På tåget

Skrivet av Emil, 22 maj 2010

Kära mina vänner,

idag sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Sträckan Malmö-Stockholm är så sönderåkt för mig att jag med förbundna ögon skulle kunna peka ut var varje gran vajar, varje sten ligger och var varje byfåne står. (Bysnille that is)

Men idag är det som bekant försommar och lite nytillkomna rapsfält glänser till här och var och gör resan lite värd sig. Ungefär som när man går en sväng i en oförändrad grå stad på våren och nya punkare i olika färger har uppstått. Jag hade själv tuppkam när jag var mindre och jag identifierar mig fortfarande så mycket med det, så när tåget stannar till i Hjärup och det kliver på en femtonårig punkare, tänker jag att det måste vara någon jag känner.

Må jag aldrig sluta tänka så. Det är för mig som ett litet  skönt bevis på att jag är samma person genom ett helt liv. Det finns en viktig kommunikation mellan alla ens perioder och inkarnationer. Inte bara en fragmentarisk osammanhängande spilld gelé drömd av olika upphovspersoner, som det så ofta kan verka.

(Där tror jag att de flesta känner igen sig. Enligt Aftonbladet upplever 85% av Sveriges befolkning sitt liv som ”spilld gelé drömd av någon annan.”)

Då är det skönt att det kläcks nya punkare om våren. Och att rapsen blommar på väg till Stockholm. Det är som ett färgglatt säkerhetsbälte i livets baksäte. (Fast 62% upplever att dom ligger i livets baklucka, enligt Expressen. Med munkavel – 48%. Med fastbundna händer och fötter – 36%. I en bil som är på väg att sjunka till havets botten – 22%)

Endast 9% upplever att dom åker radiobil på ett nerlagt tivoli på hösten, nakna. 2% upplever detta som någon positivt.

Postat i: Rapporter Kommentarer(9)


9 kommentarer till “På tåget”

  1. Björk har skrivit:
    2010-05-22, kl. 15:55

    Åååh, frierilusten som blommar.
    Hahaha, alltså så himla himla fint att vara här. I svarta fina höst09-bloggen.

  2. Sanna har skrivit:
    2010-05-22, kl. 17:45

    Vi förändrar oavbrutet oss själva genom livet och måste ständigt ställa oss frågan om vad vårt väsen består i; vad är det vi aldrig kan ge upp utan att sluta vara oss själva? Något går alltid förlorat i utvecklingen och ändå kan något även vinnas. Nya visioner kan tillfredsställa och t o m berika oss så till den grad att vi inte längre bekymrar oss om förlusten. Det är som när ett verk adapteras till en ny version som blir lyckad i sin nya form och ändå bär med sig essensen det en gång ägde, som t ex när Malmsteen spelar klassisk musik på elgitarr.

  3. Jenny har skrivit:
    2010-05-22, kl. 21:24

    Ju, det är viktigt med kommunikation mellan alla ens perioder. Många av dina fans kan dina texter utantill vid det läget. Har du tänkt dig att köra lite allsång nån gång?

  4. Kristin har skrivit:
    2010-05-22, kl. 22:58

    Tack för att du får mig att le och småskratta. Väldigt underbar text.

  5. Jenny har skrivit:
    2010-05-23, kl. 10:10

    Hej igen Emil! Det var inte särskilt originellt att föreslå allsång men jag personligen skulle uppskatta det jättemycket. Vi är säkert många som gillar att sjunga men får sällan chansen. Det är underbart att få sjunga texter som man älskar med andra som också älskar dem. Sjunger med på dina låtar ofta när jag är ensam!

  6. Aron har skrivit:
    2010-05-23, kl. 17:54

    Jag brukar också köra lite allsång för mig själv när jag lyssnar på Emil, det vore ju väldigt roligt att göra det med några andra.

  7. tim har skrivit:
    2010-05-23, kl. 21:52

    någon mer än jag som vill ha bildbevis på punkaremil femton år?! emil du får inte bespara oss denna charmiga och mentala upplevelse detta skulle ge upphov till! kram

  8. Sanna har skrivit:
    2010-05-24, kl. 19:19

    Precis vad jag också tänkte Tim! :)

  9. Tung har skrivit:
    2010-05-27, kl. 1:26

    Sluta ALDRIG skriva i din höst09-blogg!

Skriv något!