Bara en spelning och bara en resa kvar på den oändliga tågturnén. Det är dags för den stora sammanfattningen: Listorna, chockerna, sexbantningen.                  Skönaste resa: Uppsala - Luleå, nattåget. Har ni inte åkt nattåg på länge? När ni ligger och inte kan sova i era 3-meter breda vattensängar, kan det vara svårt att komma på att lösningen finns på en stenhård 40-brits. Jag är inte ironisk. Jag menar det. Man sover som ett svin. Gör som jag och hyr ett helt eget rum på tåget om ni inte gillar människor. Är han ironisk nu? Gillar han människor eller gillar han dom inte? Han gillar vissa och ogillar andra.   Oskönaste resa: X2000 mellan Malmö och Stockholm har man åkt så många miljarder gånger att det känns så extremt ofestligt att åka det. Ingenting längs vägen kan överraska en, med förbundna ögon skulle jag lätt kunna säga var varenda sten, gran eller byfåne är placerad längs vägen. Skönaste staden att andas i: Jag andades för jävla bra i Arvika. Otroligt bra luft. Sval, klar och full av mening. Dom som bor där måste bli flera hundra år. Mest otippade spelstället: En kyrka i Oskarshamn. Och jag gillade det. Äntligen fick jag stå i en riktig predikstol.   Konstigaste möbleringen: I Falun hade arrangören satt ut ett 3 kilometer långt långbord runt vilket publiken skulle sitta som om det var nån jäkla kräftskiva! Det var 130 pers i publiken, vilket ju kan vara ganska intimt, men ändå satt folk 3 kilometer bort. Ska vi ha det så? Starkaste staden: Självklart Karlskrona. Jag var där så mycket som liten, satan vad jag torrbölade när jag kom dit nu. Det drog upp vägdammet, öppnade såren och skakade liv i det sorgsnaste hjärtat. Tårkanalerna däremot verkar ingenting rubba längre. Ska vi ha det så? Mest hejdundrande: Borta asbra, hemmas asbest. Och det schyssta är att man har så många hem på jorden eftersom jag flyttat runt så mycket. Så det var många hejdundrande aftnar under hösten. Men Malmö var en jääkligt hejdundrande afton, det går inte att komma ifrån. Fast vem vet vad som händer på södra teatern imorgon? Inte jag. Inser därmed att man inte kan göra en sammanfattning förrän det faktiskt är slut på riktigt. Så jag tar tillbaka allt. Jag bara skojade.   
    

Jag har haft några riktigt lugna sköna dagar i Stockholm. Och inte uppträtt så hårt och intensivt som annars under turnén. Jag har till och med haft flera spellediga dagar i rad. Detta tack vare att Riksteatern som bokar min turné tar hänsyn till alla fackliga avtal som finns. Det är fantastiskt. Det är självklart.                                                                                                                                             Men det är många självklara saker som inte är fantastiska. Eller fantastiska saker som inte är självklara. Jag menar att även om nånting är självklart, så kan det vara fantastiskt att det faktiskt fungerar. Som i det här fallet med riksteatern och det fackliga. I like it. Både rent personligt och allmänt politiskt. Det brukar sammanfalla. Även om inte alla märkt det.                                                                                                                                                           Ungefär som med cykelturnén. Det var ju skitbra för mig rent personligen, för själ och kropp och allt eventuellt övrigt. Och rent globalt var det minst lika skitbra om inte skitbättre. Win win. You can’t beat the feeling.                                                                                                                                                              Jag har passat på att träna mitt knä, försöka skriva nya låtar och äta en massa god mat. Det är klart att det kan vara intressant att resa runt och se alla svenska småstäder från insidan, men det är alltid skönt att vara i städer som har ett rejält utbud av saker, inte minst vegetariska restauranger. Som här.                                                                                                                                               Sen är det ju minst lika skönt att vara ute på landet. Och laga egen mat. Men så blir det ju inte när man turnerar. Hur schyssta fackliga avtal som än har slutits genom åren och hur noga dom än följs. Allt kan inte vara perfekt bara för att man vill det. Som nån klok person kanske aldrig har sagt men säkert tänkt.                                                                                                                                                                                                                                                                                Vad fan har hänt med utseendet på det här dokumentet? Förklara för mig vad som är fel och vinn en inre resa till solen. 

Jag förstår inte hur jag kunde skriva en lång rapport varje dag under cykelturnén. Jag måste haft sån ofattbar energi? Jag hade en sån ofattbar energi. Jag måste haft så obegränsat med tid? Jag hade så obegränsat med tid.

Men jag cyklade ju hela dagarna och uppträdde hela kvällarna? Jag vet, men det händer mystiska saker när man cyklar genom sommarsverige, man river upp stora hål i tiden. Varje ögonblick tar en med storm.

Men nu när jag sitter på tåg hela dagarna och på hotellen hela nätterna, har jag inte sjukt mycket tid över nu då? Nej, tydligen inte. Den sugs in i mörkret.

Alla har minst 200 gånger i sina liv konstaterat att tiden inte är objektiv. Det är en av dom få tankar kring fysiska lagar som rentav är en kliché. Alla vet om det, alla tänker det och alla somnar när nån säger det eftersom det är så jävla självklart och ointressant. Det är ju klart att tiden inte är objektiv. Säger alla. Hela tiden.

Ändå verkar vi inte tro på det innerst inne. Och ännu mindre leva efter det ytterst ute. Nånstans verkar vi ändå känna oss trygga i att tro att tiden har sin linjära objektiva gilla gång. Det är nog ändå säkrast att hålla oss till det spåret. Tänker vi.

På samma sätt som alla nånstans har fattat att det inte finns en herre ovan molnen. Inte ens dom mest religiösa människor jag känner tror ju att det finns en herre i himlen. 110 % av alla människor som blir tillfrågade säger att dom tror på nåt, men inte på nån gubbe med vitt skägg som straffar oss och hjälper oss. Även det har ju blivit en söndertjatad kliché.

Ändå är som att vi inte riktigt vågar tro det heller när det kommer till kritan. När allt är riktigt, riktigt illa söker vi oss till den tanken och förbannar den gud som vi nyss “insett” inte finns, och när vi verkligen riktigt mycket vill ha något så ber i stort sett alla en liten stillsam bön. Vem gör inte det? Ingen. Dvs alla gör det.

Det här är bara två exempel av miljarder på hur vi hela tiden inser saker som har en avgörande betydelse, men aldrig riktigt införlivar dom i hur vi lever våra liv. Samma sak är det med döden - vi vet att vi ska dö men vi vägrar tro det eller låtsas om det. Och med solidaritet - vi vet att allt blir bättre även för oss själva när vi hjälper andra och samarbetar, men ändå bygger vi stängsel kring våra egna hus för säkerhets skull. För att inte tala om stress - vi vet vid det här laget att stress leder till varenda dödlig sjukdom som är uppfunnen, men vi vägrar acceptera det på riktigt och låter det inte påverka oss det minsta. Allt ska ske nu.

Det är då jag känner att jag skulle vilja leva om 500 år. Det hade varit så intressant att se var vi hamnar - när allt vi vet nu har blivit en självklart grund i hur vi värderar saker, hur vi upplever saker och hur vi utifrån det väljer att leva.

Jag skiter i om rymdexperterna fått radiosignaler från andra galaxer om 500 år, jag bryr mig inte ett dugg om vilken valuta vi kommer att ha och jag är helt ointresserad av vilka snabba fordon vi kanske har skapat. Däremot tycker jag att det är jävligt intressant om allt vi vet redan nu kommer att ha lärt oss att sluta lägga fokus på just rymdsignaler, valutor och snabba fordon om 500 år.

Men vem vet, kanske lever jag om 500 år. För jag ska väl inte dö? Jag är väl annorlunda? Gode Gud i himmelen, gör så att jag lever i evighet i den objektiva linjära tiden. Och ge mig en stor, fin inbrottssäker borg när du ändå är i farten. Och skynda dig.

Det har ju blivit några dagar här utan rapporter och det beror inte på att jag inte har något att rapportera utan på att jag har haft några dagars semester från tågturnén. Under mina semesterdagar har jag passat på att inviga ett demotek i Helsingborg och avsluta en kärleksdag i Växjö. (man får ju inte glömma att ens yrke även är ens hobby)

En annan rolig sak jag gjort på min lediga tid är ett uppdrag jag fick av Aluma - de hemlösas tidning i Malmö och Lund. Dom ska inleda en ny samtalsserie och jag fick den stora äran att bli vald att vara först ut och då själv få välja vem jag ville samtala med, som en slags ömsesidig intervju. Självklart gjorde jag mitt samtal med Tomas Öberg, sångare i tidernas bästa band, rent objektivt sett. Få personer har som Tomas och Bob Hund inspirerat mig så mycket i livet och artisteriet, både vad gäller hissnande fyraradare, sköna mellansnack och historisk energi.

Resultatet av detta tretimmarssamtal (som redaktörn frenetiskt fick anteckna) kommer i januarinumret av Aluma och det är ju bara ett av många goda skäl att köpa den. Pengarna går förstås till bra saker dessutom. Och dom som gör tidningen är dessutom jävligt trevliga. Det är ju en win-win-win-situation helt enkelt. En av dom få i livet.

Jag läste en gång en väldigt intressant artikel i en tidning i Norrköping som handlade om hur jag i en krönika förspråkat felhörningen som inspirationskälla och hur Tomas Öberg förespråkar felsägningen som inspirationskälla och så jämförde artikeln dessa båda inställningar med missförståndet som konstnärligt fenomen och det hela var sjukt skarpt och initierat skrivet som en liten akademisk avhandling. Sånt är jäkligt roligt att läsa. Ett skämt som blev allvar som blev ett skämt igen. Som mitt liv ungefär.

Annars är det bra dagar just nu. Jag ligger och snittar på en stark 4 av 5 vilket jag inte gjort sen slutet av förra seklet. Mitt knä börjar sakta läka en smula (för er som inte hängt med blev jag mishandlad och fick korsbandet avsparkat i trollhättan (troligen av ett fan som var sur över att jag inte spelade “igen” som sista låt (så det kan man ju förstå))) Jag kan nu inte bara springa upp för trappor utan även ner. (Vilket gör att jag inte längre behöver sova i vindsförrådet.)

På söndag fortsätter tågturnén och går in på de sista skälvande par veckorna. Så hälsa alla ni känner i Arvika, Karlstad, Köping, Falun, Östersund, Visby, Hemse, Södertälje och Stockholm. Vad ska vi hälsa dom? undrar ni, sura som ättika. Ja, ni kan väl hälsa att jag kommer dit, så kan dom komma när jag uppträder. Vad får dig att tro att dom skulle vilja det? undrar ni då, ännu surare, och jag gillar det, för jag har verkligen ett svar: För att jag är i så jävla bra form för tillfället och känner att jag kommer att göra några riktigt sköna spelningar närmsta par veckorna.

Och det har jag heller inte känt sen slutet av 1900-talet.

Efter spelningen i Tomelilla åkte jag bil ut till landet, till vackra Fyledalen - det gick inga tåg dit och dressinerna är indragna för säsongen. Det finns inte ens några spår dit. Det absurda är att jag känner att jag måste förklara mig! Inför vem? I förhållande till vad? Efter cykelturnén och under pågående tågturné känner jag mig alltid kriminell om jag åker bil nånstans.

Som straff fastnade jag med stortån i en råttfälla. Det är första gågen det händer mig. Jag trodde nån satt under bordet och sköt mig. Vilket nån också gjorde, på sätt och vis, nån hade ju gillrat fällan. Så går det till på landet för er som inte varit där. Det värsta med att fastna i en råttfälla är förstås inte smärtan eller chocken utan förnedringen. Det finns inget direkt ärofyllt martyrskap i det. Så det var väl ett rättmätigt straff för min bilåkning.

För övrigt måste jag hylla Tomelilla - nästan 250 personer i publiken, vilken uppslutning. Det måste ju vara typ 110% av befolkningen! Även Kristianstad och Osby var ett rent nöje att besöka på alla plan.

Svårare var det då idag i Karlshamn. Att uppträda kl 14 en söndageftermiddag är förstås ingens dröm. Förr i tiden brukade jag få hopplösa tider på festivaler, men sista åren har jag ju allt oftare fått äran och den tacksamma uppgiften att avsluta olika festivaler och evenemang. Och eftersom det funkat så bra fick jag idag den klart mer otacksamma rollen att inleda. Jag förstår arrangörerna - dom tänker att det ska få folk att komma tidigt och vara med från början. Så det är ju schysst för alla som kör efteråt, men för egen del är det ju allt annat än tacksamt. Jag brukar vara så jäkla positiv till alla arrangemang - jag har blivit så bortskämd på sistone med stora, lyssnande och entusiastiska publiker, men idag var det verkligen hopplöst!

Folk kom och gick, helt tanklöst, taktlöst och respektlöst. Trots att ingången var precis vid scenen. Och när jag pratade om döden och att förlora en nära hoppade en person upp mellan mig och publiken och började fotografera - med blixt! Det är INTE okej. När jag gick upp för att köra ett extranummer (dom som verkligen satt där hela tiden var jättefina och positiva så det blev ett sånt) så ställer sig nån en meter bakom mig - och står där under hela låten!

Nej, det var tyvärr igen vidare upplevelse. Och jag är slut som efter ett maratonlopp nu. Varje kväll är det en enorm energiansamling som krävs för att göra en föreställning och normalt sett får man minst lika mycket tillbaka. Men idag, när man inte får något tillbaka, inser man hur sinnessjukt mycket man ger ifrån sig. Och så inser man hur sinnessjukt mycket man brukar få tillbaka.