” kallade man operationerna under inflytande av pizza. Dessa skedde i regel efter lunch. Inför lykta dörrar.

 


2 kommentarer till “Den oändliga historien”

  1. Maja har skrivit:

    Hej Emil! Du är bra! Det var allt jag kom på.

  2. B har skrivit:

    Haha åh heja dig!

Skriv något!