Så sant det du skriver, men jag förstår inte alls motsättningen mellan det du skriver och det jag skriver och varför det gör dig så illa – mer än utifrån en allmän utsatt känsla som jag kan ha all förståelse för. Jag beklagar om jag på något sätt varit en del av den upplevelsen, samtidigt som jag, återigen, inte riktigt ser vad det är du tycker att jag inte borde skriva.

Det är väl jättebra att ta upp de problem man mött i olika situationer. Och att jag har haft både fantastiskt bra och extremt dåliga erfarenheter av värvare framgår väl tydligt av min krönika? Och jag har ju i många andra sammanhang beskrivit de goda mötena – det måste på något sätt ha undgått dig. Men de dåliga erfarenheter jag beskriver just här är ju ganska extrema och allvarliga i sina implikationer, varför det känns angeläget att skriva om dem. Det handlar alltså om personliga erfarenheter jag har haft – men också om ett generellt problem i den nyliberala värld av snabba lösningar och maximerad vinst vi lever i.

Detta blir påtagligt i många yrken. Inte minst vad gäller min egen yrkesgrupp – artister – så blir ju detta också ett enormt problem när det tex gäller det här med reklam som många artister säljer sin musik till – vilket var föremål för en annan krönika jag skrev i samma veva. Och skulle någon skriva upprört om hur artister säljer sin själ till reklam skulle inte det på något sätt såra mig – eftersom jag själv inte gör det.

Och att jag är ett stort fan av och medlem i greenpeace och amnesty och andra liknande grupper eller mer anarkistiska nätverk är ju något jag ofta nämner i min blogg eller på scenen eller i intervjuer, varhelst jag nu har möjligheter att nämna det. Jag hyllar folk som arbetar i dessa organisationer och i anarkistiska nätverk. Har du genom åren missat detta så förstår jag att denna krönikan ger en väldigt skev bild av vad jag står för och jobbar för! Att du missat denna kontext kan jag dessvärre inte ta ansvar för.

Men vi måste ju kunna problematisera fenomen även inom välgörenhet – som vad nyliberalismen innebär för värvandet som försäljning eller reklamfinansiering av kultur eller ifrågasätta vad socialt entreprenörskap egentligen betyder, eller vad som nu känns angeläget. Självklart kan vi ju inte bara skriva om de uppenbara orättvisor som finns i världen, som likgiltighet, rasism, kapitalism, homofobi, sexism, miljöförstöring etc. Vi måste ju också kunna vara självkritiska och problematisera den kamp vi för mot allt detta, för att kampen i sig ska kunna vara så hållbar som möjligt. A-rörelsen brottas ju ibland med olika syn på frågan om våld/skadegörelse och det vore ju vansinne att inte låta den diskussionen få leva! I grund och botten handlar ju allt detta om hur vi skapar en bättre värld för så många människor/levande som möjligt.

Självklart kan alla ha en dålig dag. Själv har jag nog fler dåliga dagar än bra! Men det jag skrev om handlade inte främst om dåliga dagar – utan om mer systematiskt bristande kommunikation och problematiska strategier och vad det innebär att spela efter de nyliberala reglerna. I detta fall för välgörenhetsorganisationer – i en annan krönika om konst och kultur. Osv.

Återigen, jag förstår verkligen att du genom åren känt dig utsatt som värvare och att det kan vara otacksamt, och återigen, jag har i massa sammanhang hyllat människor som arbetar med detta och liknande gräsrotsarbete, och jag gör det här och nu: jag är extremt tacksam och imponerad av detta arbete!

Jag kan inte svara på din fråga om du har för höga tankar om mig, jag vet inte alls vad du har för tankar om mig. Jag tycker varken man ska ha höga eller låga tankar om människor.

”Som människa är inget mänskligt mig främmande” sa en gammal romersk slav och det försöker jag återkomma till ibland när något sker som känns obegripligt eller för att inte bli konstant besviken på omvärlden eller mig själv, som ju annars är lätt hänt!

Av hela mitt hjärta och hjärna, lycka till med ditt viktiga arbete!

Ett lite senkommet svar på ditt inlägg som jag hittade av en slump idag när jag satt och googlade.

Jag förstår helt och hållet din poäng (det är trist med människor som inte lyssnar), men din måltavla och din argumentation gör mig väldigt besviken (kanske har jag för höga tankar?).

Som du skriver, finns det så otroligt många värvare som förmedlar engagemang, lyser upp och peppar sin omgivning, men såklart finns det alltid några som ibland låter tråkiga och oinspirerande och själströtta. Varför måste det vara så? Jag har själv jobbat som värvare från och till i flera år så jag borde känna till det bättre än någon annan.

De som du (och övriga kommentatorer som känner sig så plågade av att någon okänd hälsar på dem och inte utstrålar psykisk styrka och engagemang likt madonnan av guadeloupe) stör dig på är att dessa människor inte lyssnar. Det är just det som man som värvare hela tiden får tampas med – folk lyssnar inte. Så ibland när du har en dålig dag, om din flört har dissat dig, din mormor blivit sjuk eller du bara känner dig tärd, då blir det bara för mycket när den femte snubben med levi’s och stadsjeep säger att han verkligen inte har råd att hjälpa till, när den gravida lattebruden säger att ”låt folk dö, jorden är ändå överbefolkad för de föder för mycket barn i Afrika” och när du tagit emot din tredje verbala örfil av någon som inte kan stå för att han inte lyfter ett finger för att lösa världens problem. Det är i dessa situationer man bara inte pallar att vara inspirerande. Och det är dessa situationer som alltid lyfts fram så fort man nämner värvare, det är det som hamnar i förgrunden – trots att värvare i allmänhet är så otroligt engagerade, passionerade och häftiga människor.

En bra arbetsdag som värvare är poetisk. Man når fram till okända människor på ett sätt man aldrig trodde var möjligt, delar känslor, traskar runt på trottoarerna som om man aldrig gjort något annat, vet att någonstans långt borta för någon jag inte känner, kommer det jag gör just nu att göra stor skillnad.

Och andelen värvare som bara tagit jobbet för att det inte finns andra att få är försvinnande liten. De som ändå lyckas ta sig igenom rekryteringen stannar oftast inte så länge, för det är, till skillnad från många andra jobb, inte ett arbete man klarar om man bara drivs att göra klart arbetsdagen och gå hem. Det kräver engagemang, närhet till skratt, önskan att förändra något som är fel, viljan att borra blicken in i nya ögon och lyssna på nya berättelser.

Om några stycken av alla de människor jag värvat genom åren skulle skriva det i sin blogg, och inte bara skicka komplimanger till oss på kontoret eller komma fram på stan och tacka för att jag påminde dem om att de kan göra något bättre (vilket är underbart!), då skulle nog fler komma ihåg hur bra värvare är. Inte alla och inte alltid, men ändå.