Sidor
Länkar
RSS Feed
Arkiv
Senaste kommentarer
Värvare utan gränser
Skrivet av Emil, 12 mars 2010
Igår blev jag stoppad på stan av en medlemsvärvare från läkare utan gränser. Jag sa som det var, att jag tycker att läkare utan gränser är skitbra, men som det är nu skänker jag pengar varje månad till fyra olika organisationer och känner tyvärr inte att jag har råd att ge till en femte för tillfället. Utan att ha verkat hört eller fattat ett ord av vad jag sa säger hon då:
- Vi undrar om du vill skänka pengar en gång i månaden?
Varpå jag säger exakt samma sak igen och beklagar. Varpå hon säger:
- Du kan skänka 50 kronor i månaden. Det är bara två falaflar.
Varpå jag säger samma sak en tredje gång, men hon verkade liksom inte ta in det. Lite som de lärare man hade i skolan som inte fattade att man hade andra ämnen än deras egna, på samma sätt verkade hon inte fatta att det finns andra välgörenhetsorganisationer som är minst lika viktiga. Och framför allt verkade hon skita i vad jag sa.
Ibland känns det som att vissa som ska ragga medlemmar i dessa annars fina organisationer inte själva är engagerade och bara är programmerade att säga samma mening om och om igen. ”Det är bara två falaflar”. Den sortens medlemsvärvningen gör nog mer ont än gott. En gång blev jag stoppad av en man från greenpeace som jag varit med i sen jag var fjorton år och som jag då och då dessutom höjer mitt månatliga bidrag till.
- Vad vet du om greenpeace, sa mannen?
- Jag gillar greenpeace, sa jag i farten. Jag har varit med sen jag var fjorton år. Ni gör ett jätteviktigt arbete.
- Greenpeace är en av de största aktörerna för globalt miljöarbete, sa han då.
- Ja, jag vet, sa jag, jag har just höjt mitt bidrag, lycka till med arbetet, det är jättebra det ni gör!
- Just nu håller vi på med en kampanj.
Jesus christ, jag vet, och om du inte låter mig gå vidare kommer jag fanimej gå ur. Jag kommer gå ur och säga att det var ditt fel. Nästa gång jag badar i havet och det är algblomning kommer jag tänka att det var ditt fel. Nästa gång jag läser om en miljörelaterad naturkatastrof kommer jag skylla på dig. När jorden går under kommer jag skrika ditt namn. Fast jag vet inte vad du heter, så jag kommer att skrika ut en beskrivning av dig. Så att alla ska veta att det är ditt fel!
Sa jag inte. För han menade givetvis inget illa. Men vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda intentioner.
Självklart är de allra flesta värvare sköna, schyssta och engagerade och gör ett viktigt och bra arbete. Jag har stött på värvare från såväl amnesty som greenpeace som varit alldeles underbara och fått mig att vilja gå med en gång till trots att jag redan är med, under ett annat namn eller nåt, bara för att dom varit så fina och bra!
Men så finns det dom som inte verkar förstå att om man ska prata med människor måste man kunna lyssna på människor. Man kan inte förbereda tre meningar och sen säga dessa oavsett vad människan man pratar med svarar! Det blir ju som en skrivövning i absurdistisk dramatik!
- Hej, vad vet du om läkare utan gränser?
- Jag har en hjärtinfarkt.
- Just nu driver vi en kampanj för att hjälpa jordbävningsoffren i Chile.
- Ring en ambulans.
- Det är bara två falaflar.
Och så blir den retfulla meningen det sista man får höra i livet.
Ett engagemang är inte som att byta teleoperatör eller byta pensionsfondförvaltare eller köpa en bostadsrätt. Man kan inte använda samma taktik, samma språk eller ens samma forum. Jag blir till exempel inte mer engagerad i något för att någon säger mitt förnamn hundra gånger, sådär som mäklare och telefonförsäljare gör.
- Emil, du vet väl att det finns problem runt om i världen, Emil? Vet hur många som lider, Emil? Det är väl något du vill ändra på, Emil. Då är läkare utan gränser något för dig, Emil. Vad har du för kontonummer, Emil?
Så funkar det inte. Tack och lov. Än.
Men det är verkligen inte långt ifrån. Och jag tror inte det kommer att hålla i längden. Jag tror inte det lönar sig i det långa loppet. Men vem bryr sig om det långa loppet? Det långa loppet är inställt. På grund av för få deltagare.
25 kommentarer till “Värvare utan gränser”
Skriv något!
2010-03-12, kl. 18:16
Om det hade funnits en facebook-gilla-knapp, så hade jag tryckt på den väldigt ofta när jag besöker din blogg.
2010-03-12, kl. 20:23
På tal om telefonförsäljar-knep har jag på senare tid börjat fundera över om de har en speciell dialekt. Försäljar-dialekten. Som en mer inställsam rikssvenska.
2010-03-12, kl. 20:58
Funderar ständigt över varför dessa värvare får mig ur balans. Varför jag inte lugnt rullar tillbaka frågan, ser dem i ögonen och väntar på att de stammande ska vika sig.
2010-03-13, kl. 1:13
Med telefonförsäljare brukar jag säga så här: ”Kan du tala väldigt sakta och mycket högt eftersom jag hör dåligt och jag fattar…” Fungerar perfekt! De flesta lägger på med en gång.
2010-03-13, kl. 12:33
Smart knep om man vill komma undan! Men det finns ju alltid envisare telefonförsäljare som har bestämt sig för att nå fram med sitt budskap. Och ibland kan det vara värt att lyssna på dem och ge dem en chans för det kan också hända att det de säljer är något värdefullt.
2010-03-13, kl. 14:07
Ju, men om de är beredda att tala sakta och högt i några minuter är chansen högre att de är engagerade i nåt viktigt och att de bryr sig om andra människor. Jag utgick från mina egna förutsättningar från början faktiskt – jag är lite döv och jag har svårt att hänga med när människor talar riktigt fort.
2010-03-13, kl. 15:18
Det du säger är vishet, till skillnad från smarta knep. Simon & Garfunkel sjunger mycket vackert om det i ”The Sound of silence”.
2010-03-13, kl. 17:31
Jag tänker i så fall på detta: ”And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening…” Skriven på 60-talet men ännu sannare idag. Bra med Sanna texter:-)
2010-03-13, kl. 17:59
Väldigt fint och levande inlägg Emil! Dessutom sant.
2010-03-13, kl. 19:27
Det långa loppet är inställt. På grund av för få deltagare.
Gjorde lite ont i hjärtat att läsa det, för det är jävligt sant…
2010-03-13, kl. 19:39
Den bästa delen av texten i ”The sound of Silence” tycker jag är denna:
No one dared
Disturb the sound of silence
”Fools,” said I,
”you do not know:
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
Men Emil sjunger ännu bättre om samma tema i låten ”Inte vackrast i världen”.
2010-03-14, kl. 2:23
Jag har jobbat som medlemsvärvare en gång. Jag klarade bara en dag, sen mådde jag allt för dåligt för att tycka det var värt de. För man känner sig som du säger, som en maskin, som rapar upp meningar man lärt sig på utbildningen . Specielt ett par timmar in på dagen. Sedan tänkte jag hela tiden att ”Shit nu står jag här och bidrar till att folk blir mer osociala i vår huvudstad” för varenda människa som ens råkade snegla mot mig hög jag tag i. Inte konstigt att folk bara ser ner i marken.
Dock så finns de så många fina, som sa som du att nej det går inte för jag ger till dessa och dessa. Och då blev jag rörd och tänkte att de gör ju inte jag, så varför skall jag pressa dem på mer pengar och på deras samvete? För att jag skall få lön? Skall de va värt de? De borde vara alla de som slängt ut sig massa skitsaker till mig under dagens lopp som jag skulle presa på pengar, inte de vänliga och trevliga?
Ja så jag insåg att jobbet var nog inget för mig trots allt.
2010-03-14, kl. 11:16
Matilda, du har helt rätt, det är inte okej att pressa någon på det sättet. Men alla vi som möter värvare har också ett val hur vi ska förhålla oss till värvarna, vi kan välja om vi ska känna skuld eller inte, för det är det det handlar om. Känner vi skuld kanske vi blir arga och frustrerade. Eller kanske blir vi osäkra och förlägna, får dålig självkänsla och blir eftergivna. Men vi kan också välja att inte känna skuld och istället undersöka situationen och finna en konstruktiv lösning, att på tillitsfullt sätt ta ansvar för de egna övertygelserna, vilket i sin tur leder till positiva känslor.
2010-03-14, kl. 13:18
Jag behöver bara nämna att jag är under arton så skyr dem mig som pesten.
2010-03-14, kl. 21:10
emil emil emil. du sjöng oss, 3 unga tjejer utan förväntningar, rakt in i hjärtat. du gjorde så det inte är något kasst att sörja utan att man kan leva med det och hålla sorgen i handen. jag blev sorgsen lycklig och en massa samtidigt på dunkers i helsingborg. så in i helvetes bra, önskar bara att det varade längre! får komma nästa gång du är i närheten helt enkelt.
2010-03-15, kl. 1:10
Ojojoj vad igenkänningsfaktorn är hög…
2010-03-19, kl. 13:40
Hej Emil. Hittade nyss din blogg. Riktigt rolig. Speciellt det här inlägget om välgörenhetsorganisationsvärvare (vilket ord!). Detta ska jag fortsätta att följa! Och ska passa på att fråga. Blir det något frukostmöte i Simrishamn i sommar? Tänkte i så fall gå ner med en brasse-stol redan nu så man slipper sitta på stenläggningen! Ha det fint
2010-03-20, kl. 12:56
haha. i stockholm kör de inte med falafel-liknelsen utan ”det är bara två öl!”. det säger mycket om de olika stadsklimaten.
2010-03-21, kl. 20:30
Trycker på ”gillaknappen” jag med nu
2010-03-25, kl. 16:44
Värvare är ju ett typiskt sånt jobb man tvingas ta för att det inte finns några andra. Så inte konstigt att man blir oengegerad.
2010-04-03, kl. 10:06
Zigge, precis. Ett sånt jobb man måste söka, för att man har blivit hänvisad att söka det via AF. Ofta så är det ju rätt så unga människor som står där och värvar (inte bara till organisationer som har ett vettigt syfte, utan manikyrkundsvärvare, abbonemangsväravare o allt som nu kan värvas) Och man tar ju det jobb som man lyckas få. För jobb växer inte på trän, och pengar behöver man ju, och söker man inte vartenda jobb som finns så riskerar man att bli av ,ed försörjningsstöd (eller a-kassa om man nu tidagre haft möjlighet att arbeta tillräckligt länge o sammanhängande för att bli berättigad det) >< Ens om man brinner för att göra världen lite bättre så suger det att hoppa på jäktat folk. Jag skulle gömma mig i en gatubrunn tills gatorna tömdes på folk. Fast det gör de ju sällan i STHLM
2010-04-07, kl. 12:52
Det är så sant och som jag skrev så är ju de flesta värvare fantastiska och självklart är det ett jobbigt jobb som så många jobb. När jag var 19 sökte jag faktiskt jobb som värvare för greenpeace men fick inte det! Kanske för att jag hade långt svart hår och såg ut som en finsk seriemördare från 80-talet.
2010-04-07, kl. 15:09
Skenet bedrar onekligen. Själv såg jag ut som en oskyldig ängel under min tonårstid, fast jag i sjäva verket var the ”Devil in diguise”.
2011-10-25, kl. 22:53
Hej Emil,
Ett lite senkommet svar på ditt inlägg som jag hittade av en slump idag när jag satt och googlade.
Jag förstår helt och hållet din poäng (det är trist med människor som inte lyssnar), men din måltavla och din argumentation gör mig väldigt besviken (kanske har jag för höga tankar?).
Som du skriver, finns det så otroligt många värvare som förmedlar engagemang, lyser upp och peppar sin omgivning, men såklart finns det alltid några som ibland låter tråkiga och oinspirerande och själströtta. Varför måste det vara så? Jag har själv jobbat som värvare från och till i flera år så jag borde känna till det bättre än någon annan.
De som du (och övriga kommentatorer som känner sig så plågade av att någon okänd hälsar på dem och inte utstrålar psykisk styrka och engagemang likt madonnan av guadeloupe) stör dig på är att dessa människor inte lyssnar. Det är just det som man som värvare hela tiden får tampas med – folk lyssnar inte. Så ibland när du har en dålig dag, om din flört har dissat dig, din mormor blivit sjuk eller du bara känner dig tärd, då blir det bara för mycket när den femte snubben med levi’s och stadsjeep säger att han verkligen inte har råd att hjälpa till, när den gravida lattebruden säger att ”låt folk dö, jorden är ändå överbefolkad för de föder för mycket barn i Afrika” och när du tagit emot din tredje verbala örfil av någon som inte kan stå för att han inte lyfter ett finger för att lösa världens problem. Det är i dessa situationer man bara inte pallar att vara inspirerande. Och det är dessa situationer som alltid lyfts fram så fort man nämner värvare, det är det som hamnar i förgrunden – trots att värvare i allmänhet är så otroligt engagerade, passionerade och häftiga människor.
En bra arbetsdag som värvare är poetisk. Man når fram till okända människor på ett sätt man aldrig trodde var möjligt, delar känslor, traskar runt på trottoarerna som om man aldrig gjort något annat, vet att någonstans långt borta för någon jag inte känner, kommer det jag gör just nu att göra stor skillnad.
Och andelen värvare som bara tagit jobbet för att det inte finns andra att få är försvinnande liten. De som ändå lyckas ta sig igenom rekryteringen stannar oftast inte så länge, för det är, till skillnad från många andra jobb, inte ett arbete man klarar om man bara drivs att göra klart arbetsdagen och gå hem. Det kräver engagemang, närhet till skratt, önskan att förändra något som är fel, viljan att borra blicken in i nya ögon och lyssna på nya berättelser.
Om några stycken av alla de människor jag värvat genom åren skulle skriva det i sin blogg, och inte bara skicka komplimanger till oss på kontoret eller komma fram på stan och tacka för att jag påminde dem om att de kan göra något bättre (vilket är underbart!), då skulle nog fler komma ihåg hur bra värvare är. Inte alla och inte alltid, men ändå.
2011-11-01, kl. 17:20
Hej Alma, och tack för inlägg!
Så sant det du skriver, men jag förstår inte alls motsättningen mellan det du skriver och det jag skriver och varför det gör dig så illa – mer än utifrån en allmän utsatt känsla som jag kan ha all förståelse för. Jag beklagar om jag på något sätt varit en del av den upplevelsen, samtidigt som jag, återigen, inte riktigt ser vad det är du tycker att jag inte borde skriva.
Det är väl jättebra att ta upp de problem man mött i olika situationer. Och att jag har haft både fantastiskt bra och extremt dåliga erfarenheter av värvare framgår väl tydligt av min krönika? Och jag har ju i många andra sammanhang beskrivit de goda mötena – det måste på något sätt ha undgått dig. Men de dåliga erfarenheter jag beskriver just här är ju ganska extrema och allvarliga i sina implikationer, varför det känns angeläget att skriva om dem. Det handlar alltså om personliga erfarenheter jag har haft – men också om ett generellt problem i den nyliberala värld av snabba lösningar och maximerad vinst vi lever i.
Detta blir påtagligt i många yrken. Inte minst vad gäller min egen yrkesgrupp – artister – så blir ju detta också ett enormt problem när det tex gäller det här med reklam som många artister säljer sin musik till – vilket var föremål för en annan krönika jag skrev i samma veva. Och skulle någon skriva upprört om hur artister säljer sin själ till reklam skulle inte det på något sätt såra mig – eftersom jag själv inte gör det.
Och att jag är ett stort fan av och medlem i greenpeace och amnesty och andra liknande grupper eller mer anarkistiska nätverk är ju något jag ofta nämner i min blogg eller på scenen eller i intervjuer, varhelst jag nu har möjligheter att nämna det. Jag hyllar folk som arbetar i dessa organisationer och i anarkistiska nätverk. Har du genom åren missat detta så förstår jag att denna krönikan ger en väldigt skev bild av vad jag står för och jobbar för! Att du missat denna kontext kan jag dessvärre inte ta ansvar för.
Men vi måste ju kunna problematisera fenomen även inom välgörenhet – som vad nyliberalismen innebär för värvandet som försäljning eller reklamfinansiering av kultur eller ifrågasätta vad socialt entreprenörskap egentligen betyder, eller vad som nu känns angeläget. Självklart kan vi ju inte bara skriva om de uppenbara orättvisor som finns i världen, som likgiltighet, rasism, kapitalism, homofobi, sexism, miljöförstöring etc. Vi måste ju också kunna vara självkritiska och problematisera den kamp vi för mot allt detta, för att kampen i sig ska kunna vara så hållbar som möjligt. A-rörelsen brottas ju ibland med olika syn på frågan om våld/skadegörelse och det vore ju vansinne att inte låta den diskussionen få leva! I grund och botten handlar ju allt detta om hur vi skapar en bättre värld för så många människor/levande som möjligt.
Självklart kan alla ha en dålig dag. Själv har jag nog fler dåliga dagar än bra! Men det jag skrev om handlade inte främst om dåliga dagar – utan om mer systematiskt bristande kommunikation och problematiska strategier och vad det innebär att spela efter de nyliberala reglerna. I detta fall för välgörenhetsorganisationer – i en annan krönika om konst och kultur. Osv.
Återigen, jag förstår verkligen att du genom åren känt dig utsatt som värvare och att det kan vara otacksamt, och återigen, jag har i massa sammanhang hyllat människor som arbetar med detta och liknande gräsrotsarbete, och jag gör det här och nu: jag är extremt tacksam och imponerad av detta arbete!
Jag kan inte svara på din fråga om du har för höga tankar om mig, jag vet inte alls vad du har för tankar om mig. Jag tycker varken man ska ha höga eller låga tankar om människor.
”Som människa är inget mänskligt mig främmande” sa en gammal romersk slav och det försöker jag återkomma till ibland när något sker som känns obegripligt eller för att inte bli konstant besviken på omvärlden eller mig själv, som ju annars är lätt hänt!
Av hela mitt hjärta och hjärna, lycka till med ditt viktiga arbete!