eMiL Jensen - RAPPORTER

Rapporterna

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Wed, 09 Dec 2009 18:05:22 +0100

Rapporterna görs numera på bloggsidan som är till vänster när man kommer in på hemsidan. Alltså www.emiljensen.se och då klicka till vänster.

Vill ni läsa fler rapporter?
Här neranför till vänster finns för hela cykelturnén, hela tågturnén 2007 samt ett par hundra ytterligare rapporter i arkivet. Shit vad mycket läsning. Ja, det är det.

R�r inte min l�tsaskompis!

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Thu, 20 Aug 2009 11:03:24 +0100

Under sommaren har jag sporadiskt följt en fejd som jag har retat ihjäl mig på. En svensk förläggare hade fått en affärsidé och oombedd skrivit en uppföljning på JD Salingers gamla klassiker �Catcher in the Rye�. Eftersom denna fantastiska bok om Holden Caulfield inte var tänkt att sluta på annat sätt än den slutade på, ville JD Salinger begripligt nog stoppa utgivningen av denna uppföljare.

Rent konstnärligt och känslomässigt har Salinger förstås alla argument på sin sida, det förstår inte minst alla som läst boken, men fejden har kommit att handla om annat, om principer och juridik.

Direkt började det svenska förlaget ropa på yttrandefrihet och förlegad upphovsrätt, och så kom det klassiska: �det här är ju en Davids kamp mot Goliat.� Fast i det här fallet ansåg förlaget att Goliat var Salinger - en ensam 90-årig konstnär som vill bevara mystiken i sin bok. Och lilla David var det cyniska förlaget som skamlöst vill tjäna pengar på sin produkt.

Det värsta jag vet är när nyliberaler blir martyrer i yttrandefrihetens namn, när det bara handlar om affärsidéer.

Rent juridiskt och rent principiellt är det säkert helt rätt att man ska kunna skriva uppföljningar till vilken bok man vill. Ja, självklart ska man ha rätt att få skriva vad man vill överhuvudtaget. Men man har också rätt att ha den goda smaken att låta bli:

Bara för att man får göra vad fan man vill behöver man ju inte vilja göra fan.

Och är det verkligen Davids kamp mot Goliat? Det är väl snarare Holdens kamp mot en urspårad girig nutid. Och hur stor chans har en fiktiv karaktär mot ett förlag som ger ut studentikosa skämtböcker? När jag kollade upp förlaget hittade jag titlar som �Så här enkelt lär du dig knyta den perfekta slipsknuten!�, �99 filmer du slipper se� och tungviktaren �Bla bla sex�. Davids kamp mot Goliat?

Jag känner inte i första hand att jag vill försvara Salinger, han är snart 100 år gammal och har ett fantastiskt författarskap bakom sig och klarar sig nog alldeles utmärkt. Däremot känner jag att jag vill göra allt för att försvara Holden Caulfield, Phoebe, Allie, Jane Galagher och de andra karaktärerna i boken som inte har en chans att påverka sin situation.

Första gången jag läste Catcher in the Rye var jag fjorton år, sen har jag läst den ett tiotal gånger i olika skeden av livet och Holden är en av mina absolut bästa kompisar. Kanske är det därför jag blir så upprörd av det här.

Jag tänker på den gamla antirasistkampanjen som pågick hela ens uppväxt med en bild på en hand och texten: �Rör inte min kompis!�. Jag vill trycka upp såna händer med �Rör inte min låtsaskompis!� Fingra inte på min fantasi. Sluta ödelägga våra inre landskap. Som det ska stå på våra genomskinliga banderoller i en drömdemonstration där vi skriker:

Vi är många,
vi är abstrakta,
krossa realismen nu!

För jag behöver tillgång till en annan värld för att orka förändra den här. Och med en schysst låtsaskompis slår man världen med häpnad.

Och som Martin Luther King inledde sitt berömda tal om medborgarrätt för alla fiktiva, mot alla smygrealister som står med båda fötterna på jorden:

Jag har en dagdröm!

Nej, allting handlar inte om principiella resonemang. Det finns andra och större värden i livet. Det är som att principer och lagar ska upphäva vårt ansvar att ta schyssta beslut.

Jag minns en sekvens i dokumentärfilmen �Grizzly Man� där Timothy Treadwell hittar en av sina rävkompisar död på marken. En ettrig fluga svärmar runt i den döda rävens öga.
- Show some respect, fucker! säger Treadwell desperat till flugan, som självklart hade all juridisk rätt på sin sida. Men ändå.

Precis så känner jag inför förlag som ska tjäna pengar på en fiktiv karaktär, bara för att dom har rätt att göra det. �Kan man så ska man� verkar vara den nyliberala världens ständiga motto.

Men vi behöver inte svärma runt i döda rävars ögon bara för att vi har rätt att göra det. Rent metaforiskt alltså.

Eller som Holden Caulfield brukar säga:
I don�t know exactly what I mean by that, but I mean it, I really do.

Liverapport

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Wed, 22 Jul 2009 12:16:03 +0100

Tycker ni att det uppdateras dåligt här på rapportsidan? Tycker ni att grannens gräs är grönare? Har ni ingen gräsmatta? Har ni inga grannar? Tycker ni ingenting?

Då är det dags att sluta röka brass hela dagarna och ta ett dopp i havet.

Havet - ett erbjudande fram till slutet av september. Sen blir det skitkallt.

Just det, sommaren är här och copywritern inom oss vaknar. Rapporterna är inte vad dom brukade vara. Men när sommarspelningarna är över och det drar ihop sig mot den nya spännande höstturnén kommer hemsidan byta lite ansikte såsom den gjorde under cykelturnén och jag kommer att ägna mig åt något som är mer nostalgiskt än att spela stenkakor på trattgrammofonen, nämligen: blogging.

Du har väl inte glömt hur gott det smakar, har du?

Anledningen till mitt slöa rapporterande i sommar är också att det känns som jag träffar alla läsare under sommarens alla spelningar, så jag kan lika väl rapportera från scenen. Live.

Och jag vill då passa på att säga att ni har varit så jääkla många fina som dykt upp hittills under sommaren, och jag hoppas det fortsätter så, ni ska veta att ni gör mig mycket lycklig.

Nästa stopp är mossagården, kanske ses vi redan där. Och i helsingborg på lördag blir det världspremiär med sex personer i bandet. Jag längtar redan

yours/emil

Tjo vad det viftar och Bolln�s

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 16 Jun 2009 21:24:37 +0100

Nu sitter jag på tåget fantamej. Förkyld som en galning, sjukt sjuk. Jag tror det är de sista dagarnas utomhusspelningar i regn och rusk som knäckt mitt annars så guldglimrande immunförsvar. Det brukar vara så bra att det blinkar som reklamskyltarna i city om natten.

I fredags körde vi i Pildammsparken med "Tjo vad det viftar" i spöregn och sexton meter per sekund i blåst. Den trogna skara publik som kom (vissa med med dubbla paraplyer!) ska ha en metaforisk guldtacka för sin tapperhet. Det var roligt att sjunga dessa låtar live för första gången. Och då är dessa låtars texter ändå över 100 år gamla! (se rapport "sköna projekt" 20/10 2008 för den som inte känner till Tjo vad det viftar-projektet)

Det är något speciellt med att tolka andra människors texter, i synnerhet när man själv så ofta associeras med den biten. Och ännu mer i synnerhet när låten är skriven för så länge sen av en anonym författare. Jag tror sällan jag har känt in en text så mycket som "En alldeles ny visa om de två dödsdömda 1908". Den är så underbart distanslös och sentimental och på blodigaste allvar. Som livet självt. Och så var det förstås skitroligt att äntligen göra "Johan på Doffeln och Amanda på Trikåtan" live med Nadin. Jäkligt synd att det mental-regnade och ännu mer synd att Peps var sjuk och inte kunde vara med. Annars var det en strålande afton.

I lördags körde jag sen i Bollnäs eller rentav utanför Bollnäs. Det var en fantastisk liten festival dit jag tycker att ni alla ska åka nästa år. Två sköna gubbar stod och gjorde kolbullar över öppen eld och jag tryckte i mig ett par vegetariska varianter. Sen såg jag efteråt att de stektes i fläskfettet. Men man kan inte vara så jävla noga med sånt när man är i Bollnäs. Eller Danmark. Eller Vietnam - där allt som överhuvudtaget innehåller något vegetariskt kallas vegetariskt! I övrigt kan man vara ganska noga. Om man är noggrant lagd.

Nu är det dags att åka tåg för allt vad tygen håller. Nu ser jag en man som ser ut som min högstadielärare. Eller förväxlar jag honom med en känd författare som jag aldrig kommer ihåg vad han heter. Eller är det rentav min farsa?

K�ra s� det ryker

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Mon, 08 Jun 2009 19:28:10 +0100

Idag måste jag ändra i rapporten. För det slog mig hur absurt det som hände var!

Idag gjorde jag en intervju med gotlands allehanda på ett kafé i visby. Vid bordet intill satt en äldre herre och läste en roman. På hans bord stod en kaffekopp och ett värmeljus. Givetvis började boken brinna! Han märkte ingenting och satt och läste i sin brinnande bok och det tog flera sekunder innan nån fattade att hans bok verkligen brann! Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att en mycket gammal man satt i godan ro och läste sin brinnande bok!

Det är skönt när folk gör metaforer till verklighet. Köra så det ryker fick en ny innebörd.

Jag är djupt imponerad av att inte fotografen från tidningen tog några bilder. Jag hade aldrig kunnat hålla mig! Det var en fantastisk bild. Och ännu mer imponerad av att Vilda, som intevjuade mig hade sinnesnärvaro att släcka...boken.

Det kanske mest absurda var att han inte blev särskilt förvånad han fick boken släckt. Han fortsatte läsa i samma goda ro! Och när jag tänker på det var inte hon så förvånad heller. Och inte kaféägaren eller fotografen eller gänget som satt vid ett annat bord heller.

Nu när jag tänker på det var det ingen som blev särskilt förvånad. Och inte jag heller! Herregud, om man inte blir förvånad över en mycket gammal man som sitter och läser en brinnande bok, vad krävs det då för att man ska bli förvånad 2009?

Dagens två sköna felskrivningar:
Jag har ju två hotmailadresser, idag skrev jag fel på båda när jag skulle logga in. Istället för "Den riktiga emil @ hotmail" råkade jag skriva "den rikliga emil" - lite självgott kan tyckas. Men direkt därpå när jag skulle logga in på "jag heter emil" råkade jag istället skriva "jag hatar emil @ hotmail.com"

Så det jämnar ut sig.

Nationaldagen?

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Sat, 06 Jun 2009 10:35:20 +0100

Idag 6/6 kl 6 var det Sveriges nationaldag. En sekularisering som gränsar till djävulsdyrkeri! Visst kan de gamla religiösa helgerna kännas lite förlegade ibland, men nationaldagen kändes ännu mer mossbevuxen redan när den infördes för några år sen.

Det är väl drygt 70 personer i Sverige som vet varför det är nationaldag idag, hälften av dessa tycker att det mejkar sens att fira och hälften av dessa i sin tur firar själva. Det är alltså 17.5 personer som firar Sveriges nationaldag. Det är betydligt färre än dom som firar kanelbullens dag, ändå har ingen kommit på tanken att det ska vara en helgdag. Vilket inte jag heller tycker att det ska vara. Men det finns ju andra meningsfulla dagar.

Jag uppträdde på Sällsynta diagnosers dag förra året, en dag som syftar till att uppmärksamma sällsynta diagnoser. Det HANDLADE ju om något, något viktigt dessutom. Det betydde något. Precis som världAIDSdagen, buy nothing day och världsmiljödagen.
Nationaldagen däremot betyder ju verkligen INGENTING.

Att överhuvudtaget börja fira en nationaldag i dessa tider när nationalstaten som fenomen snart inte finns längre, känns som ett märkligt steg. Låt oss sluta prata om framsteg och steg tillbaka. Det finns bara mer eller mindre märkliga steg. Och ett märkligt steg kan var bra och ett märkligt steg kan vara dåligt. Låt oss sluta prata om bra och dåligt. Låt oss sluta prata om märkligt. Låt oss sluta prata om steg. Låt oss sluta prata.

F�rfattarcentrum

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Thu, 04 Jun 2009 11:20:48 +0100

Dessa par veckorna bor jag på det underbara författarcentrum i Visby, som ett litet stipendium, och jag är tacksam varje gång jag tittar upp från skärmen och ser horizontlinjen ligga och guppa längst bak i klassrummet, as a figure of speach.

För er som inte varit där ligger författarcentrum uppe på en klint med en utsikt som verkligen får en att tappa andan varje gång man tittar ut. Vilket gör att man helst inte ska sova med öppna ögon. En tysk poet lär ha tappat andan i sömnen och spökar numera på vinden. Läser Goethe till kedjerassel. Dom på andra sidan har alltid varit lite mer arty och började med performance långt innan det ens blev ett begrepp hos oss levande.

De flesta som bor här på stället är från andra länder; Rumänien, Baltikum, Tyskland och Finland denna period. Själv är jag från Skaune och prautar Skaunska. Varför är folk så dåliga på att härma just skånska? Och varför har just dom som är så dåliga på att härma just skånska så usel självinsikt? Varför? Skaunska?

Risken om man bor med denna svindlande utsikt för länge är att man slutar skriva historier om människor och gör en föreställning om havet istället. Emil Jensen sings Ulf Lundell in English with a string quartet and Andrew Lloyd Webber's daughter. Eller dylikt. Risken är överhängande.

Hursomhelst började veckan med att min mobil blev stulen, det trådlösa nätverket fungerar inte, mitt favorithak hedbergs bokkafé har semesterstängt och solen gick i moln. Alla faktorer är med andra ord på topp för att bli lite fokuserad.

Jag tänkte till att börja med se till att skriva en rapport om dagen.
- Det säger du alltid, säger nån initierad bitter rapportläsare.
Ja, men denna gången menar jag det.
- Det säger du säkert bara.
Nej, jag skriver det.
- Men MENAR du det?
Klart jag gör.

Vi skakar hand, vi kramas, vi kysser havet. Havet. Detta brusande eviga.
(stråkkvartetten börjar spela Öppna Landskap. Andrew Lloyd Webber kommer in i en havsblå negligé och ett litet glas med sån där turkos skit, herregud vad heter det jag har en blackout, absinth menar jag, och vi sjunger Blue Velvet medan 500 simhoppare kastar sig ut i publikhavet från olika trampoliner)

Henric, min kära producent, om du läser det här; har vi budget för detta? Hade varit en jättefin inledning på höstturnén. Vi kanske kan dra ner på nån annan utgift? Typ resorna - vi kanske kan faxa runt mig i Sverige?

Firande

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Mon, 01 Jun 2009 21:47:17 +0100

Igår fick jag min mobil stulen. Först fick jag panik över alla nummer jag blivit av med. Sen kände jag mig lite befriad. Och funderar nästan på att inte skaffa någon ny.

Idag läser jag i tidningen att det är internationella mobilfria dagen! Är icke detta fantastiskt?

Livet är fullt av små lustiga sammanträffanden. Men lika fullt av olustiga ickesammanträffanden. Hur ofta får man inte mobilen stulen UTAN att det är internationella mobilfria dagen? Hur ofta går man inte runt i olika städer UTAN att stöta på någon man precis tänkt på? Etcetera?

Men ändå. När det väl händer måste man fira ordentligt. Själv slog jag till med en crêpes och en halv falska vitt vin. Det är inte varje dag man har blivit bestulen på sin mobil dagen innan internationella mobilfria dagen.

På söndag är det sveriges internationella nationaldag. Frågan är vad man ska bli bestulen på för att det ska kännas som ett sammanträffande så att man kan dricka andra halva flaskan vitvin.

Jag är på Gotland en vecka och det enda jag har med mig är min dator, en kalimba och sju par kläder. Inget av det känns riktigt ursvenskt. Men bara det blir stulet kan jag alltid hitta en schysst efterkonstruktion för lite firande. Herregud, det är ju schyssta efterkonstruktioner för firande jag har byggt hela min yrkesverksamhet på.

R�st�nga

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Mon, 18 May 2009 11:48:38 +0100

Har ni varit i Röstånga? Inte? Då har ni livet framför er.

Om man tar det bästa av Christiania, Prag 1997 och lite Nya Zeeländsk natur så har ni Röstånga. I alla fall det fantastiska spelstället och restaurangen Stationshuset. Jag älskar otippade pärlor i avkrokar. Och kanske kan jag redan nu i maj säga att Röstånga kommer att vinna 2009 års pris i kategorin otippade pärlor i avkrokar.

På Gotland och Österlen är det ju mer regel än undantag med pärlor i olika avkrokar, så det är inte samma upptäckarglädje när man hittar det där. Roligare är det med ställen som Fengersfors i Dalsland som jag prickade in på cykelturnén eller varför inte Krokstrand i Bohuslän. Och så förstås Röstånga mitt inne i hopplösaste mellanskåne, omgivet av åsar, dalar, naturreservat, lövskogar och böljande fält.

Jag kommer i fortsättningen bara åka på konserter i Röstånga. Och bara ge konserter där också för den delen! Trots att det var melodifestivalenfinalen kom större delen av byn dit. Var annars händer detta? Kanske kan man till och med spela i Röstånga när det är VM-final i fotboll. Fast den vill man ju se. Kanska kan VM-finalen i fotboll spelas i Röstånga? I så fall åker jag dit. Och spelar. Röstånga-Brasilien 4-0.

Varma Stockholm

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Fri, 08 May 2009 14:35:08 +0100

Jag vill passa på att tacka alla på Södra teatern i Stockholm för det sjukt varma mottagande ni gav oss i lördags. Orup var fel ute när han sa att Stockholm har blivit kallt. Jag tycker alltid att folk överlag är jäkligt varma i Stockholm. Jag har aldrig förstått fenomenet att folk runt om i Sverige ska säga att stockholmare är så kalla och stressade och snorkiga och vad det nu är. Dels är det så uttjatat, dels är det verkligen fel, rent rasbiologiskt!

Sen vill jag förstås tacka dom som var där som hade kommit ända från Karlstad och Trollhättan och till och med Malmö för att kolla på spektakelt. (kanske hade det varit lite närmare för er från Malmö att åka till Lund på lördag, men jag hade inte hjärta att säga det) Kanske kommer det folk från Stockholm till Lund istället. Så det jämnar ut sig.

Vi som bor i Norrland då? Har du tänkt på det, Emil? Hur jävla långt ska vi åka? säger en enad kör med röster från såväl Piteå, Jokkmokk som Östersund och Örnsköldsvik. Samt Skellefteå och Umeå. Och även Sundsvall och Ånge. Ja, det har jag. OM jag har! Jag kommer göra en sån jäääkla Norrlandssväng i höst. Jag längtar redan efter att lägga ut mitt turnéschema bara därför. Men det får jag inte än.

Det är bara en lucka i höstschemat egentligen. För inte heller i år finns Vilhelmina med på turnén.

När jag var på en utbudskonsert för ett par år sen minns jag att det var ett gäng arrangörer från Vilhelmina där. Och i pausen kom dom fram till mig i foajén, inte riktigt hela vägen fram, utan stod ett par meter ifrån.
- Inte är det väl en chans att du kommer ända till Vilhelmina i höst?
Och så skrattade hela sällskapet för att blotta tanken var så absurd och omöjlig, att någon skulle ta sig till Vilhelmina, allra minst jag.
- Jo, men det är inte alls omöjligt, sa jag. Ni kan prata med Göran, min producent, som står där borta.
Och istället för att gå bort till Göran, ropar en i sällskapet till honom.
- Inte finns det väl en chans att Emil kommer till Vilhelmina i höst?
Varpå hela sällskapet skrattar igen, lite uppgivet och skakar på huvudena.
- Jo, det ska vi väl kunna ordna om det passar med turnéschemat, säger Göran.
- Det finns väl inga turnéscheman i världen där Vilhelmina passar in? ropar en annan i sällskapet och åter hörs det uppgivna men ändå rungande skrattet.
Göran säger att det säkert ska gå att ordna och ger alla uppgifter som behövs för att boka in mig i Vilhelmina under turnén hösten 2007.

När jag sen fick höstturnéschemat fanns inte Vilhelmina med. Dom hade inte skickat nån förfrågan överhuduvtaget! Så visst hade de rätt. Det fanns inte en chans att jag skulle komma till Vilhelmina.

Och än idag skrattas det i Vilhelmina åt min och Görans ungdomliga naiva entusiasm.

Stort jubileum

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Wed, 22 Apr 2009 15:26:43 +0100

Idag är det äntligen dags, rapport nummer tvåhundrafemtio. (när man räknar med cykel&tågbloggarna) För att fira detta lägger jag och adrianrecordings ut alla album, eps, singlar, låtar, ljudböcker, lyrik, komik och spoken word för lyssning och nerladdning. Grattis, tack och varsågod!

Därmed kan man lyssna på allt det som är inspelat och ämnat att släppas, istället för konstiga upptagningar som är inspelat med uselt ljud och usel bild och dessutom bara var menat att ske just där just då. Här på sidan kommer man dessutom kunna se vilka som medverkar på skivorna - vem har producerat, vem spelar vad, vem har gjort omslaget och vem har varit med och skrivit musiken på vissa låtar. Sånt är ju otroligt viktigt och får inte komma bort på vägen.

Både min och adrians förhoppning är förstås att ni ska tycka om det så mycket att ni vill slå till med skivor och böcker så att vi har råd att fortsätta göra skivor och böcker. Men det avgör förstås ni. En schysst grej med det är att min fattigaste kompis i Indonesien som aldrig haft råd med en skiva kan höra allt fritt nu. Det kan förstås en rysk oljemiljardär också göra. Det där går ju inte att kontrollera. "Var och en efter förmåga åt var och en efter behov" - som det heter. Om den ryska oljemiljardären blir tokig i "Ond igen" så kanske han köper "Kom hem som nån annan". Hela upplagan dessutom. Eller inte. I första hand gör man ju musik för att man vill uttrycka sig, i andra hand för att folk ska lyssna, i tredje hand för att försörja sig. Och rapporter skriver man i första hand för att kunna ha ett tvåhundrafemtiorapportsjubileum!

Jag vill tacka för alla som under dessa tvåhundrafemtio rapporter följt med och läst och reagerat, skickat mail, gästboksinlägg och peppat mig att fortsätta, alla som blivit lyckliga, laddade, melankoliska, förvirrade men framför allt bara följt med på vägen. Inte minst under cykelturnén härom sommaren när det ibland satt extra fint med lite stöd.

Rapporterna är ju ett speciellt forum för min del. För er som inte vet hur det började, så bestämde jag mig i september 2006, när hemsidan öppnade i denna formen, för att jag skulle skriva rapporter här med jämna mellanrum. Jag satte snabbt upp tre regler:

1. En rapport får inte ta mer än tjugo minuter att skriva.
2. Jag får aldrig gå tillbaks och ändra någonting även om jag upptäcker ett fel eller ångrar något.
3. Jag ska känna för det.

Tanken med detta var att ta bort all prestationsångest som uppstår när man ska skriva saker. Att begränsa sig är det mest ångestavledande som finns. Eller topp tio i alla fall. När det gäller att skriva.

Rapporterna har därför fungerat dels som uppvärmningsövningar för vad man sen ska skriva under dagen under skrivarperioder, dels lite som dagbok eller bokslut, särskilt under turnéperioder.

Nu har det gått över tjugo minuter och jag har brutit mot reglerna. Ända sen man slutade nian har man fått hitta nya sätt att sitta längst bak och gunga på stolen och tugga tuggummi. Detta var ett.

Fruktsallad och Hypokondri

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 21 Apr 2009 19:39:58 +0100

Imorgon smäller det. Här är rapport 249 som jag mest skriver för att tajma in den stora jubileumsrapporten imorgon. Det kommer bli en stor överraskning här på sidan.

Därför blir det idag bara i all hast två tips för att göra våren lycklig:

Testa Fruktsallad i munnen. Kommer blir jättestort i vår.
1. Du köper ett par frukter (eller plockar nånstans om du är sån)
2. Sätt dig nånstans.
3. Ät frukten växelvis så den blandas i munnen.
4. Du har nu testat fruktsallad i munnen.

Testa också Hypokondri.
1. Inbilla dig att du har en sjukdom.
2. Få reda på att du inte har den.
3. Känn befrielsen.
Den känslan är starkare och större än alla drycker och droger du kan komma över. Problemet är bara att det är mer beroendeframkallande också. Man hamnar väldigt snabbt på punkt ett igen om man inte är vaksam.

Vi ses imorgon på det stora jubiléet. Ha det bra så länge

Saker som h�nder

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Thu, 16 Apr 2009 16:15:26 +0100

Idag vaknade jag för tidigt och läste tidningen, som en riktig pesnionär. (pesnionär är estniskt slang för pensionär)

Jag hamnade framför en artikel om så kallade utvidgade självmord. Om hur människor som tar livet av sig tar med sig andra, rentav sina barn, in i döden. Kanske det mest tragiska man kan tänka sig. Jag visste direkt när jag läste artikeln att jag inte skulle kunna tänka på något annat idag. Ibland är det en bra låt, ibland ett oväntat brev, ibland är det en hemsk artikel - man styr aldrig själv över var ens inre dag ska hamna. Man är bara en liten maskrosfröboll i styv kuling.

När jag var skitliten och vi hade spelat en fotbollsmatch i nån annan håla gick det ett rykte om att någon hade slängt sig framför tåget utanför Hjärup. Av någon outgrundlig anledning bad jag och två kompisar om att få bli avsläppta där det hade hänt på vägen hem. Och av någon ännu outgrundligare anledning blev vi också det. Det var inga avspärrningar och inga vuxna människor där. Vi gick runt där på spåret i förmiddagssolen och plötsligt hittade vi olika rester av det som hade hänt, större och större bitar.

Det var inte bara den dagen det dröjde sig kvar och höll ett järngrepp om ens tankar och bilder, i flera år minns jag att det var en återkommande bild och tanke. Jag var tvungen att börja tänka ut och skriva ner en hel fiktiv livshistoria om den personen, som jag inte visste vem det var, för att på nåt slags exorcistiskt sätt driva ut tanken.

Det är då man slås av hur alla hör ihop och ständigt påverkar varandra. Man känner ju det hela tiden med sina närmsta, hur ens livsöden vävs samman och aldrig går att isolera helt från varandra. Men ibland blir man påmind om att det gäller alla andra också, hur varje steg påverkar och förändrar alla, i en obegriplig gigantisk interaktion. Jag ska inte göra det här till någon tes. Jag bara slogs av det igen. Jag är så trött på att läsa saker som driver en tes. Som ska ha ett mål, ett syfte, som ska krysta fram ett budskap. Ur något som bara skulle berättas.

Tanka

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 14 Apr 2009 21:58:53 +0100

Hærlig tisdagkvæll allihop, hær blir det en krönika med islændsk ðator, vilket kan leda till vadsomhelst. Va, skrev han "krönika"? Ja, jag skrev krönika, jag skrev fel, det ær sjælvklart en rapport och ingen krönika.

(För alla nytillkomna tittare sa ær det ju sa med rapporterna att jag inte far ga tillbaka och ændra nagot nær jag skriver nagot fel/kasst/grovt/mesigt/ovetenskapligt. Jag har dessutom max tjugo minuter pa mig och jag far inte planera nagot i förvæg. Detta ær rapport 247 och som jag tidigare lovat blir det ett jættejubileum pa hemsidan i och med rapport 250 som kommer 22a april. Samma dag som dvdn slæpps. Kom till hemsidan da, det blir en stor överraskning hær den dagen)

Anledningen till att jag skrev "krönika" istællet för "rapport" ær nog för att jag ska skriva krönikor till tre olika tidningar nærmsta veckan. Jag ær næmligen sæmst i værlden pa att sæga nej. Særskilt till saker jag tycker om. Vilket kan tyckas vara ett lyxproblem. Vilket det inte ær nær en græns passeras.

Jag insag det hærom aret nar jag kænde att det hade blivit för mycket jobb. Vilket som sagt ær lætt hænt nær man jobbar med det man gillar. Men jag hade alldeles för manga bollar i luften, stora tunga medicinbollar i luften dessutom, och jag kænde att jag inte alls madde bra av det, skitdaligt rentav om jag ska vara ærlig, vilket jag tydligen ska.

Sa jag pratade med mitt bokningsbolag om allt detta och kom in pa att det ær sa mærkligt att det finns en massa kurser och workshops i att vara om sig och kring sig och produktiv och kreativ och networking och sla sig fram och lyckas och allt möjligt, men inga kurser i hur man sæger nej till saker nær det gar bra. Och ironiskt nog, utan att skoja, fragar da min bokare:

- Men kan inte du ha en workshop om det, Emil?

Och ænnu mer ironiskt var att jag för ett ögonblick faktiskt övervægde om jag inte skulle det! It never ends.

Nej, jag slutar i förtid idag och aterkommer med en annan icke-islandsk ðatur imorgon - avsaknaden av prickar över a ar förödande. Man kan inte ens tanka klart.

Jubileum

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Wed, 08 Apr 2009 15:48:51 +0100

Jag räknade precis rapporterna som ligger här intill och även alla dom rapporter som ligger begravda under nyheter, som jag skrev under Cykelturnén och Tågturnén 2007. Och insåg att detta då är rapport nummer 246 sen den nya hemsidan startade!

Vilket firande det ska bli om några dagar när rapport 250 skrivs. Det blir tävlingar, tårtor, fina priser och sentimentala tal, tacklistor och bonusbarn! What a night, kommer Art Garfunkel att säga utan att veta varför. Men vi vet.

Varför räknade du? undrar någon hetsig person, har du inget bättre för dig en onsdag? fortsätter denna hetsare och ger sig inte: Du skulle ju skriva en massa låtar och roliga och sorgliga snack inför hösten? Varför sitter du och räknar saker? Är du rastlös? Har du tvångstankar för att kanalisera ångesten?

Inte alls! Jag fick bara en ingivelse att det drog ihop sig mot ett jubileum. Och när jag får en ingivelse brukar det stämma. På grund av min clairvoyanta sida. Lyssna bara på detta, gott folk, men jag varnar andligt känsliga läsare:

I helgen hade jag kombinerat framtidsmöte och najs afton med Billie the vision and the dancers, Europas trevligaste band (Varför europas? Varför inte världens? Jo, enligt ryktet ska det tydligen finnas ett trumkollektiv i norra Kanada som är ännu trevligare) Kvällen gick och vi kom in på livets väsentligheter; födelsedagar. Och hör nu och häpna nu:

Jag lyckades med min skummaste sida känna av när ALLA i bandet fyllde år med en felmarginal på mindre än en vecka per person. De var fem personer, så sannolikheten för detta, räknade jag just ut, är (femtiotvå upphöjt till fem):

En på drygt trehundraåttio miljoner oh my god!

För den som inte är insatt i matematikens mysterier kan jag säga att detta motsvarar i osannolikhet ungefär att jag skulle gå igenom tre massiva väggar, vara helt osynlig i tjugo minuter, få asbra kontakt med fem spöken och ta mig till Prag 1997 med ren tankekraft. (det sista kallas "att minnas" och är kanske det mest mystiska av allt)

Så låt detta revolutionera och inspirera er att springa ut i våren, gör allt det där ni längtat efter i alla år, det finns inget att frukta och allt är numera möjligt. Och det är alltså inte bara snack. Det finns siffror.

Stoppa alla matcher!

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 07 Apr 2009 18:12:02 +0100

Idag läste jag i en historiebok om fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Ett krig som drog igång efter en fotbollsmatch länderna emellan. Och så sägs det att man ska skilja på sport och politik! Hur ska man göra det? Och varför?

Tidigare i år mötte ju Sverige Israel i tennis i Malmö och många ropade på bojkott, låten Stoppa Matchen gjordes i ny version och massiva demonstrationer genomfördes för att matchen inte skulle spelas.

Och förra året var det ju ett sommar-OS i Kina och hela världen stormade och funderade på bojkott. Och jag med. Klart att sport och politk hör ihop och klart att man ska bojkotta alla hemska regimer och inte ge dom all den gratispropaganda som idrotten erbjuder.

Och det fanns ju massa skäl att bojkotta Sverige-Israel. Inte minst för att Sverige har en fruktansvärd regim som gynnar en liten rik minoritet och gör livet surt för de mindre bemedlade. Stoppa matchen! Låt inte Sverige få spela några matcher i nån idrott förrän alliansen har avgått!

Nej, om man noggrant går igenom alla idrottsevenemang och granskar vilket hemsk regim som råder i nästan alla länder, så är det läge på att bojkotta samtliga turneringar och matcher som spelas. Ryssland! Kina! USA! Riktigt hemska stater som förtrycker både egna invånare och andra stater. Brasilien skjuter gatubarn, Nordkorea skjuter oliktänkande, Island skjuter valar, varenda västland suger ut resten av världen och förgiftar jorden, och vad gäller den övriga världen är det mest våldsamma diktaturer och väldigt få länder som har något vidare demokratiskt styre när det kommer till kritan.

Nej, bojkotta hela världens idrottsevenemang och alla länder som deltar! Stoppa alla matcher!

Den enda idrottsturnering som överhuvudtaget borde tillåtas är Frihetliga cupen som spelas varje år i Stockholm. Det är en idyllisk liten fotbollsturnering mellan olika anarkistiska och syndikalistiska sammanslutningar från hela landet. Det brukar vara runt 16 lag som deltar. Sista året jag själv var med och spelade, som offensiv mittfältare i Ingen människa är Illegal, åkte vi ut mot Krossa Rasismen från Karlskrona i semifinalen med 4-1. Men på vägen dit slog vi storheter som Syndikalistiska ungdomsförbundet Stockholm med 5-0 (jag gjorde hat-trick, det var min största fotbollsmatch i livet!) och även klassiska lag som Social Ekologisk Aktion och Kafé 44. (1-0 i båda, min autistiska hjärnhalva glömmer aldrig ett resultat)

Men vilka lag det var! Och vilken cup! Och vilka sojakorvar som serverades! Där kan man snacka om politiskt korrekt idrott! Tyvärr har jag missat frihetliga cupen sista åren, jag vet inte ens säkert om den spelas längre, men nånstans tycker jag att den får stå som det slutgiltiga beviset. Frågan är bara på vad.

Hippies

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Sun, 29 Mar 2009 23:00:49 +0100

Vi lyckades aldrig riktigt som hippies, jag och Kerstin. Vi ville så gärna.

Vi fick tvillingar första året vi bodde på Vårtgård. Vi var ganska missnöjda med Vårtgård som namn, det låg liksom inte bra i munnen. Vi tänkte namnet på gården som en hyllning till amningen som fenomen, men det kändes konstruerat och vi skämdes lite när vi sa det till våra andra hippievänner som bodde i närheten; på sina Lustgård, Lovetorp och Glädjehuset och allt vad det hette. Alla tyckte att Vårtgård lät lite obehagligt. �Men tanken är fin� sa dom. Och det levde vi på länge, vi ville så gärna bli accepterade.

Ännu svårare blev det när vi skulle ge namn på tvillingpojkarna. Vi kom inte på några egna hippienamn. Är Sten ett hippienamn? Man tänker ju inte att det är det, men det borde ju rimligen vara det. Sun, Sky, River, Månstråle, Glänta. Och så Sten. Samma valör. För att inte tala om Stig. Det är ju egentligen det optimala hippienamnet. Lite anti-urbant, lite gåtfullt, lite �på väg�. Det är jävligt gata fast i skogen så att säga. Men när vi döpte dom till Sten och Stig förlorade vi många av våra vänner i grannskapet. �Vi vill ju inte att Snövit ska snubbla på Sten� skojade Ulla, Snövits morsa. �Ja, men du då?� var det enda jag fick ur mig. Svårt att vara witty i stridens hetta.

Likadant med drogerna. Eftersom Kerstin, min fru (ja, vi hade ju dessutom gift oss innan vi blev hippies, det var ju inte heller så populärt, men vad skulle vi göra? Skilja oss?) inte tålde cannabis, började vi med amfetamin istället � något måste man ju ta. Men även det gjorde oss lite udda och utfrysta i grannskapet. När dom andra låg och slögarvade efter en braja, skjöt vi amfetamin för allt vad tygen höll och kutade runt i skogen, lite stirriga och aggressiva. Vi gav inte det sköna och mysiga intryck vi så gärna ville.

Kerstin var också allergisk mot linser, baljväxter och sojaprotein, vilket gjorde att vi mest käkade hamburgare och pommes. Ingen kom på middag hos oss och ingen bjöd oss heller på middag.

Sten och Stig växte upp till skolåldern och eftersom dom inte var välkomna i byns kollektiv-skola blev vi tvungna att skicka dom på internatskola. Deras mörkblåa skoluniformer utlöste ett ramaskri i byn. Men både Sten och Stig hade ju blivit bra på att slåss av alla förnedringslekar i internatskolan och kunde därför ganska lätt slå ner de jämnåriga som retades. Och deras pacifistiska föräldrar också för den delen. Det var inte utan att vi blev lite stolta när våra sjuåringar hade lyckats spöa ett helt gäng vuxna skäggvargar på väg från skolbussen. Men det erkände vi förstås inte, vi var ju hippies.

Men en sak värmer hjärtat när jag tänker på det. Och det är att ingen nånsin bad oss flytta därifrån trots våra misslyckanden. Det är ändå ett tecken på uppskattning, vi fick hela tiden en andra chans. Fast kanske var det för att jag och Kerstin var dom enda i byn som hade egna kärnvapen.

Meningen

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Thu, 26 Mar 2009 23:50:16 +0100

Igår var det ju internationella våffeldagen. (firas hårdast framför allt i Tchad och Nordkorea) Jag hade ingen aning om att det fanns en våffeldag och än mindre visste jag att den var igår. Men det egendomliga var att jag natten till igår, innan jag somnade, fick en plötslig tanke, nästan insikt, att imorgon ska jag äta en våffla.

Jag pysslade med olika grejer under förmiddagen, på eftermiddagen gick jag till mitt favorithak i Malmö och tänkte inte på det märkliga i att det stod framsatt ett våffeljärn, en skål sylt och en skål grädde som aldrig står där annars. För det kändes helt naturligt eftersom jag ju hade bestämt mig på natten för att jag skulle trycka i mig en våffla. Först efteråt fick jag veta att det var internationalla våffeldagen.

Va??? Är inte detta FANTASTISKT? Hur är det MÖJLIGT? undrar alla. Och nån säger den gamla klassikern: Det måste varit MENINGEN.

Nej, det var inte meningen. Ingenting är meningen. Ingenting KAN vara meningen.

(och det är nu jag kastar mig från min ytliga lilla vardagliga reflexion, från mitt step-nummer på vattenytan till en riktig djupdykning rakt på en undervattensten som spräcker skallen. Så lägg på luren om ni inte pallar lite sorg och vrede, så ringer jag upp sen)

Varje gång jag hör nån säga "Det var meningen" så skriker något inom mig, vrider sig något i mig, ALLT i mig vrider sig av sorg och vrede och nåt slags otyglat existentiellt ursinne.

"Det var nog meningen att jag skulle bryta benet förra året för det var då jag träffade Patrik".

HUR FAN KAN NÅGON SÄGA SÅ? I det ligger det en sån djävulsk glömska, en sån fruktansvärd egocentri, en sån total arrogans inför alla som slitits ifrån oss för tidigt, för alla som har dött unga.

Det räcker med att EN ENDA människa skulle ha dött ung i världshistorien för att kunna konstatera att INGENTING ÄR MENINGEN, för att en gång för alla släppa det. Hur fan får folk ihop det? Hur skulle det kunna vara meningen? Så dumt, så obetänksamt, sånt självbedrägeri. Som att vi är små isolerade öar med helt egna händelsekedjor som är MENINGEN medan andra dör unga! Eller var det också MENINGEN? För att du skulle träffa Patrik? För att du skulle komma in på teaterlinjen? För att du skulle vinna två miljoner?

Ännu värre när det går från "det var meningen" till "allt är meningen" som nån slags livsfilosofi.

Jag kan fatta att man kan behöver det där som en efterkonstruktion ibland för att palla med nån jobbig småsak eller leva med nåt fånigt misstag man har gjort, men då får man hålla sitt bedrägeri för sig själv.

Att gå runt och säga att "allt är meningen" bara för att man själv har haft tur med nån tillfällig grej som gått ens väg är ju så världsfrånvänt och självcentrerat att det inte borde vara möjligt att säga. Det borde inte finnas språk för att kunna säga "allt är meningen" och man borde få skitont i halsen varje gång man sa "det var nog meningen".

Antagligen springer det också ur nån slags ängslig girighet. Våra dagar måste vara perfekta så om något har gått fel måste det åtminstone vara meningen. Vilken rutten grund att bygga ett korthus på.

Varje gång jag hör det sliter det upp alla rötter i mig, det sätter eld på blodet i mig, det river upp persienner i min inre slutna psykatriska avdelning, persinner bakom vilka det står bindgalna förvridna ansikten som det inte var meningen att nån skulle behöva se.

Men antagligen är jag bara avundsjuk. För att jag själv är berövad möjligheten.

Det fanns en garanti av nån slags jävla nåd. En stark upplevelse av att allt som någonsin har skett var tvunget att ske för att leda till just detta häret, detta nuet, det enda tänkbara och därför följaktligen det allra bästa universum och liv och ögonblick man kan tänka sig. Det fanns inte som en uttalad tanke i mig, men som en upplevelse. Som en skön nödutgång, som en varm hand, som ett mystiskt mål.

Den stora utmaningen, den allra största utmaningen är väl att få precis samma starka upplevelse av att det INTE är så. Att fylla tanken på att det INTE var meningen att du skulle bryta benet med precis samma sköna nödutgång, samma varma hand och samma mystiska mål. Men med beståndsdelar som inte bara springer ur ängslan, girighet och självbedrägeri.

Tänk om det inte var meningen.

Kall är rymden.
Vi får fylla den med kroppsvärme.

H�mnd

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 24 Mar 2009 17:25:48 +0100

För första gången i världshistorien blir det tre rapporter samma dag. Som en buffé med bokstäver. Eller trerätters snarare. Till kaffet tänkte jag prata om:

HÄMND

Sista tiden och inte minst sista veckan har medierna frossat i olika rättegångar och de domar som har fallit. Dels har det varit ett par mordfall i Sverige, men mest uppmärksamhet har så klart riktats mot Österrike där Josef Fritzl fälldes för slaveri, tortyr, incest och mord. Vidriga brott har det varit och långa straff har det förstås blivit.

Men en klar tendens i allt det här, som jag märkt bland människor, både i offentliga debatter, men även i min personliga närhet, är att det börjat ropas på hårdare tag och strängare straff. Livstid räcker inte för dessa monster. Plötsligt börjar det pratas om dödsstraff igen och rentav tortyr. Det handlar inte längre om brott och straff utan mer om nån slags hämndkänsla. Och nu tänker jag inte på fritzl utan en mer allmän tendens av straffmentalitet.

Jag kan fatta att folk blir upprörda när det händer fruktansvärda saker. Det är ju skönt att människor reagerar och känner saker överhuvudtaget. Men när man utgår ifrån de här extrema och groteska fallen och vill förändra hela rättsväsendet utifrån det, så blir plötsligt straffen lika groteska som brotten. Väldigt få fall är så extrema och enkla som det med fritzl. Oftast är det självklart svårare att lösa rent juridiskt as well as etiskt, det görs ju ständiga misstag, oskyldiga döms, och vissa brott, som civil olydnad, är ju inte lika lätt att fördömma. Därför känns det läskigt när det blir så mycket snack om straff och hämnd, rent allmänt.

Det finns länder där Amnesty kämpat i evigheter mot dödsstraff och omänskliga fängelseförhållanden, så det känns ju lite som ett steg tillbaka. Det finns inga bra exempel på att straff har haft någon avskräckande effekt eller minskat brottsligheten. Men visst, ingen har ju hittat det perfekta sättet att lyckas med vård och förebyggande åtgärder heller. Det är självklart en skitsvår fråga som jag inte alls har för avsikt att lösa här. Jag tänker inte så mycket på brott och straff, jag tänker egentligen mest på hämnd som fenomen.

Det här handlar för mig inte alls om nån debatt som nån kan vinna rent retoriskt, det handlar inte ens om rätt eller fel, utan jag tänker bara på hur vi upplever det.

Jag har själv aldrig trott så mycket på straff och framför allt inte på hämnd. Oavsett vad som hänt. Ni vet ju att jag råkade utför en ganska brutal misshandel härom sommaren, efter snart två år funkar jag fortfarande inte riktigt, mitt knä är rätt paj och jag är fortfarande livrädd för att gå själv på nätterna. Och jag har människor i min närmsta närhet som råkat ut för klart allvarligare och värre brott. Men jag kan ändå inte riktigt få den där hämndkänslan. Den finns liksom inte i mig. Jag vill göra allt för att ingen annan ska drabbas av det jag råkade ut för och jag vill göra allt för att hjälpa brottsoffer och hindra att det blir fler. Men jag vill inte hämnas. Jag vill inte misshandla nån tillbaka. Jag vill inte straffa bort det. Det ger inte tillbaka mig mitt knä eller mitt sköna gå ut på natten-lugn.

Jag säger inte ALLS att det gör mig till nån slags föredömlig eller bra person, tvärtom kanske det är något som saknas i mig, nån viktig straffgen eller hämnd-kromosom eller nåt som jag borde ha men inte har. Jag har ju förstått hur viktigt det är för andra som råkat ut för saker. Eller har det inte alls med det att göra? Är det kanske precis tvärtom, att man måste råka ut för nåt själv för att fatta eller rättare sagt UPPLEVA att det inte är så jävla bra med hämnd?

Jag har ingen aning. Jag har bara funderat på det där sista veckan. Eller jag har egentligen inte alls funderat på det. Det har bara slagit mig. Nu blir det ost, kex och vin i salongen för dom som pallar.

N�san �r fri!

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 24 Mar 2009 15:38:48 +0100

Vilken helg det var! I fredags åkte jag upp till Halmstad och körde en lunchföreställning på en fantastiskt fin teater, kutade till tåget, åkte till borås och körde en kvällskonsert där, kutade till hotellet, vaknade, kutade till tåget och åkte till stockholm och körde på lördagen en midnattsföreställning på Riksteatern, kutade till hotellet, vaknade, kutade till tåget, åkte hem, kutade till datorn, skrev en krönika, kutade till radion och var gästprogramledare i P3. Det var fantamej inte en femminuterspaus på hela helgen!

Och jag som skulle sitta och skriva denna vår inför höstens turné! Let's face it, det sitter i sen skoltiden. Har man en premiär 12e september så skriver man inte klart något förrän i augusti och lär sig inte materialet förrän tidigast 11e september. Hur gärna man än vill göra det och hur gärna man än vill vara en strukturerad en.

Så fort en deadline uppkommer så skjuts kreativiteten - eller iallafall produktiviteten - fram till tiden runt detta datum. Och här finns det inget utrymme för fria viljan. I den mån det nånsin finns nåt utrymme för den. Inte för att jag inte tror att den fria viljan finns. Men den för en ganska nertryckt och tynande tillvaro i en bortglömd gammal jordkällare där det luktar teatreeoil. Jag älskar den lukten. Det är knark att lukta på teatreeoil.

Hela luktsinnet är en potentiell drogcentral. Det är otroligt att man får ha näsan, rent juridiskt.

Boys

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 24 Mar 2009 14:11:19 +0100

Nämen. Vilket återseende, som Kung Lur, den legendariska saxofonisten, sa, när vi möttes i Johan T Karlssons legendariska studio, för att han skulle göra ett legendariskt saxpålägg på Telefonkiosk, låten, efter att vi inte hade setts på tio år. Nu har det gått fem år sen dess och jag har inte sett Kung Lur och kanske dröjer det fem år till. Lite som förhållandet mellan mig, er och rapporterna - som på sistone fungerat som dom lynniga barnen i ett annars lyckligt äktenskap.

Nu har jag 20 sekunder på mig att skriva en dikt som ska heta Boys.

Boys

whats wrong with you guys? sa brenda i beverly hills en gång till sina föräldrar
innan dess trodde jag att guys betydde boys
det man tror är en pråm
lastad med skrot
som rör sig under en bro
full av människor
som sneglar på varandra
och sen kutar hem och försöker berätta
om det som hände
för en jättegammal knotig käring
som förvandlar allt till en burk med svart honung

Medeltiden

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Thu, 26 Feb 2009 11:44:14 +0100

Under hela veckan har jag mailbombats med följande fråga: Varför skriver du ömsom med dansk computer och ömsom med svensk vanlig dator?

Jo, för jag blev av med mitt bagage på vägen till gotland och därför kunde jag först inte använda min egen dator. Och Gotland har ju sen Hansa-tiden danska computers. Ni som kan er historia vet att Hansa var ett medeltida boyband som i rakt nedstigande led ledde till bröderna Hanson, vars låt "Mbop" toppade listorna även på medeltiden. Men då sjöng förstås inte keyboardisten. Visst fanns det keyboards på medeltiden, men inte den simultankapacitet som krävs för att sjunga och spela synth på samma gång.

Det var alltså följaktligen den äldsta brorsan Hanson som sjöng på medeltiden (dom har alltid varit tre bröder, i 26 generationer, det är otroligt!) Och eftersom han inte var lika tvålfager som mellanbrorsan och dessutom har passerat målbrottet (i hans fall snarare målstraffet) blev Mbop heller aldrig lika stor som "Scarborough Fair" under medeltiden. Det är därför Simon & Garfunkel aldrig sjunger "Mbop" i kanon. (inte vapnet kanon utan sångtekniken (det finns dock ett youtube-klipp där art garfunkel sjunger "feelin groovy" när han ligger i en kanon, man ser bara hans brandgula lockiga hår sticka ut ur mynningen. Paul Simon lär ha misstagit håret för en stubin och tuttat fjutt på det.

Medeltiden var också full av youtube-klipp fast i verkligheten. Det hände dråpliga saker live som fick skitmånga träffar, fast direkt. Som den gången Leifur skulle lägga sin egenhändigt gjorda kanonkula i en katapult, han hade pressat rovor, morötter och fårkött till en ganska imponerande stor och tung kula. Men när Svennur skulle skjuta iväg Leifurs kanonkula lär han skjutit för tidigt, så Leifur flög med! Den danska fregatten dom skulle sänka träffades alltså av såväl rotfrukter som Leifurs guts! (därav "gute") Detta tokiga klipp fick hundratals träffar redan när det hände. Sen återberättades detta så levande i flera generationer att man, när jag senast kollade, beräknar det till 31246701 imaginära träffar på medievaltube.

Det är fler än bröderna Hanson's "Mbop."

Vad g�r vi nu?

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 24 Feb 2009 10:58:20 +0100

Stort grattis på fettis-dagen. Hoppas ni ær lika førtjusta i semlor som jag, det vill sæga knappt alls, før i så fall har vi något gemensamt. Har vi sju sådana konkreta saker gemensamt kan vi bli livskamrater och åldras ihop. Which is nice. Men vad hænder sen?

Now that we got love what are we gonna do with this? lyder sången från tidigt nittital som jag inte minns vem som sjøng. Hur svårt ere? Man kan kolla på film, ha sex, snacka, æta middag, åka transsibiriska jærnvægen och gå ut och roa sig tillsammans. Samt annat. Det finns ju en del att gøra. Och man behøver inte gøra något hela tiden heller. Vilken fråga!

Fast jag måste erkännna att jag inte har en aning om hur andra versen gick. Den kanske rabblade upp saker man kan gøra. Eller handlade låten om nåt helt annat. Det ær ett problem jag har, att jag aldrig uppfattar texter i låtar. Før det førsta lyssnar jag aldrig efter texten de tjugofem førsta gångerna jag hør en låt. Och nær jag væl lyssnar hør jag inte. Och nær jag væl hør fattar jag inte. Och nær jag væl fattar ligger jag i regel avsvimmad och sover, utmattad i hela perceptionen av allt jag førsøkt uppfatta.

På min tid, nær farbror var ung, brukade man køpa skivan om man hørde nån låt man gillade, till vilken det føljde ett texthæfte. Det var alltid samma hissnande upptæckter och desillusioner. Thåstrøm sjøng till exempel inte "800 damer, du kan lita på mig" som jag længe trodde, utan "800 grader, du kan lita på mig" Allting blev så mycket tråkigare. Så kanske ær det bæsta grejen med nerladdning, att inte behöva læsa texterna till, att man slipper bli besvinken. Besvinken. Ett bortglømt ord i svenska språket som jag gærna lyfter fram.

Nu ær jag uppværmd i hufvud och hænder och ska sætta mig och skriva och ha mig. Framfør allt ha mig.

S� uppst�r livet

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Fri, 06 Feb 2009 11:41:35 +0100

För några år sen drog jag dit pepparn växer. Hur kan det vara ett skällsord? För vart drar man hellre den här tiden på året än dit pepparn växer? Det skulle möjligen vara att dra åt helvete och njuta av lågorna som slickar så gott på skinnet. Dra nåt gammalt över sig, dra åt skogen samt att ta sig i röven är inte dumt det heller, men görs minst lika bra på sommaren.

Det bästa med att dra dit pepparn växer var när vi lagade mat och bara gick ut i Aunty Noos trädgård och plockade lite färsk peppar - och andra kryddor och örter med för den delen, för att inte tala om exotiska frukter och en och annan high five med nån nyvunnen vän. Plockar man high fives? Det där är en fråga för Språket i P1. (som fortfarande efter 10 år själva garvar varje gång dom ska säga sin e-postadress; spraket) Och fortfarande blir man själv lite varm inombords när dom garvar åt det. Och nån i min närhet blir på skitgott humör för att jag är varmare än vanligt. Och den personen i sin tur blir kär i en tysk turist som frågar om vägen vid nån skabbig staty i gamla stan. Och dom åker till wasamuséet och skaffar barn. Fast kanske senare på kvällen. Så blir ett liv till. Om nån undrar.

Igår skrev jag en hejdundrande rapport om livets innersta och hetaste spörsmål och när jag öppnade datorn i morse (öppnar man datorn? ännu en P1-fråga) var den förlorad och jag minns förstås ingenting. Att skriva rapporter som förloras i datorn är som att skriva brev med fingret på vattenytan till någon som står vid en avlägsen strand. Det vill säga najs, meningsfullt och skönt för fingrarna.

Ny kula?

jagheteremil@hotmail.com (eMiL Jensen) — Tue, 03 Feb 2009 16:10:03 +0100

"Jag ska börja på ny kula".

Hur ofta hör vi inte folk säga det? Och hur ofta ser vi inte folk tänka det utan att ens säga det? Och hur ofta verkar inte folk känna det utan att tänka det? Alla ska börja på ny kula. Hela tiden.

Kanske hade man ibland önskat att någon sa: "Jag ska avsluta den här kulan. Jag har en jäkligt schysst kula på gång och ser med glädje fram emot att fortsätta på den. Den här kulan kan nog vara hur länge som helst. Vilken jävla kula!".

Vad är det för fel på alla kulor? Varför ska alla börja på en ny?

Dom flesta säger aldrig upp sig från sina tråkiga jobb. Väldigt få hoppar av gymnasiet eller högstadiet. För att inte tala om mellanstadiet, som kanske är det tråkigaste och mest själadödande av alla stadier. Väldigt sällan tar sig folk ur sina destruktiva förhållanden. Efter nyår ser man en del människor börja jogga och gå på qi gong, men efter ett par veckor är de tillbaka i samma gamla vanor.

Det är helt enkelt sällan folk verkligen gör några konkreta förändringar i sina liv. Och då ligger det nära till hands att skylla allt på kulan. Det är lagom abstrakt och ingen invänder. Man blir alltid uppmuntrad att börja på ny kula. Kolla bara på följande vanliga dialoger:

"Jag ska säga upp mig från mitt skitjobb och flytta till en grotta på Fårö".
Nej, men är du alldeles säker på det? Är det inte lite förhastat?

"Jag ska lämna Örjan, han har tryckt ner mig i 14 år nu."
"Ska du verkligen det? Tänk på barnen!"

"Jag ska börja på ny kula"
Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé.

Detta är de tre vanligaste replikväxlingarna mellan vuxna människor. (källa: Vi lever tillsammans; en antropologisk-lingvistisk-sociologisk studie av Ann-Britt Vokal 2006 Förlaget Öronbarn) Och det blir ju så tydligt när man ser det. Herregud!

Själv tänkte jag putsa upp min kula, kommunicera med den, kanske ta med den på en långresa och fråga kulan vad DEN vill ha. "Frågan är inte vad din kula kan göra för dig utan vad du kan göra för din kula." Som väl Franklin D. Roosevelt så framsynt sa redan för aslänge sen. Jag tror det är viktigt att investera i den pågående kulan. Jag tror det är viktigt att se kulan för vad den är och ge den all den uppmärksamhet den förtjänar. Jag tror det är viktigt att låta kulan känna att den är en behövd. En.

Däremot tror jag inte det är så viktigt att hålla ihop för kulans skull. Där har någon gått alldeles för långt för alldeles för länge sen.

Låt mig avsluta föreläsningen med ett av mina favoritcitat:
"Det här är inte början på slutet av kulan, det här är slutet på början. Av kulan."