Sportkrönikan

Skrivet av Emil

Jag måste varna känsliga läsare för att den här rapporten kan handla en hel del om idrott. Och jag måste varna känsliga idrottare för att den kan handla om en hel del annat också.

Halva vinter-OS är nu avverkat och därför är det läge på en halvtidskrönika. Jag måste börja med att komma ut ur vintergarderoben och avslöja att jag älskar OS och följer det slaviskt. Varför vet jag inte säkert, det kan vara något fel i min barndom, men det kan också vara något helt rätt i min barndom.

Det har varit en del fantastiska sändningar från SVT. Ta bara han som är expertkommentator i längdskidor. Hans röst är så underbar. Jag vill umgås med honom, jag vill gå långa promenader med honom, jag vill att han expertkommenterar min vardag med sin sköna röst.

Men det finns självklart en del skavanker med spektaklet också, som gör att man inte helt förbehållslöst kan luta sig tillbaka hela tiden:

I damenarnas sprint i skidskytte vann Kuzmina från Slovakien. Hon har inte haft några toppresultat under säsongen, hon har varit skadad och legat runt plats 40 i världscuptävlingarna. Och så vinner hon plötsligt OS-guld. Från ingenstans! Direkt börjar svenska medier, svenska ledare och svenska folket viska, prata och ropa om doping! Hon är ju född i Ryssland dessutom, Kuzmina, hon måste vara dopad, det såg man ju.

Samtidigt: I herrarnas jaktstart i skidskytte vann Björn Ferry från Sverige. Han har inte haft några toppresultat under säsongen, han har legat runt plats 40 i världscuptävlingarna. Och så vinner han plötsligt OS-guld. Från ingenstans! ”Vilken bragd!” ”Vilken fighter!” ”Som han har kämpat för det här”. Inte ett ord om att han måste varit dopad!

För svenskar är per definition inte dopade, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Jag säger inte att man ska misstänka Ferry för doping, tvärtom säger jag att man inte ska misstänka Kuzmina heller. Hennes barn sa till henne när hon åkte hemifrån: Kom hem med tre medaljer, mamma. Det kan mycket väl gett henne den där extra lilla drivkraften att vinna. Eller att dopa sig. För man vet ju hur dom är. Inte som oss.

Den svenska nationalismen kanske inte är så högljudd och jobbig som i USA och Frankrike, men den är så djävulskt självgod och präktig. ”Vi kanske inte är bäst i världen, men vi är minsann ärligast och renast”. Säger ingen. Men så står det mellan raderna så fort det drar ihop sig till OS eller VM. Det kan vara lite ruggigt. Subtilt ruggigt.

På samma självgoda sätt har svenska medier hånat Norge för att de haft med sig ett antal psykologer i truppen. Jag fattar inte premissen för hånet? Första dagen i OS dog en rodelåkare, mängder av utövare skadar sig allvarligt under det som ska vara deras stora stund i livet, vissa har, som Helena Jonsson, plötsligt totalmisslyckats och känner en hel nations besvikelse på sina unga axlar. Det är väl i så fall asbra att ha med ett par psykologer eller något, vad man nu vill ha. Att förlöjliga själva företeelsen, vilket främst många manliga skribenter i svensk media gjort, har något sjukt självgott, farligt korkat och inte minst macho-präktigt över sig. Så hissnande konservativt och reaktionärt att se det som en svaghet. Har vi inte kommit nånstans?

Apropå macho: Jag minns när jag började prenumerera på Stockholms Fria Tidning för några år sen och hur jag hoppade till av förvåning och glädje när det stod ”Herrishockey” som rubrik.  Men så långt har det inte kommit i OS-sammanhang. Det är fortfarande ishockey och då är det herrar som spelar, och så finns det damhockey.

Och när det nu blivit väldigt många ojämna resultat och utklassningar i damernas hockeyturnering, eftersom det ännu inte finns en bredd bland länderna, höjs röster för att den ska tas bort från OS-programmet. Aldrig att någon skulle föreslå att ta bort någon herridrott av det skälet eller något annat skäl heller för den delen. I herrishockeyns begynnelse och fram tills för inte så många år sen var det precis samma ojämnhet mellan nationerna. Jag minns när jag var liten och Sverige förlorade mot Sovjet med 10-1. Ingen tyckte att man skulle ta bort herrishockey ur programmet. Man utgick väl från att ryssarna var dopade.

Jag inser och erkänner att jag lever i en bubbla. I min umgängeskrets finns inte så många rasister, nationalister eller sexister eller folk som tycker det är svagt att söka hjälp hos psykologer. Men ibland, när man kollar på OS, blir nerslagen på stan eller läser kommentarerna på artiklar på nätet, får man en aha-upplevelse. Eller nähä-upplevelse. Det är då man inser varför man fortfarande skämtar om, slåss mot och skriver om självklara saker som inte är så självklart.

Herregud, nu missar jag curlingen!

Postat i: Rapporter Kommentarer(5) februari 2010


5 kommentarer till “Sportkrönikan”

  1. tim har skrivit:
    2010-02-21, kl. 20:49

    du är bäst emil. om du inte var från skåne skulle man skulle nästan kunna tro att du var dopad.

  2. Dockan har skrivit:
    2010-03-02, kl. 16:54

    Men Emil, är inte någon av dina föräldrar psykologer?

  3. erika har skrivit:
    2010-03-03, kl. 9:37

    haha, jag tänkte precis det. ”emil måste ha varit dopad när han skrev detta”. var du dopad emil?

  4. Emil har skrivit:
    2010-03-03, kl. 15:39

    Ja, jag hade druckit två koppar kaffe. På en bergstopp dessutom.

  5. Emil har skrivit:
    2010-03-03, kl. 15:40

    Jovisst, dom är psykiatriker och psykologer hela bunten!

Skriv något!