Sidor
RSS Feed
På låtsas
Skrivet av Emil
Tack för era kommenterar och svar på mina frågor. Härmed har jag skaffat en kamera. Imorgon ska jag få den att funka och efter helgen ska jag börja lägga in lite bilder när det passar. Vilket det gör efter helgen. Och det har ni bestämt. Demokrati är inte så jävla dumt som det låter.
Jag ska helt klart fortsätta ställa små läsarfrågor. Samt stora. Men ni får gärna kommentera såfort ni har något på hjärtat, det blir myckt roligare då. Och jag kommer skriva fler inlägg, känner jag. Vilken spinoff-effekt. Tvåvägskommunikation är inte så jävla dumt det heller. Man borde umgås. Live. Det kan bli det nya, att människor träffar varandra och umgås. Frågan är vad man skulle kalla det. Live-get-together-and spend-time-with-each-other. Hade ju varit ett adekvat och klatchigt namn. Och verbet skulle isåfall vara att live-get-together-and-spend-time-with-each-othra. Kan bli lika stort som sex!
Jag har nu kommit till Gotland. Och sitter och funderar på mitt tal imorgon, vid invigningen av bokbussen. Temat för hur jag har valt ut texterna och orden på bussen är en slags hyllning till fantasin som fenomen och livsuppehållare. Missförståndet som källa till inspiration och glädje. Allra mest ett lovtal till att låtsas.
Böcker och musik har alltid varit en låtsasvärld att hänga i när denna världen inte riktigt fungerat. Vilket den allt som oftast inte gjort eller gör. En låtsasvärld som alltid känts minst lika verklig som denna.
Min första stora kärlek var en fiktiv person, en tjej i en ungdomsbok som hette Päivi. Jag var fanimej kär i henne från ettan till trean! Namnet gör mig fortfarande lite darrig i knäna. Ett skönt darr. Och min bästa kompis är fortfarande en fiktiv person. Holden Caulfield. Jag umgås med honom dagligen. Han har varit en av mina närmsta sen jag var fjorton. Och mitt första band var ett låtsasband. Vi släppte sju låtsasalbum långt innan jag släppte mitt första riktiga. Och när mina föräldrar skildes och man skulle få låtsasmorsa och låtsasfarsa blev jag så jävla besviken när det visade sig att dom var riktiga!
För att inte tala om min fotbollskarriär. Jag brukade själv vara båda lagen och dessutom tränare, domare och linjeman och kommentator. OCH expertkommentator! Jag vet inte hur många VM jag spelat, dömt och kommenterat. Och expertkommenterat. Som varit klart mer rafflande än dom ”riktiga” VM jag sen sett på TV. I mina VM blev finalen i regel mellan länder som Fiji och Djibouti eller Nepal. Fiji vann alltid. På straffar. (Där jag var straffskytt och målvakt. Och expertkommentator.)
Så när jag hör meningen ”bara på låtsas” blir jag alltid lika förvirrad. Hur då bara? Det är väl inte så bara? ”Bara på riktigt” känns klart mer rimligt att säga.
Att gå med Björk i lurarna på gymnasiet tog mig mycket längre än mina två Islandsresor efter gymnasiet. Salingers bok ”Catcher in the rye” var och är en ständigt pågående tripp som skakat om mig mer än alla trippar – både resor och droger – tillsammans. Och när jag var ute och cyklade en sommar för några år sen och bodde utomhus på olika stränder och läste Mobergs ”Din stund på jorden” och samtidigt skrev dagbok upptäckte jag hur låtsasvärldarna fortplantade sig på olika sätt. Redan när vi läser en bok eller lyssnar på musik fyller vi själva i och bildar en tredje värld. Jag vet ju själv när man jobbar med scenkonst, hur man kan göra samma föreställning en hel höst men ingen föreställning blir den andra lik när publiken byts ut. Varje atom (eller kvark eller sträng eller vad som nu är minst) i föreställningen ändras direkt beroende på vem som möter upp i salongen med sitt egna universum.
Det sägs att vi kan låtsas sova om vi är vakna, men vi kan inte låtsas vara vakna om vi sover. Inte? Är det inte just det vi gör när vi drömmer? Att drömma är väl just det, att låtsas vara vaken! Allt går att låtsas.
Och det sägs att vi som lever kan låtsas att vi är döda, men de döda kan aldrig låtsas att de lever. Men vad vet vi om det? När vi läser en biografi om nån som levde för länge sen och känner en sån stark närvaro av den personen, eller när vi lyssnar på en gammal inspelning av Nick Drake och känner hur han sitter mellan örat och hjärtat och spelar, just då låtsas de döda att de lever. I allra högsta grad.
Bara på låtsas. Hur då?
Och i en tid där komers och konsumtion tagit sig in i alla delar av vår tillvaro kan vi fortfarande låtsas. Vi kanske inte ens får låtsas vad vi vill. Men vi kan låtsas att vi får det.
8 kommentarer till “På låtsas”
Skriv något!
2009-12-11, kl. 19:53
Hmm djupt. Jag tycker iaf inte om ordet låtsas. Alls. Jag skulle hellre föredra att kalla allt på riktigt. Allt som vi fantiserar/drömmer är ju riktigt – för oss. Kanske inte på samma sätt som ”verkligheten” som vi lever i. Men den finns ju ändå. Typ. För allting är individuellt och det beror bara på hur vi själv vill se det som. Den är inte konkret, man kan inte ta tag i den. Men alltså det beror också på hur man definerar ”på riktigt”. Den är inte verklig bara för att den är individuell? Orden ”bara på låtsas” gör allting så tråkigt. Alltså. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst men det blir för långt och komplicerat för att vara en kommentar.
Woho kamera!
2009-12-11, kl. 21:55
Men… hur kan man veta att det som vi kallar på riktigt verkligen är på riktigt? Allt annat kanske är på riktigt på riktigt och på riktigt är bara på riktigt på låtsas. Nä nu ska jag ta mig en låtsasmacka. Godkväll.
2009-12-11, kl. 22:59
Haha.. åå vilket härligt inlägg! Jag har också levt i mina barndoms böcker, och ibland blir jag nästan förbannad på dem för att de gav en så mycket hopp och tro om livet. Jag levde mig ju verkligen in i dem. Jag hade en låtsas kompis när jag var liten.. vet inte riktigt vad jag fick det i från. Men allt jag lekt som liten genom åren är ju en hel värld på låtsas, som betyder så mycket. Jag lekte tills jag var ganska gammal. Men det talade jag ju inte om för mina jämnåriga kompisar.
Jag håller verkligen med om fantasin som fenomen och livsuppehållare. Och missförståndet som källa till inspiration och glädje. Vad skulle jag göra utan min ”låtsas” värld.. som kanske egentligen är på riktigt?
Att fundera på vad som är på riktigt och på låsas kan man ju bli snurrig av. Hur vet jag att det jag känner är på riktigt och inte på låtsas.. nåt som jag känner för att jag ”borde” känna så, hur vet jag att jag tycker nånting och att det verkligen är jag, jag kanske bara hittar på. Fast nånstans måste det ju va jag ändå.
2009-12-12, kl. 6:30
underbart inlägg…
jag har en låtsas kompis som heter
samba… han e från kenia i afrika…
jag har inte träffat honom på en tid nu
o de får mig att känna en vis oro…
ett tag hängde vi alltid, o hade de skit
skoj… tills den dagen jag tog med honom
på ett sushi hak i malmö, jag viste ju
inte att kenianers magar inte e så vana vid
just fisk… detta sluta i en riktigt jobbig tillställning,
som du kan förstå, o sedan den dagen har
vi gått skilda vägar…
men i bland låtsas jag att han min låtsas kompis
e med mig ändå o de känns sjukt bra…
nästan lika bra som att läsa din blog tack emil, kram/p
2009-12-12, kl. 17:43
Tack och lov att vi kan låtsas ibland!
Lycka till på bokbussinvigning!
2009-12-13, kl. 2:24
Emil, du är faktiskt en av mina låtsaskompisar. Du dyker upp en kort stund ibland, mest när jag kör hem från jobbet, och lyssnar till mina banala kommentarer om dagen och skrattar förtjust. I verklighet hade du säkert ursäktat dig och hoppat ut vid första trafikljuset. Låtsaskompisar är en viktig del av många religioner och hjälper folk att hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Jesus är kanske den främsta låtsaskompis men han funkade inte för mig eftersom han inte skrattade.
2010-01-13, kl. 1:30
Fint sagt Emil! Hur kunde jag ha glömt din blogg i ett tag? Fast det är något som är bra med det, för nu har jag massor att läsa och skratta!
2010-01-13, kl. 15:13
Ja, hur kunde du glömma? Välkommen tillbaka, skönt att ha dig här igen!