Kropp samt själ

Skrivet av Emil, 11 oktober 2011

Idag var jag gäst i ett tidigt morgonprogram i radio och som vanligt när jag ska göra något på morgonen vaknade jag tre timmar för tidigt, det vill säga 4, och inbillade mig att jag var helt utvilad. Kroppen ljuger tills den tror sig själv.

Var kommer då den eventuella själen in i bilden? Som någon slags fotbollstränare. Som står lite bredvid och tror att den påverkar spelet. Skriker sig hes, gestikulerar upprört, bläddrar i en pärm, gör presskonferens efter matchen, känner sig viktig, rumsterar om lite i laget. Men egentligen – hur viktig? Hur oumbärlig?

Så när kroppen dör lever alltså själen vidare? Ja, fast som en fotbollstränare utan fotbollslag. Vilket kan göra själen extremt frustrerad och aggressiv. Som Ahasverus på amfetamin.

När vi gick i åttan skrek vår gympalärare, Stefan, till min vän Cato: Du tror du är så jävla relevant!

Det lät hårt. Det var hårt. Och det sitter fortfarande kvar i mig och säkert i Cato också, som en lite obehaglig resonansbotten. Men kanske menade bara Stefan i all välmening: Lev sinnligt, min vän, grubbla inte fram en själ, en ”tränare” som egentligen varken behövs eller finns. Inte ens jag, som gympalärare, är så viktig som man kan tro – det är din kropp det handlar om. Kanske han menade.

Stefan som också samlade oss i en ring på morgonen och berättade att han rakade sig två gånger om dagen, ibland tre, för att han hade så kraftig skäggväxt.

Vad ville han säga med det?


En kommentar till “Kropp samt själ”

  1. Shyamananda das har skrivit:

    Jag tycker att du är lite orättvis mot själen och borde hålla ett själens försvarstal för att gottgöra det, Emil.

    :)

Skriv något!