Mikrofonstativ och Tällberg

Skrivet av Emil

Jag fortsätter min genomgång av de senaste dagarna.

Första stoppet på den senaste veckans turné var i Stockholm. Jag uppträdde som hemlig häst (gäst that is, men som ni vet får jag inte gå tillbaka och ändra något i mina rapporter, i synnerhet inte om felet är bättre än rättet) Jag var alltså hemlig häst på klubb högkvarteret i Sthlm och skulle bara riva av en låt, en dikt och ett skämt i samband med en release. När jag var klar med skämtet och dikten skulle jag efter önskemål köra Så får du mig ändå. Jag fick en mystisk ingivelse att jag var tvungen att göra något helt annat med låten just den kvällen, men kom inte på vad det skulle vara. Men jag behövde inte göra jobbet. Halvvägs in i låten märkte jag hur mikrofonstativet började sjunka. Långsamt långsamt så att bara jag själv märkte det till en böjan. Jag fick börja ställa mig i helt nya positioner för varje centimeter den sjönk. Först lite lätt framåtböjd. Sen bredbent som en skinnbrallerocker. Utan skinnbrallor men ändå. Till slut mer eller mindre på knä med överkroppen helt böjd bakåt i nån slags total-limbo. Hade man kunnat sätta den korreografin och den exakta sjunktiden på stativet så hade jag alltid gjort det. Det passade så perfekt till tematiken i låten. Dessutom blev det ett perfekt yoga-pass.

Dagen därpå åkte jag till Tällberg foundations enorma globala möte i Leksand. 1800 personer från 120 länder var på plats för att prata och inte minst skapa hållbar utveckling. Inte främst ur miljösynpunkt utan ännu mer utifrån mänskliga rättigheter och sociala frågor. Jag spelade på kvällen tillsammans med Ane Brun, Rebecka Karijord, Jennie Abrahamsson och Wendy McNeil, som ett mini-no more lullbabies. (vi gjorde ju en helkväll på södran i höstas och ska även göra det i vita bergen i augusti för er som missade det)

Vi körde ett par låtar var och jag blev förstås tvungen att köra mitt mellansnack helt och hållet på engelska vilket jag inte gjort sen jag körde i Berlin i början av detta sekel. 2004 var det nog. Och det var fantastiskt att det överhuvudtaget gick att nå ut och ännu mer nå in. Kanske läge på ett internationellt sammanbrott snart.

Men det var sakerna som nådde ut till och in i mig som jag i första hand bär med mig. Jag var på en massa seminarier och föreläsningar och workshops av olika slag som satte igång en massa funderingar.

Inte minst var fick jag en rejäl aha-upplevelse, eller snarare nähä-upplevelse förstås, när jag var på ett seminarie om städer. Jag insåg en gång för alla att det är i städerna det måste ske. Mer än halva jordens befolkning bor i städer och det kommer bli fler inom kort. Man kan lätt få intrycket av att hållbar utveckling skulle handla om att flytta ut på landet, odla slanggurka och lägga ner städerna som fenomen, men det är varken möjligt eller eftersträvansvärt, jag tror det måste bli precis tvärtom. Det är i städerna det börjar och i städerna det slutar.

Det schyssta med hela detta globala mötet var att det i raka motsatsen till Cop 15 i Köpenhamn inte handlade om en mängd motvilliga maktmänniskor som skulle låtsas komma överrens om något, utan de närvarande var drivna, nyfikna människor som ville visa vad de åstadkommit på sina håll och ville få mer inspiration och idéer att fortsätta. Någon hade startat ett kulturnätverk i Nairobi, någon var borgmästare i en amerikansk stad som försökte ställa om allt till hållbart, en del hade gjort något extremt småskaligt, en annan något extremt globalt. Det var inte så stor skillnad, fokuset låg på handlingen och att dela med sig. Det var maktmänniskor av alla slag, men dom/vi representerade inte i första hand några länders eller företags ekonomiska intressen, utan viljan att agera.

En annan intressant aspekt av mötet var förstås detta med socialt entreprenörskap, ett fenomen som verkligen kan splittra mig. Det handlar ju i grunden om att göra buisness som samtidigt leder till något gott, någon form av välgörenhet. Det finns både poänger och stora faror i detta. Mer om detta skall jag skriva om imorgon. Eller i övermorgon.

Jag sitter just nu på tåget på väg för att uppträda vid utdelande av Anna Lindh priset. Det kan bli värt en rapport emellan. Dessutom har jag halsfluss och låter som en kråka. Men det är smörigt att inte låta som en kråka. Glöm aldrig det.

Postat i: Rapporter Kommentarer(3) juni 2010


3 kommentarer till “Mikrofonstativ och Tällberg”

  1. Lina har skrivit:
    2010-06-11, kl. 1:00

    Jag har fått tillbaka skattepengar idag så jag har druckit en massa öl. Promenerat hem genom ett sommar-regns-natt-Göteborg. Väldigt bitterljuvt och vackert. Jag är full. På ett hållbart sätt. Jag gillar dig Emil, på ett jättehållbart sätt! godnatt

  2. Emil har skrivit:
    2010-06-11, kl. 15:00

    Lina: Det låter underbart och underbart är hållbart. Underbar utveckling kallas det!

  3. della the entrepreneurshit expert har skrivit:
    2010-06-14, kl. 13:10

    socialt entreprenörskap är ett splittrat fenomen, liksom det mesta. framförallt är det bara ett ord. vissa får äckelkänslor av the e-word medan andra kanske får stånd, eller nåt. jag undrar mest vad det innebär, vem är en social entreprenör? dum fråga, jag vet ju svaret själv… liksom med alla andra kategorier finns det systemkrossare och systembevarare, bra och dåliga sidor, puckon och underbara smarta. men jag vill gärna höra vad du, emil, tänker om det!

Skriv något!