Danmark

Skrivet av Emil

Søren Kierkegaard, den gamle dansken, är ju inte bara känd för att ha lagt grunden till existentialismen. Han var dessutom ett socialt fenomen. Eller socialt icke-fenomen kanske man snarare kan säga. Eller ett osocialt icke-fenomen rentav. Han satt hemma och grubblade hela dagarna, läste, skrev och grubblade. Hela dagarna och hela kvällarna. Träffade nästan aldrig andra människor.

Men för att folk ändå skulle tro att han var lite ute i svängen brukade han gå till teatrarna när det var paus mellan akterna, försökte se till att så många som möjligt såg honom. När pausen var slut skyndade hans sig hem igen till ensamheten och grubblerierna.

Igår kom jag för sent till en reading på Teater 23. Jag ville inte gå in och störa, så jag väntade till pausen. Tog en öl i kaféet. Och kände att jag ändå hade missat hälften, så efter pausen drog jag vidare. Det var då jag kom att tänka på Kierkagaard. Fast parallellerna slutade där. Själv gick jag inte hem och grubblade i ensamhet utan gick till möllan och träffade några vänner. Och ogrubblade.

När Kierkegaard var liten, på 1820-talet, brukade hans farsa ta honom på promenader. I lägenheten. Farsan såg ingen poäng med att lämna lägenheten. Kanske la detta grunden till hans isolering. Eller kanske la det grunden till ett så rikt inre liv att han inte kände något behov av att vara bland folk. Fast jag vetefan.

Hans boktitlar som ”Begreppet ångest” och ”Fruktan och bävan”  visar ju att han inte bara vältrade sig i sköna fantasier där hemma!

”Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk – dras den ut, så dör jag.”

Varför står det aldrig såna citat på tändsticksaskar och mjölkpaket? Istället för de flåshurtiga uppmaningar som tvingas på oss varje dag? Ibland, eller rentav oftast, kan man behöva lite mänskligt avgrundsgrubbel, nån som är lite sann, som inte viker ner sig, som går in i gruvan och kör. Det kan vara nog så upplyftande som några käcka uppmaningar om hur man ska fånga ögonblicket. Som han själv konstaterade:

”HC Andersen kan berätta sagan om Lyckans galoscher, jag berättar den om Skon som klämmer.”

Postat i: Rapporter Kommentarer(8) januari 2010


8 kommentarer till “Danmark”

  1. Simon har skrivit:
    2010-01-16, kl. 14:24

    Allt du rör blir ju till guld! Skriver du sånger, då blir det de bästa svenska sångerna. Pratar du, då pratar du bäst i hela Sverige. Och bloggar du, ja då bloggar du bästa i hela Sverige.

  2. ditte har skrivit:
    2010-01-16, kl. 16:29

    Hej. Jag har allt jag vill ha, förutom skivan mellansnack. Hur får jag tag på den?

    du är bäst.

  3. Jenny har skrivit:
    2010-01-17, kl. 0:54

    Hej! Jag håller med att även sorgliga böcker och filmer (och sånger!) kan vara upplyftande om de är väldigt bra gjorda och får man att tänka mer universellt och mindre om sig själv. Såg Requiem for a dream (2000) igår och känner mig mer till freds än vanligt idag. Fantastisk film.

  4. Lena har skrivit:
    2010-01-17, kl. 12:33

    Ditte . jag har nyligen köpt Mellansnack på Bokus kostar bara 71 kr. http://www.Bokus.com

  5. Emil har skrivit:
    2010-01-17, kl. 20:12

    Billigast är den tydligen på http://www.bokus.com eller http://www.cdon.com Där finns nog alla skivor/böcker jag släppt. Lycka till!

  6. Emil har skrivit:
    2010-01-17, kl. 20:14

    Tack så hemskt mycket Simon!

  7. Lina har skrivit:
    2010-01-19, kl. 14:40

    haha, jag såg dig allt. i pausen.
    funderade på om man kunde hitta dina texter nånstans, jag ska ha en lektion om hur scenpoesi skiljer sig från vanlig. Ville gärna ha tag på din gamla feminist-dikt. Jag gör så här: jag letar ett tag till. Hittar jag den inte skickar jag ett snällt mail.

  8. Svenna Jensen har skrivit:
    2010-01-27, kl. 18:21

    Du nämner en landsman till den här danska Jensen, han som också promenerar i lägenheten. Søren Kierkegaard var långt före sin tid, en tid som svänger åt fel håll, så jag ger er det här åt rätt håll, på både svenska och danska:

    Till eftertanke

    av Søren Kierkegaard

    Om jag vill lyckas
    med att föra en människa mot ett bestämt mål,
    måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

    Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

    För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

    Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

    Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
    så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

    All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

    Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.

    - Søren Kierkegaard

    At man, når det i sandhed skal lykkes én at føre et menneske hen til et bestemt sted først og fremmest må passe på at finde ham der, hvor han er – og begynde der.

    Dette er hemmeligheden i al hjælpekunst.

    Enhver, der ikke kan det, er selv en indbildning, når han mener at kunne hjælpe andre.

    For i sandhed at kunne hjælpe en anden, må jeg forstå mere end han, men dog først og fremmest forstå det, han forstår.

    Når jeg ikke gør det, så hjælper min merforståelse ham slet ikke.

    Vil jeg alligevel gøre min merforståelse gældende, så er det, fordi jeg er forfængelig eller stolt, at jeg i grunden i stedet for at gavne ham egentlig vil beundres af ham.

    Men al sand hjælp begynder med en ydmygelse.

    Hjælperen må først ydmyge sig under den, han vil hjælpe og derved forstå, at det at hjælpe ikke er at herske, men at tjene, at det at hjælpe ikke er at være den herskesygeste, men den tålmodigste, at det at hjælpe er villighed til indtil videre at finde sig i at have uret og ikke forstå, hvad den anden forstår.”

    Søren Kierkegaard (1813-1855).

    Brudstykke af Søren Kierkegaard: ”En ligefrem meddelelse”

Skriv något!