Köpenhamn

Skrivet av Emil, 23 mars 2010

Idag sitter jag i Köpenhamn och undrar vart min nyfikenhet tog vägen. Och att jag undrar det är väl ett tecken på att den redan är tillbaka.

När man tillfälligt förlorar en egenskap, om än bara för några ögonblick, är det lite som att leta efter en abstrakt bortsprungen hund. Det finns inget namn att ropa hem den med, den lystrar ändå inte till något. Den vill bara springa iväg och nosa andra abstrakta egenskaper i den metaforiska röven, så att säga. Och plötsligt är den tillbaka och ligger och sover i soffan. Kanske var den där hela tiden fast man själv inte var där. Kanske var det man själv som var ute och nosade andra abstrakta egenskaper i röven?

Så funkar människan och hennes egenskaper. Det vill säga det funkar inte. Ägandeförhållandena är väldigt oklara. Är det jag som har min rädsla eller är det tvärtom, rädslan som har mig? Kopplad på promenad eller rentav bunden utanför affären? Är det jag som är sugen eller är det sugen som är mig?

Är egentligen inte våra egenskaper och upplevelser oftast större än oss själva, vi är bara en del av dem och inte tvärtom.

Ett problem har mig. Vägen kommer, lyft på benen!

Postat i: Rapporter Kommentarer(4)


4 kommentarer till “Köpenhamn”

  1. Jenny har skrivit:
    2010-03-24, kl. 12:43

    Lysande!

  2. Louise har skrivit:
    2010-03-25, kl. 0:51

    Om jag varit lika bra på att skriva som dig så hade jag skrivit något fint om hur fantastiskt du skriver och vilka otroliga saker du tar upp. Men nu är det inte riktigt så. Om jag nånsin uppnår samma språkliga uttrycksfärdigheter så återkommer jag med en sån kommentar, men tills dess så hoppas jag att du förstår poängen.
    Eller att poängen förstår dig.

  3. Anne har skrivit:
    2010-03-25, kl. 13:18

    Aha, det var ju precis på pricken vad jag nyligen upplevt. Min egenskap att få kontakt med mig själv och mina känslor försvann några dagar. Jag ropade som efter en bortsprungen hund men eftersom jag inte visste namnet på hunden så kom den inte tillbaka. Jag fick istället tillbaka det genom ett samtal med en vän.

  4. Tea har skrivit:
    2010-03-30, kl. 2:28

    Det är ju lite det som är det fantastiska med livet. Man kan inte släpa känslorna eller egenskaperna efter sig i ett snöre och leva säkert. Det oberäkneliga gör livet värt att leva. Du skriver otroligt bra och jag är väldigt glad över att äntligen ha hittat en välskriven blogg.

Skriv något!