Efter spelningen i Tomelilla åkte jag bil ut till landet, till vackra Fyledalen - det gick inga tåg dit och dressinerna är indragna för säsongen. Det finns inte ens några spår dit. Det absurda är att jag känner att jag måste förklara mig! Inför vem? I förhållande till vad? Efter cykelturnén och under pågående tågturné känner jag mig alltid kriminell om jag åker bil nånstans.

Som straff fastnade jag med stortån i en råttfälla. Det är första gågen det händer mig. Jag trodde nån satt under bordet och sköt mig. Vilket nån också gjorde, på sätt och vis, nån hade ju gillrat fällan. Så går det till på landet för er som inte varit där. Det värsta med att fastna i en råttfälla är förstås inte smärtan eller chocken utan förnedringen. Det finns inget direkt ärofyllt martyrskap i det. Så det var väl ett rättmätigt straff för min bilåkning.

För övrigt måste jag hylla Tomelilla - nästan 250 personer i publiken, vilken uppslutning. Det måste ju vara typ 110% av befolkningen! Även Kristianstad och Osby var ett rent nöje att besöka på alla plan.

Svårare var det då idag i Karlshamn. Att uppträda kl 14 en söndageftermiddag är förstås ingens dröm. Förr i tiden brukade jag få hopplösa tider på festivaler, men sista åren har jag ju allt oftare fått äran och den tacksamma uppgiften att avsluta olika festivaler och evenemang. Och eftersom det funkat så bra fick jag idag den klart mer otacksamma rollen att inleda. Jag förstår arrangörerna - dom tänker att det ska få folk att komma tidigt och vara med från början. Så det är ju schysst för alla som kör efteråt, men för egen del är det ju allt annat än tacksamt. Jag brukar vara så jäkla positiv till alla arrangemang - jag har blivit så bortskämd på sistone med stora, lyssnande och entusiastiska publiker, men idag var det verkligen hopplöst!

Folk kom och gick, helt tanklöst, taktlöst och respektlöst. Trots att ingången var precis vid scenen. Och när jag pratade om döden och att förlora en nära hoppade en person upp mellan mig och publiken och började fotografera - med blixt! Det är INTE okej. När jag gick upp för att köra ett extranummer (dom som verkligen satt där hela tiden var jättefina och positiva så det blev ett sånt) så ställer sig nån en meter bakom mig - och står där under hela låten!

Nej, det var tyvärr igen vidare upplevelse. Och jag är slut som efter ett maratonlopp nu. Varje kväll är det en enorm energiansamling som krävs för att göra en föreställning och normalt sett får man minst lika mycket tillbaka. Men idag, när man inte får något tillbaka, inser man hur sinnessjukt mycket man ger ifrån sig. Och så inser man hur sinnessjukt mycket man brukar få tillbaka.