Fenomen

Skrivet av Emil

Minns ni? När man var liten och mörkrädd och träffade nån annan som var ännu mer mörkrädd, så slutade man själv att vara mörkrädd? Eller när man var tonåring och neurotisk och träffade nån som var ännu mer neurotisk och hur man då plötsligt slutade vara neurotisk och istället blev ganska trygg och balanserad?

Så fort man träffar nån som är det man själv är fast lite mer, så blir man själv mindre av det eller rentav något annat. Detta kallas ”reflektoris in tabula rasa” inom medicinen. Spegeln på den oskrivna tavlan. Detta betyder att du bäst botar någons spindelfobi genom att vara ännu mer spindelfobiker. Träffar du någon som är bipolär ska du vara ännu bipolärare. Träffar du någon som inte kan relatera till andra människor ska du relatera ännu sämre till den personen, så kommer den plötsligt att relatera som satan. Detta kan appliceras på i stort sett alla tillstånd utom möjligen benbrott.

Hur förklarar man då när man var femton och jättefull och blev tagen av polisen och alltid plötsligt nyktrade till? Berodde det på att poliserna som tog en var jättefullare? Kanske. Det får vi aldrig veta. Men ibland blir det bara som det blir. Ibland räcker inte teorierna till för att förklara ett fenomen. Livet har alltid dubbelt så många frågor som svar. Som odjuret Hydra i den grekiska mytologin. För varje huvud man hugger av så växer det fram två nya. Likadant med de stora frågorna:

Varför känner man sig så övergiven när ens förmiddagskopp tar slut? Varför kan man inte erkänna att man ligger och sover om nån ringer och väcker en på eftermiddagen? Vem ska trösta knyttet?

Detta är livets kanske tre svåraste frågor. Skulle nån svara på dom kommer genast dubbelt så många frågor och dubbelt så svåra frågor torna upp sig på den redan sunkiga himlen.

Man vill så desperat att universum ska vyssja och pyssja oss. Men det gör det inte. Det är hårt och det är kallt och man fylls av självförakt över sin egen oförmåga att hantera de omänskliga villkoren som råder. Hur kan man då döma nån? Hur kan man då någonsin döma någon för något?

Imorgon tänkte jag därför i en lång krönika rasa mot dödsstraffet. Alla tiders sjukaste fenomen alla katergorier. Och då har vi ändå saker som låten ”El papaya coconut” med Kicki Danielsson och Dr Alban.

Postat i: Rapporter Kommentarer(4) januari 2010


4 kommentarer till “Fenomen”

  1. Lena har skrivit:
    2010-01-28, kl. 18:08

    Yes. Vilket sammanträffande. Jag läste just om avvikelse som identitet efter att ha sett filmen DE ofrivilliga . En reflektion. Det finns nog situationer när det inte alls är säkert att den andre är mer mörkrädd eller mer neurotisk men något gör att vi ser oss ha ett litet övertag och väljer att se det så. Vi kanske är lika skiträdda båda men vi väljer att se den andre som avvikare och oss själva som normala. Jättespännande självstudie.
    TAck för härliga bloggar. Men nu väntar jag på att du ska skriva nåt om snön som gör att jag härdar ut i väntan på april som vekar bli en kul månad.

  2. pjär har skrivit:
    2010-01-29, kl. 10:28

    hhs….
    håller med, håller tyst o ställer inga fråger.. vill inte rubba världen mer…

  3. Björk har skrivit:
    2010-01-29, kl. 11:21

    världsbäst! veckans text.

  4. grönöga har skrivit:
    2010-01-31, kl. 20:18

    Knyttet behövde ingen tröst efter att ha träffat ditt Skrutt, som var ännu mer rädd än han själv. Så fint.

Skriv något!