Kommentarer till Tre frågor och svar

Av: Sabina

Sabina — Sun, 11 Jul 2010 12:04:09 +0000

”Gå och prata med någon” har jag hört från olika människor hela våren nu när jag gått igenom en jobbig period i mitt liv. Emil, du har tagit upp det i dina uppträdanden och jag kan verkligen känna igen mig i det. Människor som automatiskt bara stänger av och ber en vända sig till någon annan istället för att ge några minuter av sin tid, lyssna en stund och kanske ge några uppmuntrande ord. Några minuter av någon annans tid kan räcka just då. Ändå kan jag också förstå att de som säger så kanske inte orkar, kan eller har möjlighet att ge något stöd just då.
Men sen finns ju motsatsen också. Personer som alltid fungerar som alla sina vänners och bekantas terapeut och som alltid uppoffrar sig för andra genom att lyssna på andras problem även om det går ut över dem själva eller någon annan. Och när de här personerna själva mår dåligt, för att de aldrig prioriterar sig själva och sitt eget välmående, får de själva ingen hjälp.
Det är ett farligt samhälle vi lever i om medmänsklighet alltid med automatik prioriteras bort, om vi av vana inte lyssnar på varandra när vi har det svårt. Men det är lika viktigt att inse när det är dags att sätta en gräns. När det är dags att be den andre att gå och prata med någon. Kanske en riktig psykolog. Och om det inte skulle funka med psykologkontakten som för dig, Emma, byt psykolog!

Av: Emma

Emma — Sun, 11 Jul 2010 11:49:06 +0000

När jag var sjutton år försökte jag ta mitt liv. Jag gjorde det pga att jag var djupt deprimerad men kunde inte se det själv och jag kunde inte prata med någon om det heller. Jag kunde inte se att det fanns någon annan utväg än att dö och jag trodde inte att någon skulle bli ledsen om jag dog heller. Jag fick en psykologkontakt efter mitt självmordsförsök men det funkade inte alls. Självmordstankarna hade jag kvar länge, i flera år faktiskt, de kom alltid upp när det hände något jobbigt, men jag pratade aldrig med någon om det. Jag trodde nog inte att någon skulle förstå. Så småningom kom jag till en punkt, en ny fas i mitt liv tog vid och jag insåg att jag måste förändra mitt sätt att tänka och reagera i svåra situationer och efter det hade jag inga fler självmordstankar. Men resan dit var lång. Kanske hade den inte behövt bli så lång om jag vågat öppna mig för någon som verkligen lyssnade och förstod.

Av: Sanna

Sanna — Sat, 10 Jul 2010 09:30:17 +0000

Vilken härlig dröm inför framtiden!

Det är mänskligt att vilja fly från det som känns jobbigt, men ingen bra livslösning eftersom vi i längden ofta bara får mer av det jobbiga när vi försöker undvika det.

Det krävs mod att konfrontera det som känns svårt, men när vi känner känslorna och sätter ord på dem, kan vi bearbeta det svåra och finna nya förhållningssätt. Livet blir så småningom lättare att leva.

Jag är mycket glad för din skull att du valt att berätta!

Kram

Av: hugo

hugo — Fri, 09 Jul 2010 22:44:01 +0000

Hej. Oj. Jag längtar dit. En del av mig vill strunta i ungdomen. Jag vill bli en sån där gammal erfaren filmskapare med fru, barn och villa. Jag har jättefina vänner som tar hand om mig. Jag har inte gjort annat än att prata om det sen i tisdags. Fast bara om tragisk och patetisk ungdomskärlek, inte om min pappa. Jag vill aldrig ta upp det. Jag vet inte varför. Det känns jobbigt. Jag kan lova dig att ta upp det med en speciell person åtminstone!

medvänligahälsningarhugo

Av: Sanna

Sanna — Fri, 09 Jul 2010 08:09:45 +0000

Hej igen!
Jag är bara en annan människa med livserfarenhet. Fast lite äldre. Behöver inte visa leg på systemet längre om vi säger så (trots att jag tittar vädjande på expediterna).

Det är svårt att se sitt egenvärde när man är deprimerad och det är svårt att bryta destruktiva tankemönster helt själv. Ilskan är en del av sorgen och det är en fullständigt normal reaktion. Vänd inte ilskan inåt! Gå och prata med någon. Lova mig det!

Kram

Av: hugo

hugo — Thu, 08 Jul 2010 22:56:18 +0000

Oj. Att nån läste det. Jag vet inte ens om du kommer läsa det här men det hade varit fint om du gjort det. Jag bär inte på självmordstankar. Eller nä, där ljög jag. Klart jag har tankar kring självmord men det är ingenting jag planerar själv. Jag vet att det förmodligen framgick men jag vet inte var jag själv är just nu.

Jag är bara extremt arg på honom. För jag förstår inte hur man kan göra så mot andra människor. Livserfaren vet jag inte. Jag har väl varit med om en del för min ålder. Samtidigt är ju allt relativt. Så i perspektiv till min ålder är jag väl det. Jag vet inte. Folk blir arga för att jag är för snäll ibland. Så kanske.

Jag låter helt självgod och äcklig. Jag vill veta vem du är.

medvänligahälsningarhugo

Av: Sanna

Sanna — Tue, 06 Jul 2010 08:05:07 +0000

Livet känns meningslöst för alla ibland Hugo oavsett hur gamla vi är. En del har levt ett helt liv redan i ungdomen, andras liv kanske inte är lika händelserikt eller svårt, så livserfarenhet har inte alltid med ålder att göra. Men ingen går helt fri från livskriser och svåra händelser i livet. Det är normalt och naturligt att sörja då. Men självmordstankar är allvarligt. Mycket allvarligt. Om du bär på det eller om din sorg inte går över – sök hjälp. Nu.

Det låter som att du bär på mycket livserfarenhet och att du är en mycket stark, klok och kärleksfull människa. Ditt tips är fantastiskt och underbart; att bli kär i musiken och i livet i sig.

Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det är många som kan känna igen sig i dina ord. Ibland är det trösterikt att veta att man inte är ensam med att gå igenom svåra upplevelser i livet.

Kram

Av: hugo

hugo — Tue, 06 Jul 2010 00:54:42 +0000

Lite värme spred sig i min kropp när jag såg att du spelar i Malmö. Väldigt lite värme som hälsade på för att påminna mig om en duktig kille som heter Emil. Sen gick värmen. För kärleken är som bortblåst så den har ingenting att göra där. De senaste tre dagarna har jag gråtit så extremt mycket. Jag har ingenting kvar att gråta. Jag är tom på gråt. Men samtidigt kan alla uppmuntringar inte genomföras av alla. Inte om man tror babians låt öppna ögonen. Händer det alla människor att livet känns meningslöst? Drabbar det ofta yngre människor som inte är lika erfarna? Vi ungdomar som inte vet bättre. Som finner depression i en tappad apelsin? Som finner utvägar i självmord? Jävla ungdomar som gör det. Jag skulle vilja ge dem en stor kram. En varm. Pappa också. Men nä, det passade så jävla bra att gå och hänga sig. Så jävla bra. Sådan far sådan son? Just nu; varför inte?
Nä, tyvär Emil, jag måste avböja din uppmuntran att gråta bort mitt hjärta i sommar för det gör så jävla ont och jag orkar inte mer. Jag har tyvär inget kvar. Under hela tiden jag skrivit det här har jag ställt mig frågan varför du skulle vilja läsa det här. För det här var då inget konkret inlägg. Samtidigt är det så jag fungerar. Abstrakt. ”Så självklart avslutar jag med ett konkret tips.”

Bli kär den här sommaren. Fast det här är också ett relativt abstrakt tips. För jag menar i vad som helst förutom en människa. Men ett konkret exempel är väl att jag just nu är kär i ett band som heter babian. Abstraktion

medvänligahälsningarhugo

Av: camilla

camilla — Tue, 29 Jun 2010 13:02:47 +0000

I denna tid av trygga kärleksförhållanden som bygger på jämlikhet och kamratskap som har blivit ett ideal i vår tid – inte ska vi gråta bort våra hjärtan? Eller ska vi det? Ska vi våga utsätta oss för starka omvälvande känslor, turbulens och kaos, omstörtande kärlek, vild, otämjd passion som hotar vår inre ro? Måste vi inte hitta den rätte och leva harmoniska i alla våra dagar? Är det okej att falla för fel person? Är vi inte lurade då? Eller är det så att vi ibland vill falla för fel person? Måste alltid kärlek leda någonstans? Är den misslyckad annars? Vad ska vi ha livet till? Är det extremt att inte veta precis hur allting ska bli?

Det känns inte tryggt när det stormar, men det är spännande att göra sitt eget liv till en berättelse, för det är med livet som med kreativiteten, som Mia Faber skriver, det förutsägbara är tråkigt – så är det bara.

Så tack för att du finns Emil som uppmuntrar oss att gråta våra hjärtan av oss och som skapar på ett oförutsägbart sätt.

Av: Jocke

Jocke — Tue, 29 Jun 2010 07:08:43 +0000

Sjävklart sitter vi i stugorna och tänker på typsnitt! Vad skulle vi annars göra? Svart är schysst i många sammanhang, men som bakgrund föredrar jag nog vitt, annars spelar det ingen roll, men lite nytänk är väl bra?